Det är roligt när man får fina ord av sina vänner. Detta textutdrag är skrivet av Caroline:

Carolina! Denna kvinna mötte jag upp på fredagskvällen, och gick och åt med på ett ställe där folk tävlande om vem som kunde tala högst kändes det som, så vi åt vår mat och gled sedan vidare till ett lugnare ställe.
Jag och Carolina lärde känna varann när vi läste drama och teater tillsammans på gymnasiet, i form av individuellt val. Och sedan har åren traskat på. Carolina är en talangfull sångerska som underskattar sitt skrivande. Hennes vägar ledde fort till Umeå, och svensklärarutbildningen. (Spåkfascist;)).
Kvällen handlade om galna lärare, narcissister, dekadens, lyxlir, minnen, rödvinspoeter och allt det andra!

Kvällens roligaste: Jag och C går längs renmarkstorget, och plötsligt sträcker några ungdomar fram en gul lapp till mig, och säger "God jul och gott nytt år", en sekund senare när jag tittar på lappen står det "God Jul" och de hade ritat en gran på lappen, och jag höll på att dö av skratt och fick fram ett tack. Sedan gick vi vidare. C var avundsjuk och tittade trånande på min lapp!

Jag tycker om advent. I väntans tid. Att vänta in något eller någon. Advent..

Idag har jag och Patrik bakat pepparkakor av en två och ett halvt kg tung deg som jag i ett kreativitetsil slängde ihop på fredagkväll vid 00.30. Vi har också fixat ett pepparkakshus! Det är tradition! Årets hus blev lite stadigare än förra årets som mest liknade ett kråkslott. Japp kom förbi idag också, han fick ett förkläde på sig så att han inte skulle bli så nermjölad. Beklädnaden uppskattades dock ej till fullo vilket jag har all förståelse för, Japp är en hund med päls och behöver därmed inga extra kläder. Han tyckte däremot mycket om allt spill som for ner på golvet under bakningen. När vi har hundar här hemma känner jag ännu mer hur mycket jag saknar att ha hund.

Nu ska jag på kör! Jag hoppas att vi får ihop alla stämmor till en samstämd harmoni innan konserten. Under förra veckans rep närvarade jag inte på grund av en ond hals och en svag röst, men nu mina vänner och sångfåglar, nu kör vi!
Visst ses vi den 6:e december i Stadskyrkan? Ska höra med Konrad, körledaren, om tider och diverse annat (typ priser) under kvällens övning.

I helgen när jag var hemma i Dalasjö frågade jag mamma och pappa om de någonsin ångrat att de bor i en by i inladet och inte i en större stad.

- Aldrig någonsin, svarade de.

Jag förstår dem. Dalasjö är en utav de vackraste platserna på jorden (LOKALPATRIOTISM!).

Samtliga bilder är tagna i helgen.

Vår underbara koja som pappa, farbror Anders och farfar byggde till oss.


Jag är ingen stor anhängare av naturfotografering egentligen, men numera kryper det i avtryckarfingret när jag ser ett, vad som kan tänkas bli, ett vackert motiv.


Utsikt.

Nu har jag vilat en vecka så imorse drog jag och Jessica till IKSU, gymmade och käkade lunch. Det kändes som att bacillerna var borta och att kroppen återigen var som vanligt, skönt!

Idag fick jag världens längsta svar på världens kortaste fråga.
Min fråga gällde uppsatsen vi nu ska skriva. Svaret var minst tio minuter långt och sträckte sig från alltifrån forskningsparadigm och resor ut till sjöss för att "bli medvetna om oss själva". Ja, herreminje. Var ska detta sluta? Idag bytte jag uppsatsämne tre gånger. Vi ska lämna in vårt "inringade forskningsfält" på fredagen.

Just nu tänker jag onödigt mycket, jag vet inte varför. Antar att det är novembers fel. Jag har en slags hatkärlek till november. På ett sätt älskar jag honom (JA! I min värld får man genusifiera månader!) samtidigt som jag hyser ett starkt förakt till honom. Äsch. Jag svamlar. Det tenderar att bli mycket svammel när jag tänker över gränsen för vad som anses vara normalt. Finns en sådan gräns förresten?

 Fortsätter mina drömmar i denna takt måste jag snart göra något kreativt av det. Jag vill komma ihåg vad jag drömt och få någon rätsida på drömtydningen om nu någon sådan finns. Helt seriöst funderar jag på att skriva en liten bok med namnet ”Jag minns alla mina drömmar och hur de förbryllade mig”. Typ en rip off på ”Jag minns alla mina älskare och hur de tog på mig”. Fast ändå inte.

Pappa: Visst har du införskaffat BoKaspers senaste skiva 8? (Vilket namn på ett album förresten. 8 liksom. Rakt av).

Mamma: Har du köpt saffran?

Ludvig: Har du slipat skridskorna?

Naturen: Visst ordnar du bra väder?

Gud: Visst gör du så att de goda får leva?

Bussresenärer: Var lugna. Inga hysteriska rörelser med armstöd eller liknande. Jag vill ha lugn. Jag vill ha fyra timmar bussresa ackompanjerad av musik i mina öron.

Just när jag var på väg att skryta om jag misstänkte att mitt imunförsvar var gjort av stål började det klia i halsen. Hela min umgängeskrets har varit sjuka, febriga och förkylda och nu är det min tur. Jag har ingen feber just nu, men en ond hals och en svag röst. Har bestämt mig för att vila från både sång och träning denna vecka vilket känns drygt eftersom jag vet att jag innan veckans slut kommer att vara i upplösningstillstånd av överskottsenergi. Planerade nästa veckas träning redan idag för att ha något att se framemot. Förhoppningsvis räcker en veckas vila till att skrämma bort bacillerna från min kropp.

Idag går mina tankar till Stig, Patriks morfar.
Och egentligen skulle jag vilja skriva mycket mer, men jag orkar inte av olika skäl.
Ta hand om varandra.

Om man kunde programmera in sig själv

på "rätt" kanal kanske allt skulle bli enklare.

Allt kanske skulle falla på plats som

pusslets sista bit som saknats i flera dagar.

 Eller så skulle allt bli sådär mellanmjölksaktigt

och tisdagsdeppigt

som en eftermiddag i sällskap med duggregn.

Allt kanske skulle filmas av ett annat team,

vid en annan station och sändas

på en helt annan kanal.

Om man kunde programmera in sig själv

på "rätt" kanal blir nog allt rätt medelbeiget

 och inte så där kringelkroksgalet

det kan bli ibland om man råkar trycka in fel kanal.

Allt skulle vara tryggt om man bara hade

 ett program att välja,

inklusive reklampaushelvetet.

 Men sen då?

När mediehysterins gamar tröttnat?

När de vill se något "nytt"?

Om man kunde programmera in sig själv

på "rätt" kanal tror jag att man

 lika gärna kan skjuta sig själv.

För vad händer med alla felsteg man tar,

 allt man lär sig under tiden och

 vad händer med den saknade pusselbiten?

 Vem får chansen att hitta den?

Jag letar fortfarande efter pusslets sista bit

 och det spelar ingen roll hur många pussel

som konkurrerar ut mitt tålamod så länge jag

 inte ser hela motiv.

Jag letar fortfarande program,

kanal och en station att utgå ifrån.

Och än fast jag vet att det är

att kasta sig rakt ut bland gamarna

      - bland tillfällen att vilja skjuta sig själv -

        vill jag hitta pusselbiten bland alla frånvarande bitar

 i det gigantiska, överreklamerade utbudet

 av tankar som rivaliserar med logiken.
 

Carolina - 2008-04-06

Nu har jag ägnat en stund till att städa. När jag städar MÅSTE jag lyssna på Seeed som är en engelsk-tysk grupp som blandar dancehall och ska. Volymen ska vara hög och städningen ska vara effektiv vilket innebär dusch och ombyte efteråt. När jag bodde i min lägenhet i Lycksele under gymnasiet startade denna tradition. Jag städade och lyssnade på Seeed av en ren slump och kände att städningen blev så mycket enklare med Seeeds sällskap vilket resulterat i att jag ur Karma-synpunkt alltid lyssnar på dem. Jag hade ofta dörren på vid gavel och fönstrena öppna och när jag skakade mattorna öppnade jag även porten. En svart katt som alltid strök omkring i området - som jag och mina vänner döpte till Bengan JR - passade ofta på att antingen hoppa in genom fönstrena (jag bodde på bottenplanet) eller slinka in genom dörren. Under hela min städprocedur satt han i min soffa och tittade på. Han kikade på mig med en allvarlig blick och kontrollerade att samtliga dammkorn blev undanstädade. När jag var klar med städningen och stängde av musiken hoppade han ut genom fönstret. Rätt surrealistiskt ändå..


Bengan JR?

När jag fick ett kreativitetsil under eftermiddagen tänkte jag skriva klart min Sestina men min laptop samarbetade inte med mig. Entertangenten samt tangenten man gör mellanslag med (?) har givit upp uppdraget som mina trotjänare vid diverse universitetsarbeten och mindre seriösa skrifter. De fungerar inte. Tur att man i dagens moderna samhälle ofta har två datorer per hushåll. Min plan är att ta med min dator när jag åker hem för att där snacka med datorsnubbarna så de kan laga den. Frid. Tills vidare utnyttjar jag Patriks dator.

Kvällens körrep gick bra. Vi har konsert den 6 december i Umeå Stadskyrka. Återkommer om tid. Vill se så många som möjligt där!

Jag har tur idag. Blev bjuden på lunch hemma hos Ida och ikväll ska jag traska till Fredrik där jag ska få middag. Jag och Ida gick till stan efter föreläsningen för att köpa present till Jessica som fyller år på tisdag. Jag och Ida blir alltid helt till oss i vissa affärer, särskilt när det rör sig om inredning. Tur att man är student med begränsad ekonomi, jag är rädd att jag annars skulle lida av något slags shoppingmissbruk inom inredning.

Utmanad!

Jag har gröna fingrar och kan mer om växter än de flesta 21-åringar.

Jag tycker om att prata lokalpolitik med åldringar.

Jag kan texten i "King of the bongo" utantill. Inklusive det franska outrot. Fråga mig inte varför.

Jag är nageloman vilket (enligt mitt eget expertutlåtande inom estetikpsykiatri) innebär  en onödigt stor fixering vid naglar. Hatar dock all form av lösnaglar och propagerar ständigt för de naturliga (men vårdade!) naglarna.

Jag skriver många ord per dag av olika värde och publicerar inte ens en femtedel på denna blogg.

Jag är expert på att kommunicera med människor genom låtar. Särskilt med människor det är svårt att formulera ord till.

Jag är besatt av att varje vecka måsta planera mina matinköp.

Det var en gång en flicka som tog med sin pojkvän till hennes mormor i Ångermanland.

Pojken hade gjort pannkakor som färdkost och ritat en skattkarta!

Väl framme i Näsåker gick pojken och flickan långa promenader tillsammans med flickans familj som också var besök.


Flickan, som är väldigt lättfrusen, var tvungen att bylsa på sig en hel massa kläder för att inte frysa. Hunden Thimmie spårade harar -
 - och busade med pojken.
Efter bus och promenad gick alla på loppis, en tradition i familjen.


En loppis med förmånliga priser.

Under helgens gång spelades det mycket landhockey med flickans kusin Oliver.



Flickan visade pojken en utav världens vackraste platser.


Flickans mamma föreläste om ett utav hennes många specialämnen; hällristningar.

Under en promenad råkade familjen hamna mitt i en hage med "kor som även attackerar hundar i koppel" så för att skydda hund och eget skinn valde de att bestiga en utav de många niporna vilket visade sig vara att gå en långsam död till mötes.

Flickan och hennes familj överlevde "genvägen" och firade detta med ett besök i kyrkan. Flickan lånade mormoderns vinröda "rödluvan-kappa" och hennes gamla pälsmössa fick skydda flickans öron mot den stränga novemberkylan.

Dragspelet åkte fram och flickan drog av några kända klassiker..

Flickan och hunden morgonmyste och lät en kritvit och överexponerad hand förstöra bilden.

Flickan och pojken bestämde på söndagmorgonen att det var en bra idé att avsluta helgen med en löptur. I niporna.

SLUT!