Kände mig som världens tråkigaste kompis när Emily skrev och frågade om vi skulle se Bonde söker fru tillsammans i kväll och jag avböjde på grund av trötthet. Att tacka nej på grund av trötthet är något nytt för mig. Frustrerad stod jag i köket och sa att jag var så himla trött varpå Christoffer sa: Ja, det är inte så konstigt - du är ju gravid.

Varför detta blir en sådan stor grej för mig är för att jag hittills i princip kunnat köra på i mitt vanliga tempo men NU först, så här cirka 85 % in i graviditeten, börjar jag KÄNNA mig gravid. Alla organ känns undantryckta, jag sover sämre och har sämre koncentrationsförmåga. Minimänniskan i magen har dessutom gått från att köra discodans till att utöva någon form av avancerad yoga i magen där rörelserna verkar gå ut på att ta spjärn mot en sida och trycka sig hårt mot den andra sidan. Föga behagligt.

Men! Nog med klag. Är så tacksam över att bära denna lilla yogi till bebis i min mage. Längtar dock så fruktansvärt mycket efter att lilla yogisen tittar ut och säger hej (eller hej säger den väl inte direkt).