Carpia -

Stanna upp. Luta dig tillbaka. Se vad livet ger.

2018-12-18 10:21:20 i Allmänt

Nu. Nu är allt perfekt.

Och jag vill stanna upp.

Inte rusa på.

Igår var en fantastisk dag.

Allt löser sig alltid.

Och just nu

till det absolut bästa.

Och så jul

med hela familjen på det.

Tack livet. Du är givmild.

Mvh/en sentimental Carolina som tar en mikropaus på jobbet och äter apelsin!

0 Kommentarer

Ord om nuet

2018-04-19 08:50:00 i Allmänt

Sedan sist

har solen fortsatt

att lysa

njuter av uteluncher

kvällsfika på soldäcket

upptäcka att klockan

passerat läggning

men lilla pojken

stampar fortfarande med fötterna

i vattenpölar

hälsar på grannar

får besök av vänner

njuter av en sovande

bebis på bröstet

bebisen som seglar

genom läkarbesiktningen

och inte ska på vägning

förrän om en månad igen

lätt mammahjärta

och tacksam för att

amningen fungerar så bra

firar kompisar som ska få barn

samlas en hel hoper människor

och överraskar

hälsar på en vän

som sagt hejdå till sin livspartner

livets kontraster

liv dör och liv föds

PIP PIP PIP säger Vidar

om kycklingarna som nu passerat

två veckor och som flyger upp

på kanten när man ska ge dem mat

timmar av sol och kaffe med Ida

pedagogiska diskussioner

böcker som läses på rad

tvätt som viks

promenader som gås

tung vagn som styrs uppför lerig backe

ett längt efter springrundor

som snart ska påbörjas

långfrukost i ensamhet och tystnad

och en snusande bebis i vagnen

Livet är snällt.

0 Kommentarer

Palla Orka

2017-05-31 11:55:30 i Allmänt

Bjuds på hejdå-fika av studenter

känner vemod

skriver in avgångsbetyg

och känner stolthet

blir gråtig av vackra majkvällar

och ljuset som alltid

är så ögonbedövande livslustgnistrigt

får beröm av valpkursdeltagare

som säger: din passion och kunskap lyser

och jag känner JA JA JA

lyckan i att göra något kul

och bra för andra

även fast man ibland är så trött

och sliten och bara vill sitta hemma

på det nybyggda soldäcket

och titta på 16 månaders ben som springer

omkring, planlöst, med eller utan mål

det som spelar någon roll är det

och livet är så fint ändå

hittade gamla låtar som jag lyssnade på 2011

och nostalgin knockade mig med rigorös kraft

Palla Orka

0 Kommentarer

Tankesnurr

2017-02-21 21:27:00 i Allmänt

Tänker så mycket just nu

mer än vanligt alltså

på tryggheten

sparandet

pensionen

är det åldersnoja

som kom tidigt

eller bara viljan

att skapa en boj

att gripa tag i

när det behövs

Tänker så mycket just nu

mer än vanligt alltså

på tiden

dagarna

vardagen

är det ont om tid

eller bara en önskan

om att maxa

livet så mycket

som det bara går

Tänker så mycket just nu

mer än vanligt alltså

på hundarna

musiken

familjen

är det insikten

att allt runt om

som pågår

precis just nu

är det enda

som faktiskt betyder något

Ja hör ni. Vad säger man? Det är som att min hjärna går på maxvarv just nu och jag längtar så mycket till sportlovet och Raja och klämmackor på sjön och sovmorgnar med Vidar. Elda i kaminen, hälsa på och umgås med svärfar och smygta kort på honom som han inte märker, dra upp fina öringar att röka, titta med värme och kärlek på Vidar som leker med farmor och faster, kramas extra länge med Christoffer och bara sitta vid köksbordet och spela spel och skratta sig svimfärdig. Den vanligaste tanken i min hjärna de senaste veckorna har varit: "Åh, tänk om jag hade tre parallella liv, vad mycket jag skulle ha hunnit med!". Det är som att jag vill ha obegränsat med tid till att satsa på allt jag vill. Har så svårt att leva med tanken att "just nu tar detta mycket tid och det och det och det får stå tillbaka". HATAR när saker får stå tillbaka. Jag vill hinna allt! Och göra allt bra! Men jag vet ju att det är en omöjlig ekvation om jag inte vill tvärdö på kuppen och det har jag ingen vidare lust med. Livet går för fort och ibland hinner jag inte med och det är väl det som livet handlar om antar jag. Att bara hänga på. Äh. Vad vet jag?

En mer harmonisk dag. Hallonplockning i fridfulla Rajastrand, augusti 2014.

0 Kommentarer

Kreativt skrivande

2016-12-12 11:44:00 i Allmänt

Vidar sover, jag lyssnar på Kings of Convenience och sorterar i mina mappar på arbetsdatorn. Minusgraderna och solen skapar magi utanför fönstret. När jag sorterade i svenskamappen fastnade jag i underkategorin "Kreativt skrivande". När jag jobbar med kreativt skrivande med eleverna och de får kortare skrivuppgifter som ska redovisas under lektionen brukar även jag oftast skriva. Tycker att det ger ett mervärde både för mig och eleverna. Det blir ofta intressanta diskussioner och då det är ett fiktivt skrivande blir det personligt men aldrig privat. Här är en text jag skrev när vi skulle skriva i fem minuter på temat "uppbrott".

De tunna fingervantarna skänker inte mycket värme till mina frusna fingrar. Cykelhjulen rullar farligt fort på de frostiga gatorna som leder mig till gatan där du bor. Noah Gundersen sjunger in vemodet i mina öron. Jag byter spår. Vinden hugger tag i min själ som jag försökt stänga av när den påkallat min uppmärksamhet under allt för lång tid. Jag är less på själen. Vill byta till en ny.

När du öppnar ser jag det direkt. Den flackande blicken, de stela handrörelserna. Kramen som uteblir. Jag bränner tungan på teet du serverar ur din farmors gamla tekanna. Smärtan får mig att rycka till och jag spiller resten av vätskan rakt ner i i mitt knä. Det gör inget. Inget gör något. Teet smakar ändå ingenting. Allt har slutat spela någon roll. Jag vill inte ha något te om det inte blir fler gånger och jag har redan förstått att det inte blir fler gånger.

I trapphuset luktar det pepparkakor, glögg och glada människor. Jag tillhör inte dem. Jag tillhör inte någon. Längre.

0 Kommentarer

Saker som händer

2016-10-25 22:24:00 i Allmänt

Det är:

grådisiga dagar, duggregninga promenader, jordiga stövlar,

tankar på framtiden, tusen idéer som samlas,

föräldraträffar, amningsmys i soffan, mellispaus i köket,

smatter på tangenter, en ny guldig telefon,

läsning och hundöron på boksidor,

uppställande av viktiga dokument som kanske blir något, kanske inte,

bluesimprovisation på svarta och vita tangenter,

en bebis som gungar i takt

och ett föräldrahjärta som växer sig större för varje dag.

Och så tänker jag: precis som en saga. Så är livet.

0 Kommentarer

C

2016-03-22 12:23:16 i Allmänt

Varje dag tänker jag på vilken fin pappa Vidar har. Att det var en jäkla tur att jag gick på den där lunchen i januari för tre år sedan. Jag visste att Christoffer skulle bli en bra pappa men hade aldrig kunnat föreställa mig HUR bra han skulle bli. Den här texten skrev jag för ganska precis tre år sedan. En text om en person jag älskar över allt annat och som jag är lycklig över att få dela dagarna med.

C

2013-03-10 20:22:00 i Allmänt

Nu är det dags att skriva om en person jag tycker mycket om.

Han kan vakna före sju på helgen och ligga och vänta till jag vaknar

Han tycker att jag klär mig för dåligt när vi ska ut på utflykt så han står och

drar ner mössor över öronen och halsdukar ska helst snurras ett varv extra

När han hälsade på mig första gången bjöd han på sig själv

och drog skämt och sjöng och då kände jag på en gång

att jag nog kan tycka om honom

Ibland kan han sitta tyst och köra bil en lång stund

och jag somnar nästan på sätet bredvid

och rätt som det är säger han något

något där man är medräknad

Han bäddar sängen på ett särskilt ordentligt sätt

Ibland är han som en gammal gubbe som muttrar över dåliga vägar,

företeelser som stör honom och så står han och gubbvaktar vid fönstret,

kanske kommenterar något om att det blivit kallare ute

Han minns exakt vad jag hade på mig första gången

han såg mig i september förra året

och fyra månader senare hörde han av sig till mig

och min första tanke var att det var för tidigt att träffa någon

att jag ville vänta med det

men sen tänkte jag att han var för intressant för att släppa,

ville träffa honom, bara över en lunch.

Direkt efter lunchen ville jag träffa honom igen.

När han går förbi mig drar han snabbt med handen på min axel

När vi hade träffats i tre veckor frågade han om jag ville fira påsk med honom

och igår sa han att han längtar till i sommar för "då ska vi fjällvandra".

Han tar med mig på ett självklart sätt,

visar mig fina platser och berättar om saker.

Ibland när jag pratar på som jag kan göra sitter han helt tyst,

ibland tror jag inte han lyssnar

men så någon dag senare kan han följa upp min monolog med en fråga

då har han tänkt på det jag sagt och undrar han något så frågar han

När vi ska skiljas frågar han om han och Jax får komma nästa dag

och då säger jag: ja, det får ni, om du vill?

"Ja" säger han "annars skulle jag väl inte fråga?"

Jag tycker om det nästan sävligt lugna i honom, lika mycket tycker jag om det beslutsamma temperament han kan visa i andra situationer. Jag tycker om hans företagsamhet. Mest tycker jag om partiet där hans axel blir till hals. Och när han vandrar runt här i yllesockar, skjorta och tjocktröja och ger mig kramar.

1 Kommentarer

Morgonstund

2016-02-20 09:10:00 i Allmänt

Tysta fötter över trägolvet

Pyjamasklädda ben

Tystnad och morgonstund

och där ute viner vinden

0 Kommentarer

Visa från Utanmyra

2015-09-06 16:52:00 i Allmänt

Söndag

Omsöm regn, omsöm sol

septemberluft

ett huvud med tusen intryck

efter två dagars utbildning

ett grusigt golv

glada hundar

ett lugnt sinne

två nya hönor i flocken

ett hönshus som ska städas

något litet som kanske känns i magen

så svårt att veta riktigt

men ett litet fladder då och då

Jan Johanssons flinka pianofingrar

som spelar genom mina högtalare

anmälningar som ska skickas

papper att skriva under

böcker att läsa

hösten kommer med projekten

tänker att pianot nog är det vackraste intrumenten

när tonerna kommer i samklang

lite om nuet

lite om en söndag i september

0 Kommentarer

Throwback thursday - Ord från förr

2015-03-19 09:28:17 i Allmänt

Ibland roar jag mig själv med att läsa texter jag skrev för flera år sedan. Vissa känns fortfarande. Som den här:

I veckan har jag
blivit kaffedrickare
men kaffet smakar mest uppbrott

och en likadan
uppoffring
kanske jag aldrig mer gör igen

(och jag fick dessutom höra att kaffedrickande inte riktigt är min grej)

De kringliggande dagarna
och hur vi sågs sist

är det
som får mig
såhär

och alla undrar
och jag säger att det är

lugnt

en större idioti får man ju leta efter

(augusti, 2010)

0 Kommentarer

Ord från mars 2008

2015-02-18 13:28:31 i Allmänt

Som ni vet vid det här laget har jag en stor kärlek till det skrivna ordet. Så länge jag kan minnas har jag skrivit i någon form. Under högstadiet började jag skriva "dagens", en kort reflektion kring läget i livet just då. Mina kollegieblock var, förutom av lektionsanteckningar, fyllda med korta texter skrivna av en tonårshjärna med för många tankar. Eller så var det alldeles lagom mycket tankar. Precis som det ska vara. Här på jobbet hittade jag ett block från en av mina VFU-perioder under lärarutbildningen och den här texten skrev jag i mars 2008:

Tid är något konkret

Tid är något av en förutbestämd egenhet

Tid är något vi räknar som om vi redan vet

Tid är något påtagligt och ett bevis på censurerad ensamhet

Tid är något man kan snooza för att skapa en tvåsamhet

en tvåsamhet med tiden som en samstämd ensamhet

Som ni ser funderade jag mycket över tiden vid den tidpunkten. Oklart varför.

0 Kommentarer

Musikminnen

2015-01-21 15:12:50 i Allmänt

Under denna planeringseftermiddag har jag lyssnat på Lisa Ekdahl. Albumen "Med kroppen mot jorden", "Bortom det blå" och "Olyckssyster" följde mig hela gymnasiet och studietiden i Umeå. Tänker på hur jag gick från min lägenhet till Tannbergskolan i Lycksele och lyssnade på Lisa varje morgon under en lång tid. Hur jag tog mig genom prestationsångest, hjärnutveckling (hej hej tonårstid) och relationer, både bra och sämre. Sena kvällar och nätter som avslutades med "Gitarren i knät", alla de tusen gånger jag lyssnade på "Dom band som binder mig", gången jag skickade låten "Hon förjänar hela himlen" till min kompis kille för att jag var förbannad på att han gjort henne illa, gången jag lyssnade på Lisa under en iskall natt i Lycksele med en person som aldrig blev det som vi kanske trodde skulle bli, hur blicken drogs mot mig när vi möttes i skolan dagen efter men jag klev ett steg längre bort och tryckte hörlurarna in i öronen för att tysta tankarna. Feghet, rädsla eller bara brist på erfarenhet. Mystiken i melodin i "Olyckssyster och försöken att tolka texten som 17-åring (det går bättre nu). Frasen "Du sålde mitt hjärta på realisation" som fick inspirera mig till titeln på en Sestina jag skrev till en person från då "Sestina till ett hjärta på realisation". Allt som hon inspirerat mig till att göra och inte göra. Kära Lisa Ekdahl. Tack för det.

3 Kommentarer

Evigt mörker, ständig skymning

2014-11-17 18:43:00 i Allmänt

November

evigt mörker

ständig skymning

Hjärtan som slutar slå

hejdån man önskar man inte behöver säga

Någonstans är mina ord bra

någonstans klamrar de sig fast

mellan rytm och harmonik

men oftast är de bara ett ordflöde

som saknar form

Jag är inte den som skriver

allegoriska epos

elvastaviga jambiska rader

senmedeltida terzinteknik

Jag är inte den

November

jag kommer nog aldrig att

komma överens med dig

det är alltid något du förstör

alltid något du förgör

0 Kommentarer

E

2014-11-04 10:47:47 i Allmänt

Ett enda eko

erfar ensamhetens enda epok

Evig elegi, efemär energi

En envis era

eldar ekosystemets enkla eloge

Exemplens entropi, elementär empiri

Varannan fredag jobbar vi med kreativt skrivande på svenskan av den enkla anledningen att det är en klass som tycker om att skriva och att kreativt skrivande stimulerar skapande och nybildning i ens sätt att tänka och skriva. Eleverna får välja att skriva utifrån färdiga uppgifter som jag gör eller jobba med ett längre skrivprojekt. Ovan är en dikt jag skrev enbart bestående av ord med begynnelsebokstaven E. Det är rätt klurigt om man vill ha ett sammanhang, några rim och rätt rytmik, prova! Det är kul med ord!

1 Kommentarer

Liv som rycks ifrån

2014-11-02 10:29:00 i Allmänt

När döden helt plötsligt dyker upp

brutal och utan nåd

står man där

rädd och utan råd

När döden helt plötsligt bestämmer sig

är frågan varför den som cirkulerar

och ändå fast det känns långt borta

är kanske hoppet det som figurerar

Till fina, saknade du med de ljusblå ögonen. Lova att du vakar över dem du gått före. Lova mig det. Lova mig att skydda dem från allt det tunga. Låt dem vara ledsna, men hjälp dem att leva vidare.

0 Kommentarer

Gråskala

2014-10-12 10:21:00 i Allmänt

Dimmigt oktoberljus

ger ett gråskaleskimmer

över allt som är

allt som kommer

och allt som varit

allt ska somna

innan vinterns vila

och då blir allting

vitt, bara vitt

0 Kommentarer

Regntunga skyar

2014-08-12 09:23:00 i Allmänt

Somnade till ljudet av regn

vaknade till ljudet av regn

när hände det sist?

Jag hade glömt hur regnet lät

av de dagar som är kvar

av den här långa sommaren

finns tid

jag ska tillvarata

1 Kommentarer

Jag tänker så mycket på mormor de här vackra vårdagarna

2014-05-21 12:21:41 i Allmänt

Solen lyser på mitt fräkniga ansikte och jag tänker på mormors ansikte som den här tiden på året brukade vara vackert solbränt. Mormor hade älskat att sitta på trappan och låta solens strålar värma hennes ansikte. Här kommer en text till ett tal jag och min storebror Kristoffer höll på mormors begravning i november 2012. De kursiva raderna är mina och de raka raderna är brorsans.

Så minns vi mormor

Året är 1998. Påskriset med mammas urblekta fjädrar står på bordet i vardagsrummet. Vid bordet sitter Ludvig och sliter i ett garnnystan.

- Nej! Stopp! Säger mormor. Jag ska göra en kanintofs av den där!

Jag står iklädd svart kjol, farmors förkläde och mammas gula tjocktröja. Jag sätter mig på stolen bredvid mormor. Hon plockar upp en svart penna och ett rött läppstift ur sin sminkväska. När hon är färdig tar hon ett steg bak och begrundar sitt verk: jag förvandlades till en påskkärring på några sekunder – svarta prickar till fräknar, rödrosiga kinder och knallröda läppar. Ludvig blev en liten påskkanin med grå mjukisdress, specialsydd mössa med öron och en liten garnboll på rumpan. Mormor styrde upp hela påsken när Kristoffer fick diabetes. Sådan är hon, vår mormor. Hon tar tag i. Gör ordentligt. Med omsorg. Hon lämnar ingen ensam. Alla ska med och alla får plats.

Mormor är också en kvinna av tradition. Tradition var trygghet och tradition var att äta dina bondkakor. Näsåkershelgerna var också även dem knutna till en stark tradition.

_________________________________________________________________________________

Vi färdades i en av pappas Volvo-bilar till tonerna av "Ring så spelar" vi och ibland hade du lagat pölsa med stekt potatis lagom till när vi kom fram på lördag vid 11-tiden. Minns med fasa skolans pölsa, men din pölsa var i en klass för sig. Alltid var det någon uppgift som stod på helgens agenda. Skotta av taket eller plocka in vinbär. Arbetsuppgifterna utfördes, med din ständiga närvaro och uppsikt, och sedan kom söndagen. Man vaknade med ett ryck vid 08.00 till det omisskännliga ljudet av dina vita träskor som slog mot golvet och skåpluckor som öppnades och stängdes med en duns och till det radion i bakgrunden på anständigt hög volym...P4 Västernorrland så klart.

En eftermiddag i Fullsta, sensommaren 2010, var vi ute på en kantarellplockartur och med oss hade vi den blå korgen med kurbitsmålning som du köpt på någon lokal marknad. Regnet hängde i luften och du trampade över stock och sten med dina avklippta stövlar – jamen, det är ju praktiskt när man bara kan stoppa ner fötterna i dem! Lätt att ta på, lätt av ta av! Vi gick längs stigen och jag, som tenderar att tröttna fort om ingen svamp syns till, gick i egna tankar men så hörde jag dig bakom mig: Titta Carolina! viskade du andäktigt. Titta där, bakom gräset! Du plockade upp den största kantarell jag någonsin sett och dina ögon glittrade och jag tänkte: om du dör ikväll mormor, då dör du lycklig.

Ett annat Dalarnaminne vi minns med glädje är när jag och Carolina kom ner till stugan i Fullsta en augustivecka 2011. Vi hade under två veckors tid planerat menyn och nu skulle äntligen vår gourmetvecka gå av stapeln. Vi åt fantastiska middagar tillsammans och kvällen innan vi skulle åka hem till Umeå hade vi även moster Lillan till bords. Jag skulle vara viktig och fota middagen och lägga upp på Facebook och dividerade med er om jag skulle döpa bilden till "Den sista måltiden". Responsen som jag fick av mormor och Lillan var: Men gud så hemskt det lät Kristoffer, ni ska ju ut på vägarna imorgon...Din fina omtanke och att värna om alla människor värdesätter jag högt.

Du respekterade även andras tankar och åsikter och jag minns särskilt en gång då detta kom på prov. Det var tidigt 2000-tal och du hade valsat omkring i köket och håret var permanentat, du hade finskorna på dig och så frågade du: Vilka följer med till kyrkan ikväll? Du fick med oss alla men Kristoffer hade en invändning. Du kom nämligen ut från badrummet med en lite för färgstark ton på läppstiftet du omsorgsfullt målat dina läppar med.

– Men mormor, vad har du gjort? Utbrast Kristoffer med förfärad blick. Du kan ju inte gå så där till kyrkan! Den där tonen på läppstiftet passar dig inte! Inte för att vara dum men…..

– Tack för att du sa det, Kristoffer. Jag ska genast byta till en mer diskret färg.

Och så gick du till badrummet igen och kom ut som om inget hade hänt. Du tog aldrig illa upp. Du lyssnade på alla. Också du kunde säga saker du menade och var aldrig rädd att komma med en åsikt. En gång skulle jag på en viktig middag och du tittade uppfordrande på mig och sa: klä dig i höghalsat!

Även om du aldrig lämnade något åt slumpen, och städade på ett sjukligt pedantiskt sätt, kunde du ibland ta det lugnt och inta ett slags lugn som var beundransvärt. Jag minns särskilt sommaren 2005 då jag sommarjobbade i Näsåker. Det var en het julidag och luften stod stilla över Ådalsliden. Vi satt på din altan och du tittade på mig med ditt solbrända ansikte och sa: Idag lagar vi ingen mat, idag äter vi jordgubbar och mjölk till middag! Till efterrätt åt vi var sin bondkaka.

Sista tiden när du låg inlagd på onkologen i Umeå hälsade jag på dig efter jobbet och vi hade mycket fina stunder tillsammans. Jag fick oftast väcka dig och du vaknade upp med ett leende på läpparna; Men Kristoffer kommer du? Vad trevligt. Vi satt och pratade en stund om livet och du tyckte om att få se höstens färger genom ditt fönster. Du tyckte särskilt om en stor rönn som skiftade i orange och rött.

Julen 2002 fick jag ”Den svenska sångboken” av dig i julklapp. Ur den spelade jag idag, 10 år senare, på din begravning. Jag tror att du hörde tonerna. Jag hoppas det. Jag vet att du finns med oss precis just nu. Kanske knaprar du på en bondkaka? Det ska vi göra nu. Vi ska alltid minnas dig, mormor.

Ps: Om vi hittar en stor kantarell till sommaren lämnar vi den till dig. Kom och hämta den då.

0 Kommentarer

Allt tinar fram, alla tinar upp.

2014-04-07 14:56:00 i Allmänt

Det bruna, torkade fjolårsgräset

gör ett tappert försök

att vaja i vinden men

en tunn hinna av fukt ligger

över stråna

trycker ner gräset, gör det orörligt

och på vägen kör bilarna

förbi och kastar upp brunt, geggigt vatten

på de vita conversen.

Träden står kala vid dikesgrenen och tallarna,

om de inte fälldes av stormen Hilde,

har tappat några av sina

grenar. Utspridda ligger de där

och skapar oordning.

Allt tinar fram,

alla tinar upp.

På affärernas golv ligger grus som dragits in av stressade fötter

och på bänken utanför

sitter en svettig farbror som

fortfarande går med den tjockaste vinterjackan på

trots veckor av plusgrader.

"Våren. Du är så himla ful" tänker jag.

Men så går jag ner på myren och plockar

in ris till påskriset och ser solen sjunka i väst och måla

himlen i rosa, turkosa och gula toner.

Jag ser påskliljorna kämpa sig upp ur landet,

jag ser majblommebarnen gå

omkring med sina knallgröna väskor,

jag ser två femtonåringar hålla handen

och stanna vid ett gatuhörn för att hångla

och så ser jag den: Våren. Vår kanske mest

ambivalenta men mest hoppfulla årstid.

1 Kommentarer

Betty Lidström

2014-02-12 18:20:00 i Allmänt

Det här är min gammelfarmor Betty. Hon dog när jag var liten, men jag hann sitta i hennes knä och lyssna till hennes långsamma bondska och se hur hon, så fort den första vårsolen tittade fram i februari, tog fram sin stol och satte sig utanför bron för att låta solens strålar värma hennes hud. Det här är en bild jag hittat i ett gammalt fotoalbum. Den väcker så många frågor. Vad tänkte du på, gammelfarmor Betty? Vad tittade du på? Vad är det som får dina anletesdrag att både se finurliga och eftertänksamma ut? Vet du? Jag har kvar den där kaffekvarnen du håller i dina händer. Den står på min fläkthylla i köket. Jag bor till och med här hemma på gården! Det trodde du inte va? Tänk om du fick komma och hälsa på mig. Vad vi skulle prata! Du på din genuina bondska och jag på min utjämnade västerbottensdialekt efter åren i Umeå och efter den språksocialisation vi nu genomgår i modern tid. Det är så mycket som förändrats.

Du sitter där med kaffekvarnen och kanske har du suttit där i tio minuter. Kanske en timme. Tiden är inte lika viktig där. Det tar den tid det tar och det man inte hinner på tisdag gör man på onsdag, eller kanske på torsdag om onsdagsvädret är dåligt. Tar vi en bild idag på någon håller personen med största sannolikhet en mobil i handen. En smart telefon. En smart telefon? Va e nä för na töcke påhitt, kanske du undrar. Jo, gammelfarmor Betty, det ska jag förklara. En smart telefon är en telefon du kan ringa med, skicka textmeddelanden på, surfa på internet (du vet där där som folk trodde "var en fluga", men nu är så stort att det inte går att förklara), spela spel, samla appar.. Ja, alltså, det är inte så lätt att förklara. Men vet du. Det gör inget. Jag tror nämligen att din tid där på stolen - med kaffekvarnen i handen, och tanken långt vilandes bortom något jag aldrig kommer få veta - var betydligt mer närvarande än den stund vi sitter på en stol med en smart telefon i vår hand. I synnerhet när någon annan sitter mitt emot.

Jag har en gammelmoster som heter Lillan och med henne pratar jag ofta om sådana här saker. Om hur det var förut. Om hur hon tänker om det som är nu. Lillan säger alltid kloka saker och hon har en gedigen livserfarenhet vid sina snart 90 levda år. I somras frågade jag henne om vad man minns av livet och hon svarade att det var de stunder man trodde var "de små stunderna". Det var inga storslagna kalas, inga uppvaktningar, inga påskaftnar eller den första kyssen. Det var de små stunderna hon minns och som hon bär med sig, och samlar på sig, än idag. Jag underskattar aldrig äldre människor, det ska man inte göra. Gammelfarmor Betty, vet du vad jag tror? Jag tror att stunden där på stolen - med kaffekvarnen vilandes i din hand, kanske radions skval i bakgrunden och en fluga som envist surrade mot en fönsterruta du bestämde dig för att tvätta en annan dag - kanske är en liten stund som egentligen var en stor stund?

4 Kommentarer

Tidigare inlägg