Jag sitter och drömmer om ett hus. Fördriver timmarna på hemnet.se. Funderar om jag och min "varapåinternatochlärakännaklassenochspelagitarr"-sambo skulle passa bäst i ett sekelskifteshus med högt i tak och fönster som man kan sitta i. Tänk att sitta på fönsterkarmen med en stor kopp te, håret i flätor och tjocksockar på fötterna och värmas av den enda värmekällan bestående av en stor öppen spis. Eller så kanske vi skulle passa bäst i ett hus i stan. Plocka fallfrukt från vår fruktträdsträdgård och kratta löv och prata med grannarna om de nya ohyrorna som attackerat hallonbuskarna. Ja, serni. Vuxenlivet. Jag tog ett steg närmre höstträdgårdskänslan (som i nuläget innefattar vår balkong, om än stora, men BARA balkong, JAG VILL HA EN TRÄDGÅÅÅÅRD!) genom att ikväll införskaffa ljung, något silvrigt ljungliknande och något barrigt. Okej. Vi gör en deal här. Innan vi blir med trädgård måste jag skaffa en flora. Jag är sämst på växtnamn. Jag minns i somras på Johannas fest när vi lekte en namnlek med vin fritt flödande. Vi skulle komma på så många namn på växter som möjligt. Vilka tror ni vann? Systrarna Karlsson.

8 timmar sömn/natt brukar vara ett krav från min kropp för att orka med dagarna. Jag brukar aldrig ha några som helst problem med att slockna så fort jag lagt mig tillrätta i sängen, så länge jag inte fryser om fötterna, men det är en historia för sig. Inatt sov jag tre timmar. Varför?
Jo. Här är berättelsen om filosofen och drömmaren Carolina.

Vid halv elva lade jag mig i den ensamma sängen då Patrik är borta i veckan. Jag läste ut en bok (som jag ska tipsa er om i ett separat inlägg då boken i sig behöver fullt fokus) och jag lyssnade klart på en ljudbok på mobilen. Klockan slog 00.00. Spökena dök aldrig upp och John Blund, den svikaren, gav blanka fan i att jag påbörjade en grubblingsfas som visade sig växa allt starkare ju längre minuterna vandrade på klockans visare. Bland annat började jag utvärdera mina senaste år. Mycket av tiden som gymnasieelev svischade förbi i mitt inre. Jag upplevde vissa dagar på nytt. I detalj dessutom.
 
Paniken om vetskapen att morgondagen skulle bli tung fick mig att bepröva de olika supertipsen angående sömn. Jag kom på den då briljanta idéen med att lyssna på en självhjälpsbok på mobilen. Jag hatar verkligen självhjälpsböcker, men vad gör man när man inser att John Blund verkar ha glömt bort en och man inte är det minsta trött? Jag lyssnade i 7 och en halv minut och sen klarade jag inte av mer. Orden, meningarna, rösten, kontexten.. allt blev för mycket.

I julklapp fick jag en idébok av pappa som jag då och då brukar skriva i. Jag låg i min säng i 20 minuter och funderade på om jag skulle orka förmå mig till att kliva upp ur min varma säng, traska över vardagsrumsgolvet till bokhyllan och hämta boken. Till sist gjorde jag det. Därefter ritade jag en plan. Planen utvecklades till att bli någon form av analys från mitt förflutna. Jag somnade halv fyra. Jag förstår ingenting av det jag plitade ned under småtimmarna.

När jag väl somnade drömde jag om att jag och två vänner blev förmögna på ett spel vi kom på under vår, under vissa timmar, mycket kreativa gymnasietid. Alltså. Drömmen är delvis en fiktiv konstruktion av det förflutna och även en framtidstro på något som förmodligen aldrig händer på grund av nedanstående anledningar:

* Vän 1 befinner sig på andra sidan jordklotet.
* Vän 2 befinner sig antingen med en gitarr någonstans i Europa eller i Norge som fiskrensare. Sist jag pratade med honom var han i Sverige.
* Vi ritade upp spelplan, spelregler och poängsystem på baksidan av en affisch som jag antingen har
- Hemma i garaget i Dalasjö.
- Glömt den i förrådet i min gamla lägenhet i Lycksele.
- Lämnat kvar den i brorsans gamla lägenhet då vi bodde tillsammans.
- Har den i mitt och Patriks nuvarande förråd. I sånna fall bör jag gå och kolla. Har på känn att det kan vara värt att kontakta diverse brickspelsbolag eller vad det kan tänkas gå under för term och höra om de skulle vara intresserade av vårt koncept. Dock känner jag att klientelet kan bli aningens bristfälligt utifrån åldersaspekter. Jag känner också på mig att det kommer bli ett aningens tungrott projekt för lilla mig då båda av mina kompanjoner lämnat rikets trygga ramar. Tråkigt för oss. Vi hade kunnat bli miljonärer av mina nattliga drömmar.

Under kvällen insåg jag att jag sjungit sopranstämman i minst fem versioner av "Gloria-sånger", de heter ju alla olika så jag tar mig friheten att använda nämnda universalnamn. Två på engelska, en på franska och två på latin varav en latinsk version ikväll. Inte undra på att det blev gillrigt i mitt huvud.

Patrik är i Tavelsjö på internat med sin klass i veckan vilket innebär att jag har lägenheten helt i egen ägo. Funderade lite sporadiskt sådär om man skulle köpa ett piano och slänga ut någon annan möbel. Det roliga vore Patriks reaktion. Han skulle också vilja utöka möblemanget (och musicerandet) med ett piano, dock vill han helst ha kvar samtliga möbler då plats ej finnes för denna opraktiska, men än så underbara, utsvävning.

Denna eftermiddag har spenderats i i20-skogen tillsammans med min vän Alexandra. Hon var lite rädd att jag skulle villa bort oss, men efter några små stigar hittade vi ut på vägen igen. När vi kom hem bjöd jag på te och spelade lite Svenska Akademien för henne. Nu sitter jag och lyssnar igenom hela skivan, det är en skiva innehållandes mp3-spår så den innehåller flertalet album med bland annat musik som Groundation (som jag ska skriva om i ett inlägg snarast!). Iqulah, Seeed, Don Carlos, bla-bla-blandat och En salig blandning Carolina-musik. Jag höll på att krevera av skratt när "A taste of honey" strömmade ur högtalarna. Fina minnen. Komiska minnen. Jag älskar nostalgi.

Denna text skrev jag under mitt sista år på gymnasiet. Läs och begrunda!






Goddag ni bakom arrangemanget.

Om man skulle våga kalla det för ett sådant ord.

Snarare ett skämt, ett halvdant försök till underhållning.

Vad håller ni på med? Om ni tror att vi tycker det är intressant, musikaliskt utvecklande och intellektuellt stimulerande att titta på när Kicki Danielsson ryckt upp sig och dyker upp på scenen i en chockrosa kreation tror ni fel.

Tänk om.

Nicklas Wahlgren gjorde ett tappert försök till en ny mikrofonstativchock, a´ la Lena Philipsson, som i sin tur leder detta spektakel. Hon pratar på om sina glasögon, sina kläder och vilka av de medverkande hon tidigare hyst kärlekskranka tankar till. Som om vi skulle bry oss. Själv bryr jag mig inte mycket alls. Anledningen till att jag skriver av mig angående denna melodifestival anno 2006 är att jag tycker att koncentrationen på musikskapandet kommit i skymundan.

Eftersom jag vet hur det känns att ha idétorka, inspirationsbrist och komma på sig själv med att stå och stampa på samma ställe när det gäller konsten att förena toner med text blir jag så frustrerad över att musik bara skapas i syfte av att tjäna pengar. Musiken skapas till att bli en torrvara som sparas på lager. Ytterligare några låtar som säljs till vrakpriser när färskvarorna tagit slut.

 Ännu mer frustrerande är det att Melodifestivalen har lagt så mycket fokus på hur artisterna klär sig (eller inte klär sig), hur sexiga danserna är, och hur många hysteriska tonårstjejer som kommer att ringa och rösta på de där "söta små pojkarna i målbrottet" som Bert Karlsson har fiskat upp på någon sliskig talangjakt.

Om jag fick bestämma skulle alla artisterna skriva musik och text själva, framföra sitt bidrag, gå av scenen och tacka för sig och sedan hoppas på att bli kända i mer än 15 minuter. Men jag antar att jag inte riktigt är rätt person i sammanhanget att tycka. Jag gillar mer skogsnymfer, fioler, trolska stämmor och "knäpp" musik. Men det är klart, radions kommersiella toner når även mig och om jag minns rätt bor jag i ett land med yttrandefrihet.

När fredagarna fortlöper i denna anda kan man inte annat än älska denna veckans sista vardag.

Väcktes 06.15 av larmet.
Åt frukost nummer 1.
Trampade ett spinningpass.
Duschade.
Åt frukost nummer 2 i klassrummet med tidningen som sällskap.
Vår lärare kom in och undrade om jag sovit där under natten.
Avverkade en bra lektion där jag faktiskt fick lite inspiration till kommande lektioner.
Blev upphämtad av Anna och Pär och åkte hem med Igor. Är ju som sagt hundvakt hela helgen.
Gick en långpromenad i i20-skogen med Igor. En utav de bästa dofterna jag vet är löv som faller och blir ett med jorden. Murken, alltså fräscht murken, jord är också en bra doft. Undrar om de dofterna finns som parfym för en skogsnisse (gumma) som mig?
Nu har vi NYSS ätit middag. Snacka om "Stockholmsmiddag".
Btw of writing: Bra att många ställer upp som promenadkompisar i helgen! Tackar! Är rätt ovan att gå så mycket som man gör som hundägare. Var ju trots allt hela sju månader sedan jag hade Bia. Min älskade Bia.


Igor. Eller Bjässen som jag döpt honom till!
(Förlåt för motljuset. Man ser knappt hans ansikte!).

Det är alltså detta vi ska prata om på fredag. Det är så mycket och intressant och djupt och analytiskt och spännande och allt så jag inte riktigt vet hur jag ska frambringa någon slags analytiskt process i min annars rätt välstrukturerade hjärna.
Texten nedan har jag kopierat rakt av från Wikpedia. Jag, som blivande lärare, har annars aldrig Wikipedia som en tillförlitlig källa av principmässiga skäl, men idag orkade jag inte börja tokläsa i boken för att i min blogg kunna presentera ett bra uttdrag till ert förfogande. Ibland måste man få vara lite lat också, vilket jag borde öva mer på. Kan tänka mig att fyra personer av mina läsare läser allt också. Resten klickar bort det efter att ha läst rubriken.

Intersektionalitet bör inte ses som en övergripande teori, utan snarare som ett analytiskt hjälpmedel eller begrepp, som inte strävar efter att rangordna identitetskonstruktioner utan efter att synliggöra hur olika maktordningar är sammanflätade på olika nivåer, såsom det politiska, det representationella, eller det strukturella. Ett intersektionellt perspektiv ställer frågor om hur makt och ojämlikhet vävs in i uppfattningen om identitetskategorier som kön/genus, sexualitet, ålder, klass, funktionsduglighet och etnicitet, t.ex. Genom att hävda att det finns flera maktordningar som är beroende av varandra öppnar ett intersektionellt perspektiv för att upplösa gränser mellan olika sociala kategorier (som kön, etnicitet, sexualitet och klass) för att rikta uppmärksamheten på hur de samverkar.

En intersektionell analys bygger på postmodern feministisk teori, queerteori, postkolonial teori och black feminism. Syftet är inte att enbart synliggöra hur avvikande, underordnade eller exkluderade identiteter (t ex "icke-vit etnicitet", "transsexualitet" eller "arbetarklass") produceras i dessa skärningspunkter, utan att uppmärksamma t ex "vithet", "heterosexualitet" eller "överklass" som identitetskategorier. Begreppet användes först inom den antirasistiska feminismen i Nordamerika och har fått stor spridning såväl i den akademiska forskningen som i den politiska debatten om diskriminering även i Sverige.Exempelvis ses kvinnor aldrig enbart som kvinnor eftersom könsmaktsordningen - lika lite som etnicitet, sexualitet eller klasstillhörighet - inte räcker för att förklara hur ojämlikhet uppstår och hur makt utövas. Maktordningar kan inte rangordnas, ingen maktordning står över någon annan och det finns maktordningar inom varje maktordning. Klassförtrycket ses alltså inte som viktigare eller mer grundläggande än könsförtryck eller rasism, t.ex. Flera aspekter, som kön, etnicitet, religion ålder, klass och sexuell läggning spelar alla in i bestämmandet av en individs identitet och dess villkor.

Jag var på insjungning i en kör ikväll. Det gick bra. Då jag varit borta från körsång i två år av tidsmässiga skäl kände jag att det återigen, om än i en ny kör, var dags att ta sopranstämman i ett fast grepp och med det sagt inbjuder jag er till körkonsert i Umeå Stadskyrka den 6 december. Tid meddelas senare. Nu ska jag vila.

Jag sjunger "On my own" ur musikalen "Les Misérables" under min klass avslutningskonsert våren 2006.
Snygg min va? Inlevelse kallas det. Är det musikal så är det!

Inatt drömde jag att jag var påväg att starta en exklusiv chokladbutik i Paris. Jag hade chokladmörkt hår, en mörkbrun gigantisk sjal och en chokladfärgad vovve, typ en bretagne spaniel fast helbrun. Just när jag skulle öppna dörren till min nyinköpta butik vaknade jag. Jag berättade om drömmen för Patrik som utbrast:

- Jag drömde också en dröm! Jag drömde att Emma Vikingsdotter hade fått en hemsk sjukdom!

När han berättade om drömmen vaknade jag upp ur mina chokladbutiksdrömmar och insåg att jag också för några nätter sedan drömt att något hemskt hade hänt Emma. Så därför: EMMA! Vad gör du? Hur går det med livet i Oslo? Hur mår du? Kom hem minst en gång innan juldagen!

Vilhelmina, juni 2008.

Efter filmkvällen igår hos Joel och Linnea  hade jag och Patrik smått ångest över det faktumet att ingen av oss ägde en cykel med cykellysen. Vi trampade hem i ett mördartempo i hopp om att hinna trampa ifrån eventuella poliser. Vi klarade oss. Idag ska vi nog ändå köpa lysen. 1000 spänn är inget man direkt drar upp ur fickan när man är student. Femtio kronor är något man dock har råd med för att undvika att bli halvt ruinerad.

När Patrik köpte denna lägenhet dec 2006 målade vi om ALLT. Hallen, sovrummet, köket och vardagsrummet. Nu återstår toaletten som just nu är fruktansvärd. Dock vet jag att jag kanske överdriver, alla säger det i alla fall, men ni vet hur jag är med färg och sånt. Nu har jag och Patrik äntligen bestämt att vi ska lägga nytt golv, måla väggarna och köpa nytt badrumsskåp. Projektet tar sin början kvällen den 22 oktober efter Patriks sista träning för denna säsong och då gäller det att vara snabba för Örjan (ESK:s tränare) drar väl igång med psykträningen igen efter två veckor om jag känner honom rätt.

Jag har en ytterligare plan angående dessa planer: jag tänkte att jag med bild och text ska dokumentera samtliga inslag i renoveringen. Visst följer ni med på badrumsresan? Känner att det kan bli rätt jobbigt ibland och många fula ord kommer garanterat forslas ur min annars så språkligt vårdade mun..

Göran, Patriks pappa, har lovat att hjälpa oss med väggarna och golvarbetet ska vi mot betalning överlåta till ett proffs, det känns säkrast. Vi hoppas genom detta - utöver att vi får ett snyggt badrum att vistas i - att lägenheten stiger i värde den dag vi bestämmer oss att sälja den.

Tur att man har snälla svärföräldrar! Göran, Västervik juli 2008. Måste ändå passa på att skryta lite över denna bild. Brukar ha svårt att "porträttfota" människor men denna bild är jag så galet nöjd med så att jag sitter här och ler för mig själv. Jag ska skicka den till Pro Print, rama in den och ge den till Elisabeth!

Här kommer som utlovat mina spekulationer kring er läsare. Jag vet att min familj läser, mina vänner läser också, några släktingar och några randoms. Då är vi uppe i cirka 25. Men resten av alla läsare då? Vilka är de?

Jag har aldrig "marknadsfört" min blogg via andra communitys (typ Apberget, Facebook eller något annat mer intresse/levnadsstils-inriktat forum) för jag har dels inte kommit på tanken och dels vill jag skriva för skrivandets skull och inte för mina läsares skull. Dessutom är jag inte medlem i något av de ovanstående forumen då jag för längesedan känner att jag är nöjd med mitt sociala liv. Jag och en vän pratade om det senast igår: vill man veta något om någon person man bryr sig om får man reda på det förr eller senare, man behöver inte sitta och chatta om problemen/händelserna/resan eller vad det kan vara utan man kan endera använda den eminenta uppfinningen telefonen alternativt traska hem till personen ifråga och SAMTALA.

Det kan ju tyckas märkligt att jag då för cirka ett år sedan skaffade en blogg för att skriva för min egen skull då en blogg når ut till Kalle i Kiruna och Molly i Malmö och hela övriga världen också. Vi snackar ju world wide web. Jag hoppas dock ni förstår grundtanken; tänka, formulera, skriva, publicera. Självklart går det inte att komma ifrån att det också är kul med läsare, då får man ju någon att skriva till. Missta er ej här när jag ovan skrivit att jag skriver för min egen skull - det gör jag fortfarande - men det är lättare när man har en slags mottagarram att förhålla sig till, dock är det fortfarande jag som härskar över tangenterna i alla fall på min blogg vilket ju förefaller sig helt naturligt. Något annat skulle enbart  vara konsigt och man skulle genast stoppas i facket "köpt blogg" - begrepp för privat blogg som innehåller mer reklam för diverse marknadsområden än deras egentliga liv.

Åter till läsarfunderingarna. Vilka är ni egentligen? Jag är rätt nyfiken av mig vilket många redan listat ut vid det här laget och jag skulle finna stor förnöjsamhet om jag fick namnlista på samtliga läsare. Å andra sidan är det rätt spännande med anonymitet. Eller hur?

Patrik ville lägga en ansiktsmask. Helt på eget initiativ.

Fotade några moment i smyckestillverkningen jag och Alexandra roade oss med ikväll.




Det svåra var att komma på var man skulle börja gräva för att komma in i kreativitetsilet.

Vi hästfolk brukar ofta prata om något som heter dressyrhållning. När en människokropp är så pass stark, stolt och stabil och avslappnad så den kan hålla uppe sig själv utan det medvetna jaget som ansträngningshjälp är en klassisk dressyrhållning. Jag hade en sådan hållning under tiden som dressyrryttare och även ett tag efter. Nu känner jag dock efter två år i föreläsningsal och 0 dressyrtimmar att min hållning håller på att förfalla. Men nu ska jag inte vara bitter, kunskap in - hållning ut. Den enda gången jag får öva min hållning under skoltid är under praktikperioderna men eftersom snåljävla institutionen nästa termin bara delger oss tre (!) ynka veckors praktik lär ju min hållning totalt förfalla ned i misär och missöde. Just. Inte bitter. Positivt tänkande.

Detta är ett skolexempel på dressyrhållning (inklusive ledande tygeltag).


Min tremänning Patrik.

Patrik står och viker tvätt:

- Vad är det här för bebissockar?

Han menar alltså mina älskade ankelsockar. Den bästa typen av sockar.

Mer av mina texter önskas i bloggen och serviceminded som jag är (?) så lyder jag. Denna dikt skrev jag för väldigt längesedan. Närmare bestämt ungefär två och ett halvt år sedan. Den är skriven till en vän som ska resa långt bort nu och jag tänkte att den här texten passar bra nu. Ett avbrott i resfebern!

Som en vägg att falla emot när tapeten falnar.
En början på en lösning, en ny, vacker tråd.
Kanske en öppning i en labyrint som sakta dalar.
Jag vill vara den väg i en korsning du väljer i hopp om nya råd.

När mörkret faller vill jag värma dina händer,
jag vill hjälpa dig att packa din väska rätt.
Kanske är det rätt att du säger att du vill se nya länder,
nya tider väntar, nya klichéer och nya fel och rätt.

Du har aldrig verkat efter lagboken,
du har alltid sett dina egna vägar och mål.
Många har nog tänkt; "du är så moloken"
medan du klättrat upp hur djupa hål.

Att ligga på gränsen utan att falla över
är att skicka en annan att springa runt.. jag menar chill!
Att utöva ett väl inövat "utifall att manöver",
är som att balansera på en lina man längtar fram till

För det handlar om att klara sig,
att inte kapitulera under kraven.

Försöka hitta sin egen grej
och inte samlas bland alla andra lik i massgraven.

Idamari var här på besök ikväll. Vi åt min fisksoppa, gick till systemet och köpte vin inför morgondagens inspark för Ida och klassfest för mig, lämnade en bok till Jessica och såg på Idol och drack kaffe/te. Jag älskar hur kaffe luktar men jag vet inte hur jag ska lära mig dricka det utan att ha i sju sockerbitar. Förresten. Dagens nya ord: Paradigm. Någon som vill prova sig på att förklara det ordet på ett konkret och upplysande sätt? Gärna pedagogiskt också tack.

I studentpresent fick jag en cykelhjälm av mina bröder. Den har legat oanvänd på hatthyllan i klädkammaren sen dess. Tills nu. I somras jobbade jag med en läkarstudent som frikostigt bjöd på historier från sin praktikplats på akuten i våras. Under fyra veckor hann hon se mycket och berättade detaljerat om olika cykelolyckor och dess påföljder. Med detta i åtanke och vetskapen om att jag härjar på i ett farligt tempo i cykelsvängen började jag i juli använda hjälm.

Dessutom har jag ju saker i mitt huvud som jag är rädd om. Och jag vill heller inte att mina anhöriga ska uppleva tid på akuten på NUS pga. en huvudskada som kunde ha undvikits med,  förlåt för klyschan, SUNT FÖRNUFT.

Kuriosa: Vår familj brukar internt skämta om att vi är Vilhelminas mest hjälmtäta familj. Ex antal ridhjälmar, skoterhjälmar, slalomhjälmar, mc-hjälmar, cykelhjälmar..Bäst att leva upp till detta.