Vilken fin måndag vi haft. I förmiddags besökte vi Öppna Förskolan och det var premiärbesöket för min och Vidars del. Har känt mig sugen på att gå dit länge men inte riktigt känt behovet för Vidars del och han har dessutom sovit under större delen av deras öppentid men nu sover han vid 10.30 istället för 09.30 och därför passar tiden oss bättre nu. För honom har det hittills räckt bra med babysim, föräldraträffar, besök av vänner och familj och den sång och lek vi erbjuder honom hemma. Jag har dessutom känt att jag hellre under- än överstimulerar honom, han är trots allt bara nio månader. Men i dag var det då dags för premiärbesöket på Öppna Förskolan vilket var en hit både för honom och mig så det blir garanterat en återkommande del i vår vardag framöver. Dock kände han inte så värst stort intresse av sången och ramsorna vid samlingen utan hasade iväg och pillade koncentrerat på en lapp som stack ut från mattan och när de andra lite äldre barnen socialiserade satt han en bit ifrån och slog två koppar emot varandra och roades minst lika bra av det.

När vi kom hem sov han gott och jag passade på att checka mailen, betala räkningar, göra lite styrelsejobb och äta lunch i lugn och ro. I eftermiddag hade jag svårt att få honom att hålla ut en timme längre innan sovstunden (den här tidsomställningen bökar ju till det lite) men vi lyckades (tack pianot) och han somnade prick 19.00 i kväll när Christoffer lade honom så nu är han i fas. Jag har varit och fikat på Pralineriet i kväll med mina gamla, och allra första, elever! Ett gäng underbara tjejer som har en alldeles speciell plats i hjärtat. Känns även gött att den här småbarnsmamman får ta del av ungdomens fägring när de uppdaterar mig om vad som händer i deras liv!

Ja. Det var en måndag i oktober det.

 

När Vidar ska förmiddagsvila sätter vi oss i bilen, plockar upp Emma och åker mot Borgafjäll där vi ska hälsa på Emmas kusin och vår vän Johanna. Först lämnar vi Vidar hos farmor och faster eftersom Christoffer jagar och så fortsätter vi till fjälls - tjejdygn med andra ord, så himla kul!

 

 

Har haft en fin fredag. Morgonmys med dessa två och sedan kom Sandra, Aron och Liv på lunch och umgänge. Jag ser ju Vidar och Major som mina två bebisar men det är bara att inse att de inte är så små längre. Vidar blir nio månader i dag och Major skällde älg i sju timmar förra söndagen. Minns ju när Major somnade i mitt knä och när Vidar var ett knytt som bara låg och myste i sitt babynest. Det som är så himla kul att se är att Vidar och Major är så bra kompisar. Jax är också snäll med Vidar men han är mer obrydd om honom och ligger mest för sig själv men Major ska vara där Vidar är. 

Fredagen är ju inte slut än och nu ska jag och Christoffer gå ner till sjön för en kvällsbastu och mormor och morfar får passa Vidar som sover - bra deal! 

Är nyss inkommen från en springtur som kändes som drömmen. Hade sjukt bra flyt och hade kunnat fortsätta längre och det var ganska länge sedan det kändes så så därför känns det extra kul! Tycker så himla mycket om springandet för det är så enkelt. På med skorna, hugg med en hund eller två och iväg bara! Hundarna får bra grundträning och jag får träna flåset, perfekt! Att springa kostar ju heller inte mer än ett par bra skor och de par ni ser ovan har hängt med mig ex antal mil nu då jag köpte dem sommaren 2013. Nästa sommar eller kanske i vår får det bli ett par nya. Det som är allra, allra bäst med att springa är att man får vara utomhus och komma in rödkindad och lungorna fyllda med nytt och fräscht syre. Är medveten om att jag låter som en jädra hurtfrisk person och det är nog endorfinerna som talar!

 

 

grådisiga dagar, duggregninga promenader, jordiga stövlar,

tankar på framtiden, tusen idéer som samlas,

föräldraträffar, amningsmys i soffan, mellispaus i köket,

smatter på tangenter, en ny guldig telefon,

läsning och hundöron på boksidor,

uppställande av viktiga dokument som kanske blir något, kanske inte,

bluesimprovisation på svarta och vita tangenter,

en bebis som gungar i takt

och ett föräldrahjärta som växer sig större för varje dag. 

Jag kände det i går. Rastlösheten. Som tur var räddades den av att jag spontanåkte till Johanna i Latikberg där jag fick fika och en mysig pratstund.

Och i dag är den tillbaka. Känslan av att vilja göra något. Hitta på saker. Styra upp och ta tag i. Om sju veckor börjar jag jobba igen och nu är den här: viljan av att fylla dagarna med något mer än bebisgos. Bra tajmat ändå.

Jag går in i tjänst igen den 15 december och hinner alltså "mjukstarta" med jobb en vecka innan jullovet. Vårterminen kör igång den 9:e januari (tror jag, har ingen almanacka här) och då är det på riktigt igen. Hur mycket jag än trivs med att vara hemma med Vidar och fylla dagarna med lagom mycket aktivitet känner jag nu för att börja jobba. Det är en skön känsla. Dock är min arbetssituation förändrad men det kräver ett helt eget inlägg.

Nu ska vi äta lunch och sedan gå och hälsa på någon granne tror jag!

 

 

Det är något speciellt med hundar. Hjärnan kan vara uppvarvad till max med tusentals tankar men när jag tränar hundar är jag så otroligt närvarande just där och då och hjärnan fokuserar endast på den stunden och det ögonblicket. Mindfullness i sin rätta form! Gårdagen fortsatte inte så bra då jag hade sönder min telefon på ett ytterst klantigt sätt. Jag har haft en gammal iPhone 4S men den har fungerat bra i 4,5 år och min plan var att köpa en ny telefon när min gamla lade av själv. Men så går jag och MÖRDAR den! Helt utom plan! Skam och skandal! Orkade dock inte bli arg ens utan började undersöka alternativ på ny telefon och nu har jag beställt en ny iPhone, betydligt nyare och fräschare än den gamla. Min svägerska Linda kommer bli så nöjd över mig då hon kommer få prima bilder på sin gudson hädanefter, haha!

Hursomhelst. Efter telefonmordet åkte jag till klubben där vi körde klubbkamp. Imra gjorde både bra och dåliga saker under programmet men jag är nu övertygad om att lägga in en högre växel i träningen med målet att tävla innan jul.

I dag är det fredag och vi har helt tomt i kalendern. Så skönt! Hoppas ni får en fin fredag och att ni håller er långt borta från telefonmord och andra tråkigheter.

Nu vänder det bestämmer jag. Den här dagen började nämligen inte bra.

*  Vidar var dålig i magen i kombination med att jag hade massa styrelserelaterade mail att styra upp och besvara. Stress och dåligt samvete för mig gentemot bebisen som hade ajaj. Magen har dock ordnat upp sig nu som tur är!

*  Hade samtidigt laxbiffar in the making som jag läst skulle vara perfekt "plockmat" för bebisar (kör ju mycket äta själv-metoden med Vidar). I själva tillverkandet av biffarna skulle alla ingredienser mixas samman och Vidar HATAR mixerstaven. Han gallskriker och blir rädd och en redan ledsen bebis på grund av ond mage blev en ännu mer ledsen bebis. Kände mig inte som "mother of the year" när jag mixade och han gallskrek för full hals. Men 19 laxbiffar blev det och han har då mumsat i sig två redan (med mycket spill på golvet förvisso, tack Gud för hundarna).

* När vi var ute på förmiddagspromenad tappade jag den medhavda satsumasen på grusvägen så den blev grusig och äcklig. Åt den ändå. Lite grusknaster har ingen dött av.

* Är extremt chokladsugen och hade planerat att köpa en speciell choklad i dag (den var slut på affären i går) men då har Christoffer åkt iväg med den bil där jag lagt min plånbok... Åh. Chokladdöden.

 

 

På lördagsmorgonen vaknade vi till den första snön! Mysigt att kura inne, göra eld i kaminen och äta svärmors goda tunnbröd. Hade ju tänkt att följa med på jakt men då Vidar sov så dåligt under förra veckan på grund av förkylningen kändes det som att sovmorgon lockade betydligt mer.

 

Så kom den äntligen. Dagen jag längtat efter ända sedan gymnasiets första år då jag först på riktigt började lyssna på honom. Det där vemodiga munspelet, gitarren som kunde ändra karaktär från ösigt rockig till stillsamt plockig, rösten med klangen som berättade stämningar, känslor som ingen annan. Och så texterna. Det var framför allt texterna som fastnade i mitt då 17-åriga jag. En 17-åring som gick och tänkte på vägen till Tannbergsskolan och det musikestetiska programmet: Dylan borde få Nobelpriset i litteratur. I går hände det. 12 år senare den där önskningen.

Bob Dylan har alltid följt med mig genom uppväxten då både pappa och min farbror Anders flitigt lyssnat på honom men det var när jag själv aktivt började lyssna på honom som jag fattade vilken storhet han är. Det finns de som påstår att det är fel att Dylan fick emottaga detta pris under gårdagen. De menar att han är musiker, inte författare. Att han inte skrivit något mästerverk på 750 sidor. Men samla hans texter och kom tillbaka. Texter han skrivit under decennier. Texter det plagierats från, texter det hänvisas till, texter som citeras år efter år och texter med melodier som aldrig kommer tystna. För de är tidlösa. De är allmängiltiga och relaterbara - Dylans styrka. Han kan konsten att skriva om saker som känns på ett sätt som gör att det känns och för det ska han prisas.

 

I eftermiddag åker vi upp till Raja där vi stannar till på tisdag. Mysigt! Jag ska eventuellt följa med Christoffer och jaga någon dag. Barnvakt är nog inga problem då farmor är där. Det är snarare jag som ska orka upp i ottan och ut i kylan men blir det en lika spännande jaktdag som det blev den där oktoberdagen 2013 följer jag gärna med! Tänk om man kunde veta! Läs om hur det gick till när jag följde med på min allra första jaktdag.

Trevlig helg!

Solig höstpromenad

Föräldraträff på BVC

Besök på jobbet

Hundträning på klubben

Och nu: lääääsa. Njut på det.

 

 

Här sitter jag precis nu. Satsumassäsongen är här och jag dricker te med massa honung och ingefära i och äter halstabletter för brinnande livet i hopp om att halsen ska bli bra igen. Den här dagen gick från att vara ganska dålig till att avslutas med en stor dos av tacksamhet, glädje och uppskattning. Låt mig berätta.

Som jag skrivit tidigare är Vidar förkyld. Han håller humöret uppe förvånansvärt bra men sover desto sämre, både om natten och under sina två sovlurar om dagen. I morse vaknade han 06.15 och var pigg som en mört. Jag är inte direkt van vid så tidiga mornar då vi har haft lyxen med ett barn som med enkelhet kan sova till 07.30-08.00 och ibland även längre än så. Kände halsen svida och huvudet dunka och kände mig sänkt att även jag drabbats av förkylning. Efter frukosten kändes det bättre men trötthetskänslan ville som aldrig lämna kroppen och jag såg fram emot Vidars förmiddagslur då jag själv planerade att slumra. Vidar somnade. Och vaknade 20 minuter senare. Mitt humör sänktes ytterligare och jag kände bara för att ligga still och stirra i taket och lyssna på Jan Johansson eller någon annan melankolisk jazzpianist. Vidar ville dock annat och låg i sin säng och jollrade. Vi gick ner till vardagsrummet och busade på golvet och lagade lunch. Efter lunchen ringde jag till lillebror Ludvig i hopp om att han var ledig från studierna i dag och kunde komma ut till byn och ta en långpromenad med Vidar och så kunde jag stanna inne och vila (man blir rätt trött av att bli väckt av en förkyld bebis varje timme/halvtimme under natten). Tyvärr hade Ludvig föreläsningar hela dagen. Ringde till storebror för pepp och det hjälpte litegrann. På eftermiddagen sov Vidar en längre lur och jag vilade vilket var skönt och vi fick nya krafter till middag och kväll. Runt middagstid tittade solen fram och vi klädde på oss och gick ut. Tror på riktigt att jag blir halvdeprimerad av att sitta inne en hel dag utan någon som helst utevistelse. Både i går och i dag har vi skippat den dagliga promenaden och bristen på frisk luft gör att jag blir sänkt och fungerar sämre. Jag måste ha skog och syre för att må allra bäst. När vi var ute tittade vi till hönsen, tömde badkar på vatten, slog färskt gräs till hönorna och gick mest omkring. Sedan gick vi in till morfar och mormor för en kaffekopp och det är hit jag vill komma med detta inlägg. 

Många gånger har jag fått frågan hur det egentligen fungerar att bo granne med sina föräldrar. (För er nya läsare kan jag berätta att jag, Christoffer, Vidar och hundarna bor i min farmor och farfars hus som ligger granne med mitt barndomshem där mina föräldrar fortfarande bor kvar och jag är den fjärde generationen på gården). Sådana här dagar, när Christoffer kommer hem senare och vi är förkylda och därmed har mindre vardagsenergi, är jag extra tacksam över att bo granne med mamma och pappa. Vi hjälps åt. Stöttar, vattnar blommor, klipper gräs, barnvaktar, ger råd, hundvaktar, bjuder på middag om någon är ensam, spontanfikar, köper halstabletter om någon ringer efter det, skottar snö och delar upp allt mellan oss. Ibland gör mamma och pappa mest och ibland gör vi mer. Det jämnar ut sig. Det viktiga är att vi hjälps åt. Viktigt är även att visa varandra ömsesidig respekt och inte ta något för givet bara för att vi är grannar och familj och det tycker jag att vi är bra på. Förr var det vanligt med generationsboende men nu verkar det ligga någon slags heder i att "klara själv" och "ensam är stark". Jag tror inte på det. Just nu fungerar det väldigt bra för oss att bo så här och hur vi bor i framtiden vet bara framtiden men en sak är säker: om vi bott i, låt säga Sölvesborg, utan att känna en enda människa hade sådana här dagar känts ännu jobbigare. 

Vi äter inte kyckling speciellt ofta men när vi gör det gillar jag att experimentera lite. Här är en mustig kycklinggryta jag lagade förra veckan. Kyckling, curry, vitlök, kokosmjölk, krossade tomater, majs, svarta bönor, salt, svartpeppar. Allt ska koka ihop och sedan toppas med lime och jordnötter. Serveras med bulgur. Rätt smarr faktiskt. Bortse från min underdimensionerade skål till denna stora, goda portion!

 

Trevlig rubrik va? Men just nu är det inte trevligare än att dagen består av snor och slem men inte hos oss vuxna utan hos den lille stackars förkylde herren på 8 månader. Alldeles tät i näsan och rosslig är han. Snoret rinner och han har svårt att sova längre stunder innan han vaknar. Det började i går och natten har varit jobbig för Vidar. Han har vaknat en gång i halvtimmen/timmen hela natten. Ni minns kanske att jag berättade tidigare att vi börjat trappa ner på nattmålen för att slutligen sluta nattamma helt? Han äter ju så bra om dagarna så han behöver inte amma på natten. Det började gå ganska fint med nätterna och han vaknade allt färre gånger under natten för att snutta och så kom nu den här förkylningen. Tillbaka på ruta ett igen. Stackars lille Vidar. Självklart kommer han att få tröstsnutta nu när han är förkyld och ledsen för vi har inte hjärtan att ta ifrån honom det nu under förkylningen. Vi får börja om sedan när han är frisk helt enkelt.

I gårkväll när han vaknade (somnade kl. 18.40 för natten) flera gånger under kvällen gick vi upp, tog upp honom i famnen och lugnade och lade sedan tillbaka honom i sängen igen och då somnade han om med tung och snorig andning. Det tog oftast bara några minuter att söva om honom men det är så hjärtskärande att höra att han knappt kan andas för allt snor. Han är så tapper ändå och glad och pigg nu på morgonen. I detta nu sitter han och klappar händerna och "sjunger", haha. JAG VET att det bara är en förkylning och ingen fara men ja, det är väl förstagångsförälderskänslorna som kommer.

I dag blir det en lugn dag. Vi kör pyjamasdag och ska vila så mycket som möjligt. Sagoläsning och musiklyssning får det bli i dag. Jag har tagit upp blåbär från frysen och ska göra en smoothie till oss båda sen med massa vitaminer och antioxidanter för att förhoppningsvis skrämma bort den här dumma förkylningen.

Morbror Kristoffer har varit hemma i helgen till Vidars (och vår) stora glädje. Efter middagen i fredags stökade jag och Christoffer bort i köket och så hörde man två röster inifrån vardagsrummet; en liten röst och en större röst som pratade, sjöng och skojade. Ni ska veta vad varm man blir i hjärtat av att veta att ens lille son har så många som tycker och tar hand om honom.

 

Dimman ligger tät ute och frosten har även denna morgon tagit ett grepp om marken. Här inne tänder vi ljus och äter en snäll och varm frukost. Ni vet ju att jag ÄLSKAR fil men på hösten och vintern äter jag gröt rätt ofta. Gröt är så där vänligt och lägger sig som bomull i magen. Jag har toppat den med lingon, hjortronsylt, hackade mandlar och hasselnötter och några pumpakärnor. Häller såklart över en massa mjölk också men det gjorde sig icke bra på bild, haha. Snart är vi redo för fredag som i dag innebär sushilunch med Christoffer och i eftermiddag kommer storebror äntligen hem!

 

I går hade jag en förträffligt fin dag. Först skogspromenad med sovande bebis i vagnen. Oktober fjäskar ju alldeles för mycket nästan, fina dagar hela tiden! Tackar och tar emot! Vid lunchtid fick vi besök av Helen och Evelina som var i krokarna på jobb så de fick lunch och den timmen flög iväg. På eftermiddagen sov Vidar igen men han vaknade av att Jax höll på att dunsa omkring inne i sovrummet så jag gick upp för att söva om honom och råkade somna själv. Vi vaknade båda 16.50 och då hade Vidar sovit i två och en halv timme och jag sovit i typ en och en halv. Hehe. Skönt ändå!

På kvällen kom Emily och Nikki med kompisen Aurora hit för att avnjuta vad som kanske är den bästa tv-timmen på hela året: speeddejting i Bonde söker fru! Emily avverkade i vanlig ordning några roliga kommentarer men de passar sig nog inte här, haha!

Dagens planer är både roliga och mindre roliga. Kl. 11.50 har jag tid för cellprovtagning och än fast det är obehagligt så vet jag ju att det är så viktigt så det är bara att göra det. Tänkte åka in till Vilhelmina lagom till Vidars sovstund och gå en promenad där innan min tid. Sedan blir det lunch och därefter babysim, hurra! Vi har ju missat tre gånger på raken. Först hade Vidar feber, sedan var vi i Raja och sedan hade han tid för vaccination. Men nu! Nu ska vi plaska! Ha en fin torsdag.

Nappen heter "Natursutten" och är en napp helt gjord i naturgummi. Nedanstående text är hämtad från Lapland Eco Store där jag köper Vidars nappar.

 

 

 

 

 

 

I dag är det en kall oktoberdag med frost som glittrar på marken. Jag och Vidar ska "hämta hem" oss och bara vila i dag för det har varit roliga men intensiva dagar och nu känner jag för återhämtning. En långpromenad står på schemat i dag och sedan tar vi dagen som den kommer, helt utan planer. Välbehövligt och skönt!

 Men låt mig först berätta om det roliga! I fredags kom Christoffers kollegas fru och hämtade mig och vi åkte till Hotell Lappland där Christoffers jobb hade bjudit in anställda med respektive till middag och övernattning. Kul att skippa mammaknuten och tightsen och få klä upp sig lite! Vidar hade förstklassig barnvakt i form av farmor och Thomas så honom gick det ingen nöd på. Trodde jag skulle tycka det var mer jobbigt att vara ifrån Vidar men eftersom det bara var ett dygn gick det bra och tanken på att få sova en hel natt utan att vakna var minst sagt lockande.

När vi kom hem på lördagen satte vi direkt igång att förbereda middagen eftersom vi skulle få gäster i form av Anders, Johanna och Esther och Sabitha, Timmy och Christelle. Har fortfarande ont i skrattgroparna efter kvällen! Det var så himla kul och vi sa flera gånger vilka skötsamma bebisar vi har som lät oss äta trerätters middag i lugn och ro och som somnade på utsatt tid.

I går var det söndag och även då hade vi planer (ni vet, det gäller att passa på och maxa helgerna under jaktuppehållet). Klockan 13 hade vi tid för familjefotografering som Vidar fick i doppresent av Christoffers syskon. Vidar hade både sovit och ätit bra och vi hade alla förutsättningar för en lyckad fotografering men av någon anledning så var vår lille kille missnöjd. Han var nöjd om han fick hålla i lingonris och äta lingon, bli busad med och titta bort från kameran, haha! Jaja. Någon bild blir förhoppningsvis bra!

På kvällen skulle jag iväg på valpkurs och ärligt talat var jag väldigt trött och opeppad på att åka iväg men det var så jäkla kul! Känner varje gång jag varit med hundar att jag blir så pigg och på bra humör! Hundar har verkligen en fantastisk inverkan på oss människor. Att dessutom få se att valparna utvecklats så enormt under kursen är roligt att se! Både jag och Elin skröt upp hundägarna som gjort ett strålande jobb!

Sammantaget en rolig och intensiv helg som nu ska smältas med att göra ingenting.