Det var en höstdag och träden hade börjat bli gulorangeröda utanför fönstret. Vi åt middag och pratade om dagen som gått och om andra olika saker vi kom in på. Plötsligt säger Christoffer:

- Det här är alltid den bästa stunden på dagen! Att komma hem och äta middag och prata med dig.

Att få höra de orden, att av hela hans dygn så är stunden med mig den mest värdefulla, gjorde att jag kände mig älskad.

Det är så enkelt att säga att det är okej
att det ordnar sig
att det nog blir bra snart igen

Det är så lätt att ånga på i 110
klara av allt precis lika bra som förut
tentaplugga, planera, träffa, styra upp, jobba

Det är en lek att vakna varje morgon
och säga hej hej till en ny dag och hur mår du när man borde
undra lite mer över hur man själv mår

Att man börjar gråta då man dricker citronvatten
för att det påminner om hemma
och man vill bara åka hem och vila
höra att man inte behöver

Att man bryter ihop när man råkar ta på sig en tröja
som påminner för mycket
Att man har glömt bort hur mat smakar bra
eftersom allt bara smakar bark och träflisor

Att man knappt klarar av att vara ensam
innan man får ångest
och kryper ihop i ett hörn och läser, läser, läser
böcker för att rymma ifrån sitt eget

Jag läste någonstans att livet är mer liv
om det finns lite död med också
och det stämmer väl.

Jag undrar bara hur definitiv den här sortens död
ska vara innan man kan börja bearbeta sorgen
utan att rymma iväg från smärtan det innebär.

Mode för mig är en uttrycksform där man kommunicerar genom klädval. Jag är ingen modefantast direkt, ingen som följer trender slaviskt heller (vore rätt jobbigt tror jag, och dyrt!) men jag tycker det är roligt att kreera den där kombinationen av kläder som bildar en moderiktig, men personlig, samklang. Det är även särskilt roligt att vara smakråd till andra, det är lite av min modegrej.

Jag tog studenten från det musikestetiska programmet vid Tannbergsskolan, Lycksele. Året var 2006. Då jag lidit (och forfarande till viss del lider) av "Duktig flicka-syndromet" hade jag ådragit mig en magkatarr som blommade ut under vårterminen mitt sista år på gymnasiet. Jag satsade hårt i skolan - ville ha och fick bra betyg, ville ha och fick huvudroller i de musikaler vi satte upp, ville ha och fick ledaruppdrag. Men allt sådant har ju ett pris. Det är inte bara att vilja ha och sedan få. Man måste kämpa också. På studentdagen var jag helt färdig. Jag drack inte en droppe alkohol, inte ens en litet glas skumpa vid champagnefrukosten med min roliga klass. Då jag åt medicin mot stressmagen ville jag inte äventyra något. Vänner och familj kan dock intyga att jag var en av de gladaste studenterna detta till trots. Glädjeyran visste inga gränser när jag tillsammans med klassen efter några episka musikframträdanden inför skolan sprang ut för att möta våra familjer.

Sedan åkte vi på flaket som vi pyntat kvällen innan. Snålblåsten låg som en piska över Lycksele men vi, estetklassen 2006, höll värmen genom att fyrstämmigt sjunga "Studentsången" gång på gång. När jag kom tillbaka till familjen åt vi studentmiddag på Hotell Lappland och där fick mamma och pappa ett album som jag knåpat ihop om min tid som gymnasiestudent. Alla familjemedlemmar fanns representerade och några tårar fälldes vid bordet. Jag hade förvarnat min klass om att jag inte skulle delta vid själva studentkvällen och åkte med brorsan direkt till Umeå eftersom jag började jobba klockan 07.00 dagen efter och eftersom jag inte pallade med fler jippon. Energinivån var liksom helt dränerad. Dock känner jag att jag genom alla de andra kvällarna och helgerna vi umgick i klassen fick ett fint och värdigt avslut och det är tur, för en fin gymnasietid ska ha ett värdigt slut tycker jag!

Ella Fitzgerald. Varför? För att hon med sin röst behärskar alla de möjliga, och omöjliga, tonerna. Lyssna bara!

Det var en dag i september, året var 2010. Jag hade lyckats skramla ihop och lägga undan 9000 kr av sommarjobbspengarna och jag lovar er: det var mycket pengar i min forna studentekonomi. Jag hade länge funderat över inköpet och rådgjort med min vän Fredrik som är fotograf. Han följde med mig till Mediamarkt som inköpsstöd och valet föll på en Canon Eos 500D, en bra och funktionell kamera som räcker länge och har ett bra andrahandsvärde. Så småningom tänker jag köpa till något objektiv - men det finns ju så många! Måste nog rådfråga Fredrik igen. 

Kameran är mitt bästa köp då det är en pryl jag använt otroligt mycket och har stor haft glädje av. Den hänger ofta med mig och de bästa bilderna får jag när jag tar med mig kameran i språnget ut genom dörren.

 

Det är svårt för mig som älskar mat och matlagning så mycket att ha någon särskild favoriträtt. Jag tycker om riktigt bra tillagat kött, smakrika, fylliga såser, perfekt pasta al dente med musslor, vitt vin och massa vitlök, pappas hembakta bröd med spröda kanter, alla sorters sorbeter med fräscha smaker, somriga sallader med grillad halloumi och citronvinägrett och egenfångad röding och så älskar jag en simpel pannkaka med hjortronsylt. Det är nästan enklare att rada upp det jag inte tycker om, för det är inte mycket. Mat är liksom livet på något vis. Bland det bästa jag vet är att laga mat med min storebror i stugan, när vi har flera timmar på oss och redan vid frukosten börjar planera inköp, tillagningssätt och serveringsförslag.. åh. Längtar efter det.

Den här luckan hoppar jag helt sonika över då min stil inte direkt förändrats så radikalt det senaste året. Ser ut och klär mig ungefär som jag gjorde då.

Det var en varm och solig sommar och vi var som vanligt i stugan i Dalarna med familjen. Solen gassade från en klarblå himmel och vid frukosten kungjorde mamma och pappa att vi skulle besöka Leksands sommarland till min och Ludvigs stora glädje. Kombinationen av vatten, lek och sommar kan ju inte bli bättre!

Vi körde genom Dalarnas vackra landskap och anlände till en lång kö vid infarten till Vattenparken. När vi hittat en plats och slagit oss ner med fikakorg och filtar sprang jag och Ludvig det snabbaste vi kunde till närmsta rutchkana. Det ska tilläggas att jag genom hela min uppväxt har älskat att leka. Jag hade snöbollskrig, lekte de 101 dalmatinerna, Micke och Molle, kurragömma och tagen så fort jag fick chansen. Tonårsantågandet kanske innebar längre uppehåll mellan lektillfällena men jag har aldrig sagt nej till lek när jag fått chansen och om får säga det själv är jag ganska bra på att leka! Det kanske beror på att jag har en sex år yngre bror med en beundransvärd fantasiförmåga som dragit med mig på dessa upptåg.

Vi kom fram till rutchkanan och kastade oss ner för den och svischade ner till bassängen. Fulla av skratt, och efter några åkturer med en besk smak av klor i munnen, gick vi tillbaka till vår plats där pappa pratade med storebror Kristoffer i telefon. Kristoffer var hemma i Dalasjö eftersom han sommarjobbade. Ludvig torkade sin vitblonda kalufs och sträckte sig efter pappas mobiltelefon för att prata med Kristoffer. De pratade en stund och Ludvig frågade hur det var med hans älskade Marsvin Pricken. Genom telefonen hör jag då Kristoffer med hög röst deklarera något som fick Ludvig otröstlig resten av den sommardagen.

- Pricken?! Nja, han är ju STENDÖD!

Ludvig blev helt tyst och tårarna började rinna över de bruna kinderna. Han drog morgonrockens huva över huvudet och började gråta hysteriskt. Mamma tog över telefonen och läxade upp Kristoffer i konsten att förmedla sig på ett smidigare sätt. Hon frågade dessutom vad Kristoffer gjort med Pricken nu när han upptäckt att han inte var vid liv längre.

- Jag har ställt in buren i garaget. Där är det ju kallt!

Ludvig, som hörde samtalet, sa med gråtig stämma:

- Garaget..? Då är han ju helt ensam..!

Och så fortsatte gråtfesten och sorgen efter det lilla marsvinet Pricken. Jag kan tillägga att det inte blev något mer badande den dagen. Tilläggas bör även att vår storebror Kristoffer aldrig varit vidare förtjust i andra djur än hundar. Vår häst Pepito gav han inte mycket för och marsvinet Pricken sörjde han knappast.

Vilket hemskt barndomsminne egentligen! Jag har många fina, mer varma och harmoniska minnen, men döden är ju en del av livet även den och inget som bör lämnas utanför.

Vilken svår fråga. Inte svår på grund av att den är svår att svara på, utan svår för att det finns så mycket att svara. Musik betyder oerhört mycket för mig. Musik är mitt jobb, mitt intresse, mitt stora stöd då livet stött på motgångar och självklart ett ackompanjemang till dagarna som är som ett enda stort sommarkalas. Enda sedan jag på gehör tog ut min allra första melodi på pianot hemma har jag förstått att det här med musik, det är något speciellt.

Jag inspieras av sångare som gör det där lilla extra med rösten, till exempel India Arie, Ida Sand, Beth Hart, Samuel Ljungblahd och såklart, röstguden Stevie Wonder! Min inspiration återfinns även hos skickliga tonsättare som till exempel John Williams, Erik Satie och Michael Nyman. När jag är glad lyssnar jag ofta på peppig 60-talssoul och när jag känner mig vemodig lyssnar jag på melankolisk bluegrass. Om ni vill veta mer om min musiksmak rekommenderar jag er att spana in min Spotifyanvändare - där finns en hel uppsjö av spellistor för olika tillställningar, känslolägen och genretema.

 

Här måste jag få dela upp i två kategorier.

Det rent estetiskt fula: skrikiga tryck på tröjor i färgkombinationen orange, brunt, blått och grönt, högt uppdragna sockar innanför sandaler, tydlig foundationrand mellan käke och hals, sönderplockade ögonbryn, konstant överbelamrade köksbänkar, diverse textilier (eller andra prylar) med kinesiska tecken, tröjor med en varg som ylar i vinternatten (ÅH, får eksem) med mera, med mera...

Det rent socialt fula: Uppenbart falska personer som är trevliga enbart för egen vinning, människor som aldrig lyssnar på sina barn samt människor som bara ser saker ur sitt egna perspektiv och aldrig inväntar andras tankar och idéer. DESSUTOM, och nästan det mest jobbiga och fula: överdrivet och ständigt bittra människor (Dubbeleksem gånger 782792).

 

 

Lucka nummer 10 i Emily Dahls julkalender ska nu öppnas. Vill nu läsa mer om kalender gå in på Emilys blogg och vill nu läsa mina tidigare "lucköppningar" - kolla i arkivet "Adventskalender"!

Som den natur- och friluftsjunkie jag är kommer jag nu peppra er med bilder på naturen som i den allra enklaste och renaste form är något jag aldrig kan se mig trött på. Det kan vara en färg, en vind, en form, en stämning eller en gren som hänger precis för solens strålar.

 

När jag var 15 år gick jag i nian och mitt klädintresse hade inte riktigt startat. Mamma lade liksom fram kläder till mig till jag var 12! Haha! Sjukt egentligen att tänka på det, men jag hade verkligen inget intresse. Jag ville väl se okej ut och ha hela och rena kläder på mig men jag hade andra intressen än att gå i affärer och handla kläder. När jag var 15 år hade dock ett litet intresse startat, men jag var absolut ingen tjej som nervöst skulle följa alla trender. När jag gick i skolan hade jag väl jeans och någon tröja som vem som helst och när jag kom hem hoppade jag i ridkläderna. När jag började gymnasiet började jag bli mer och mer intresserad av kläder och min stil börja sakta utvecklas. I helgen när vi var i Östersund såg jag 11-åriga tjejer gå runt i klungor i affärerna och prova kläder och rådfråga varandra - jag är glad att det där fick vänta för min del, av många olika anledningar.

Svampmössan! De var en röd mössa med mönstrat innerfoder i alla möjliga färger som mormor sytt till mig. Jag hade den jämt när jag var liten, kanske upp till 11-årsåldern. Mössan var perfekt när jag, mina bröder, grannen Lena och grannen Vikings barnbarn Emma, Ida, Johan och Max lekte "Alla under hökens vingar" (VILKEN FÄÄÄÄRG!?) för då kunde jag lugnt traska över farmor och farfars gårdsplan utan att bli tagen av den som var "höken" till de andras stora förtret. Till sist blev jag förbjuden att använda mössan när vi lekte den där leken........

 

Jag väljer två personer: mina bröder. Min storebror Kristoffer och min lillebror Ludvig. Vi har en speciell och fin relation och det känns tryggt att tänka på dem som syskon och även som bästa vänner. De finns där och kommer alltid finnas där, oavsett avstånd, livsfaser eller om almanackan är fulltecknad. Det finns alltid en soffa att sitta på hos dem, alltid ett kylskåp som man kan öppna när man vill, alltid ett klokt råd ett samtal bort och en hög med syskonhumor-skämt när man som mest behöver det. Det känns även tryggt att veta att vi kommer att ha varandra den dagen då mamma och pappa inte finns längre. Då kan vi dela på allt. Precis som vi delar på glädje och sorg idag.

Kristoffer och Ludvig betyder mycket för mig därför att vi har vuxit upp tillsammans. Vi delar precis samma minnen om saftkalas hos släktingar, mormors klapper med träskorna när vi skulle sova ut om helgerna, Sörens läskiga skämt om Näcken nere vid sjön, tysta begravningar av släktingar där tårar rinner nedför kinderna, en arm om axeln, väntan på plan på väg till utlandsresor, en blick som säger precis vad den andre tänker på och mer och mer.

Vi vet precis vad vi ska säga när mamma tar fram kyrkan till jul och ställer den på skänken i vardagsrummet, exakt vad Imra gör när pappa säger till henne, exakt hur det känns att susa nedför backen med sparken utanför vårt familjehem. Vi vet precis vilken parfym den andra skulle gilla och vilket plagg som skulle passa ihop med något plagg i garderoben. Jag skulle kunna fortsätta och rada upp saker och minnen hur länge som helst men jag gör inte det utan ser istället fram emot att fylla på vår gemensamma minnesbank ju längre tiden går - de betyder mycket för mig därför att vi alltid kommer att ha varandra, liksom skrattgropen på högra kinden.

Eftersom min hjärna är tom på kreativitet efter fyra timmars blomsterdekorationsfixande tar jag helt sonika och kopierar detta smarta tänk från en av mina favoritbloggar: