Den första tiden var jag så ofantligt trött. Det var i maj och jag hade mycket på jobbet, konserter, kurser med Imra och hela det övriga livet. Men jag var så himla glad och förväntansfull! Tycker att man ser tröttheten i ögonen på bilden ovan. Vi fick reda på att vi väntade barn den 18 maj. Den 6 juni berättade vi för våra familjer och i vecka 12 för vänner. Efter ultraljudet i vecka 19 blev det offentligt. Vad jag vet så misstänkte ingen för jag fick ingen direkt mage förrän v. 20, cirka. Minns att jag tyckte det var så svårt att begripa att det växte något i mig för det varken syntes eller kändes, ja, förutom den där tröttheten då. Jag mådde aldrig illa under graviditeten men hade extremt svårt för lukten av stekt köttfärs och jag var inte så förtjust i kött överlag. 

 

God morgon! Här sitter jag i soffan under yllefilten och äter gröt med banan och kanel, apelsinklyftor och dricker te med honung. Kan ju helt ärligt säga att det känns rätt fint att inte behöva starta någon bil och hasta iväg till jobbet när det är så här himla kallt ute. Har haft tur med sömnen under hela graviditeten och sovit precis lika bra som vanligt men nu går sömnen inget vidare. Magen är stor och i vägen och jag är uppe flera gånger per natt för att kissa. Dessutom ligger jag lite på helspänn i min förväntan på att allt ska starta men det verkar vara en liten envis person där inne. Den brås väl på sina föräldrar, hehe. Hoppas ni får en fin torsdag! 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I dag har jag och den här stormagen städat hela huset, städat hönshuset och tränat både Imra och Major på brukshundklubbens träningstid i ridhuset. Det var premiär för Major i ridhuset och han tog det hela med ro även om det blev en del pip när han fick se alla roliga saker de andra hundarna gjorde. För hans del blev det lite kontaktövningar men det mesta fokuset låg på att träna passivitet i ny miljö.

 

I kväll fick vi också prova olika sätt att bära barnet. Vi provade bärselar och bärsjalar och vi har sådan tur som har fått ärva en bärsele av vår granne Lovisa och jag är även peppad på att prova att bära vår bebis i bärsjal och se vad den tycker om det. När jag stod där med bärselen och låtsasbebisen i kom jag på mig själv att längta till nästa sommar då vi ska ut i skogen hela familjen och plocka bär och bege oss ut på utflykter! Här är en bild från augusti i år och jag var i vecka 17 tror jag. Major var en liten parvel bara, fina hunden!

 

I dag hände något helt fantastiskt. Kikki och Linda kom till oss vid 09.00 och så började vi tapetsera i den blivande barnkammaren. Vid elva börjar Christoffer prata om att vi ska åka in till Vilhelmina för att köpa lunch att laga och gå på apoteket för att köpa medicin mot halsbränna till mig. Jag tycker att det är lite onödigt att köra in dit eftersom vi har grejer hemma att laga lunch av och medicin kan jag ju köpa på måndag. Följer dock med och Christoffer kör någon slags sightseeing-tur och bara "titta här, den här vägen kör man aldrig" och "titta där, det här huset har jag aldrig tänkt på" och så vidare... Blir lite smått irriterad och säger "Jaja, men kör hem nu så vi får fortsätta!" När vi kommer till backen upp till oss stannar Christoffer bilen och sätter på mig en ögonbindel och säger att jag ska ha på mig den tills vi kommer in i huset. Jag förstår ingenting och hinner tänka tusen tankar innan vi slutligen når huset och jag kliver in i köket, tar av mig ögonbindeln och möts av dessa underbara personer hemma i vårt kök! Får en sådan chock att jag börjar tokgrina vilket Linda fångade på film. Dessa finingar har alltså samlats hos oss för att ha "baby shower" för mig. (Ps: lägg märke till min t-shirt som jag fått av svärmor, hehe).

Det roliga är att jag senast i går på föräldrautbildningen satt och sa att "äsch, baby shower, det är ju något amerikanskt jippo" men i ärlighetens namn blev jag otroligt glad över att de hade tagit sig tid att komma och umgås med mig och så fick vi så otroligt mycket fina och användbara saker att ha till bebisen. Det är min påhittiga svägerska Linda som styrt upp allt och kontaktat mina vänner och så har alla hållit detta hemligt i två månader (!). Blev så himla paff när jag klev in i köket och den första jag såg var Idamari (hon bor alltså i Gällivare och har en jäkla bit att åka) och tänkte bara "vad gör hon här nu?!". Haha! Fina, fina vänner och familj.

 

Längtar så himla mycket efter att få träffa den där lilla discodansaren till minimänniska som bor i min mage. Minns att jag tänkte runt vecka 20 att "när 80 % har passerat är det inte länge kvar". Just nu känns det länge. Och ibland känns det kort! Haha! Antar att det är en process. Som med allt annat. Vi går en amningskurs just nu som Amningshjälpen anordnar. Vi tänker att det kan vara bra att få kunskap kring amning eftersom det är första barnet vi får och därmed inte har en susning kring hur allt ska fungera mer än Astrid Lindgrens kloka råd "Ge barnen kärlek, kärlek och ännu mer kärlek så kommer folkvettet av sig själv!". Och kärlek, det ska discodansaren få minsann.

Har funderat en hel del på det här med amning och normen kring det. För vår del hoppas vi att det ska fungera men jag kommer att vägra känna mig misslyckad om det inte skulle göra det. Det finns så otroligt mycket pekpinnar kring barnafödande, graviditet, uppfostran och föräldraskapet i största allmänhet men jag tänker så här: vi ska göra vårt bästa för just vårt barn och det som passar oss. Jag kommer också välja ut några jag litar på som jag tar råd ifrån. Folk får gärna ge råd, det är inte det, men om man ska lyssna på allas råd (som vanligtvis skiljer sig helt åt) blir man galen och det har jag ingen lust att bli. Hur tänker ni?