Ikväll var det åter dags att ikläda underställ, lundhagsbyxorna, fleecetröja, norsktröja, jacka, mössa, halsduk, vantar och stövlar och bege sig till Lövliden för del två i valpkursen. Även om jag hela tiden rör mig är risken för höstkyla stor, särskilt då marken är våt - och jag avskyr att frysa! Klädd som ett dagisbarn tränade jag Imra för fullt. Ikväll fick vi öva mer på inkallning och på kommandot "sitt" med utmaningen att sitta kvar med "störning", det vill säga att ledaren gick runt hunden där den satt platsad. Det gick helt okej och jag är nöjd med Imras insats. Ibland måste jag dock komma ihåg att hon bara är sex och en halv månad, jag tenderar nämligen att utmana henne väl mycket ibland. Under veckan ska vi öva på kommandot "ligg", ligga kvar, alltså platsläggning och mer inkallning.

 

Något att tänka på när man tränar inkallning är att öva det ofta och att inte koppla hunden alla gånger utan istället leka med den en stund och sedan låta den springa fritt igen. Hunden kan annars lätt tro att den blir infångad varje gång och då blir det ju inte så kul att komma till husse/matte. Hundar måste få springa fritt, det hör till deras naturliga beteende - men kom ihåg att ha den under uppsikt!

 

Igår var jag på en fantastisk konsert i Vilhelmina kyrka. Väl där träffade jag några av mina föredetta elever som nu går gymnasiet. Jag blev så glad att se dem och blir varm i hjärtat när de blev glada av att se mig. Några av eleverna spelade också och att se spelglädje i unga människor är ju typ det finaste man kan se. Det här är något av det bästa med lärarrollen: att få kramar och få höra att man är saknad, att få frågan vad jag tycker om olika saker för att de vill höra min åsikt, att få spotifylistor som elever gjort och det där extra samtalet när de kommer in själva i musiksalen för att prata.

 

Lika stort intryck som eleverna gör på mig hoppas jag att jag gör på dem.

 

 

Tog denna bild med telefonen när jag var ute och sprang tidigare ikväll. Nu mörknar det fort om kvällarna och man kan känna att Isfrun och Mårran är på sin vakt (om man är ett Mumin-freak som mig då). Det var en fantastisk stämning där längs landsvägen i Västerbottens inland.

 

Ps: Emily, i natt får du svårt att sova. Kolla månen!

 

Halva mitt kylskåp är fullt av skördade grönsaker från landet och just nu håller jag på att laga mat av allt detta. I veckan blev det ett rödbetsbröd som jag bjöd kollegorna på idag och just precis nu har jag lagat en improviserad zucchinipasta.

 

Gör så här:

 

Koka upp vatten och lägg i en pastasort du gillar.

Skär zucchinin i bitar och stek i smör tills de blir mjuka, på med svartpeppar.

Hyvla Västerbottensost eller annan ost med mycket smak.

Knipsa av några basilikastjälkar.

Blanda samman allt i en fin tallrik och ät!

 

Ikväll startade Brukshundklubbens valpkurs och jag och Imra var mycket peppade. Tillsammans med ett gäng andra valpar med ägare ska vi under sju träffar få lära oss grundläggande lydnad, att spåra samt miljötränas både ute på klubben och inne i tätorten. Det känns jättekul. Jag gick en valpkurs och en fortsättningskurs med familjens förra flat Thimmie och har även gått kurs med Försvarsmaktens schäfertik jag hade under ett år och det är intressant att träna tillsammans med andra hundar. Nu har vi fått i läxa att läsa ex antal sidor i en bok samt träna med hunden inför nästa träff som äger rum nu på söndag.

 

Igår släppte det brittiska indiefolkrock-bandet Mumford & Sons sitt andra album Babel. Lyckan i det. Lyssna vet ja!

 

 

 

För några dagar sedan hamnade jag i ett samtal med några elever som handlade om träning, vikt och utseende. De pratade om vikt, om "skinn" som "fett" och storlekar som ett mått på sin person.

 

Jag blir så ledsen av sånt. När jag gick i högstadiet hade jag vänner som också oroade sig över detta i mer eller mindre stor utsträckning. När man pratar om träning tycker jag inte att man ska se det som något man ska göra, man ska istället se på det utifrån frågan: varför gör jag det här? Är det för att ha en viss storlek i kläder, för att låren "inte ska gå ihop" eller för andra helt irrelevanta anledningar?

Jag tränar för att orka jaga en viss hundvalp när hon smiter, kunna lyfta mina kompisars barn högt upp i luften och över staket för att kika på djur, kunna vinna över kaxiga högstadiekillar i armbrytning, kunna skynda mig uppför en backe om jag är försenad utan att dö av andnöd, kunna orka rodda för spelningar, konserter och avslutningar, kunna vinna simtävlingar med min kusin och så vidare. Ni fattar. Om man slår sitt personliga rekord på milen eller i bänkpress, om man vinner en innebandyturnering eller vad det nu kan vara är ju bara ett plus. Det kommer om man tränar rätt. Om man tränar för att det är kul och för att man har realistiska mål med sin träning.

 

Idag ska jag dock vila från löpträningen. Varför? För att jag har känningar av halsont. Jag ska istället baka rödbetsbröd och äta det utan ångest över lår som går ihop. För vet ni? Jag har väldigt starka benmuskler. Ben som kan vandra i timmar, ben som springer milen på en hyffsad tid, ben som orkar jobba en hel dag och ben som jag trivs med. Dessutom tycker jag att oro över den typen av saker är slöseri med tid. Tid som man faktiskt kan utföra saker på -till exempel träna för att må bra, inte träna för att "man ska". (Eller baka bröd, sjunga högt i köket, smsa med sin pojkvän och inte bry sig helt enkelt). Rätt skönt faktiskt.

Idag hade jag och Johannes planerat att åka in till Vilhelmina för att köpa en blombräda med tillhörande konsoller. Efter sovmorgon, seg frukost, springtur och dusch var klockan cirka 12.00. Jag började komma med undanflykter till att inte åka upp, ville vara ute i solen och inte "slänga bort en timme på ärenden". Det börjar bli så mer och mer. Jag vet inte om jag börjat utveckla någon slags social fobi - detta trots att jag älskar att umgås med folk, men det måste vara på mina villkor. I mitt jobb träffar jag människor nästan åtta timmar per dag, plus lunchtimmen, och när jag kommer hem på fredagen vill jag bara ha tystnad. Jag vill komprimera alla ärenden till veckan så jag kan såsa runt hemma på helgen och vara MED MIG SJÄLV, I TYSTNAD, PÅ MINA VILLKOR. Ofta får jag såklart behovet att umgås med familj och vänner och då styr jag upp det och nekar aldrig vänner att komma och hälsa på.

 

Men det finns ett socialt möte jag har svårt för: Ni vet när man tvingat sig in i en stad/samhälle för att "uträtta ärenden" och stöter ihop med kompisens dryga ex, gamla tanter som går för sakta med vagnen i affären, barn som gallskriker och drar i leksaker de vill ha, någon som bara gnäller över allt och mitt värsta: tjejen/killen man är bekant med sedan 10 år tillbaka som kommer och säger: Men heeeeej! Vad kul att se dig! Vad gör du nu för tiden? Hur mår du? Vi borde seeeees!"

 

Ses man sen? Nej. Jag kallar den typen av människa: "Tommaord-människan". De dyker bara upp under de dagar man vill göra sina ärenden så fort som möjligt, har mössan långt neddragen i hopp om att bli mer anonym och i ett tafatt försök att dölja det stingsliga ansiktsuttrycket man får i mötet med ovan nämnda typer.

 

Förresten var affären stängd när vi skulle köpa den där himla blombrädan.

Ikväll har jag varit hos Emma och hälsat på. Nu är jag lite "upp-i-tok" över morgondagen för då kommer Johannes! Vet inte varför jag är nervös men tror mest det beror på att vi inte setts helt "själva" på så många helger, för först var det Samos, sen Dalasjö IK 70 år, sen Ludvigs flytt till Umeå och så Jonatan och Marléns bröllop men i helgen ska jag kidnappa honom ut till skogs! Bara vi! Och elden! Och tystnaden! Och .. ja. Vi bara.

 

 

Markus Krunegård släppte sitt album "Mänsklig värme" i mars i år. Om ni ska lyssna på ett enda album i år ska ni välja det. Låten "Korallreven och Vintergatan" har en större innebörd än vad man först tror. En av de saker jag verkligen går igång på är att analysera texter, och texter, det kan han, Krunegård.

 

Har alltid varit svag för svensk indie och killar som sjunger i falsett, lite småfalskt sådär. Bara texten är bra funkar det. Och så är ju en dryga sju minuter lång låt extra bra, ni vet jag och långa, episka låtar.

 

 

 

Pappa och p1 alltså.

 

Radion står i rummet jag kallar biblioteket, kanske det mysigaste rummet i huset - i skarp konkurrens med sovrummet som jag för tillfället börjar få till som jag vill ha det.

 

 

Måndagar är en av mina springdagar. Idag kändes det inte vidare värst kul när jag kikade ut genom fönstret och regnet stod som spön i backen. Jag snörade dock på mig löpskorna efter jobbet och tog sikte på strandpromenaden mot Lövliden och tillbaka igen. När jag började springa regnade det, men det var överkomligt. Mitt i passet drog det igång rejält och vinden kastade upp blöta löv mot mitt ansikte. Här någonstans började jag tänka att jag var någon slags hjälte som skulle springa och rädda några människor från regnet alternativt att jag tävlade mot valfri, jobbig person som det skulle kännas skönt att spöa. När jag visualiserat fram denna bild öppnade sig himlen och regnet vräkte ner på mig där jag sprang i min hjälteinsats för de stackars människorna/tävling mot valfri, jobbig person.

 

När jag var klar jag så blöt att jag skrattade åt mig själv. Tänker att jag blir extra stark och snabb av det här passet. Jag vs Regnet: 1-0.

 

Nu har jag tagit ett varmt bad och tinat upp mina ben och ska ha inre tjänst för resten av kvällen. Husfix, te och kanske någon film!

I helgen har jag varit i Umeå och förutom tjejkväll, fika med Sabina, löprunda runt Nydalasjön och lunchdejt med lillebror har jag också varit på bröllop! Här vandrar jag och Johannes omkring på Backenkyrkans kyrkogård.

 

Killarna spelade under vigseln och under kvällen.

 

Jag fotade fönster.

 

Peter ser alltid så allvarlig ut då han spelar piano.

 

Släpet på Marléns klänning var så fint!

 

Den obligatoriska bröllopskyssen!

 

Sedan åkte vi vidare till Brännlands Wärdshus.

 

Där möttes vi av den här fantastiska dukningen!

 

Himmelriket nummer 1.

 

Vi övar på vår framtida bröllopskyss, eller vad säger du Johannes?

 

Himmelriket nummer 2.

 

Valsen.

 

 

Mitt inredningsflöde är uppdelat i följande delar:

 

1. Först får jag en idé, en vision hur jag ska göra. Bilden är klar och mycket tydlig. Detaljer, färger och stämningar, till och med exakt var en lampa ska placeras har jag helt färdigpaketerat i huvudet.

 

2. Sedan börjar uppstarten. Här vill jag att det ska gå fort. Jag vill veta exakt var jag har alla sakerna innan jag kör igång och jag får kliande eksem av expediter som hakar upp sig på milimeter i skruvlängd. MEN GE MIG BARA EN SKRUV så jag kan åka hem och BÖRJA! Unden den här fasen är jag lite stingslig och vill bara komma igång så fort som möjligt.

 

3. Och nu, kära vänner, nu är vi igång. Jag går helt upp i mitt projekt och kan stå nere i källaren och måla det sista tredje varvet på någon pryl kl. 22.30 bara för att det vara torrt till nästa dag så jag då kan fortsätta till nästa steg i processen. Jag vill ofta ha total tystnad omkring mig för att kunna försjunka djupt i mätandet, byggandet, målandet. Visionen ser jag framför mig, målet är nära.

 

4. Slutfasen börjar någonstans vid hoppande fötter och klappande händer och "iiiihhhh". För så blir jag. Euforisk. Ni skulle se mig.- iklädd nedfläckade målarbyxor, en "Södra Lappland"-tshirt, det sågspånstoviga håret i en knut och färgfläckar på händer och armar står jag och hoppar lyckligt vid mitt verk, nöjd över slutprodukten. Oftast. Blir det inte bra gör jag om. Men oftast blir det bra från början, troligtvis på grund av min minituösa inspirations/planerings/tankesmedja-fas som kan pågå i allt i från några år till några veckor.

 

5. Slutfasen innehåller dock något mer. Något som inte går att ta på, som färgfläckar och skruvar. Ett vemod. Ett "nuärdetöver"/"vadhänderhärnäst"-töcken omsluter min själ och när jag går in i det aktuella rummet känner jag mig såklart glad och nöjd, men också vemodig över att det är slut. Allt är redan gjort. Visst, jag kan göra om, göra nytt igen, men det blir inte samma sak. Hela processen är redan avklarad.

 

Slutfasvemodet. Jag befinner mig där nu. Men snart ska jag bygga en hylla så snart kör vi igång från ruta ett igen!

 

 

 

 

 

 

Min hjärna är så trött nu. Den har varit på möte där visionerna var många, idéerna ännu fler och målet något bra om det går i lås.

 

Som jag brukar säga: hellre stora visioner än inga alls.

 

Nu kvällar jag, sov gott!

 

Åh, nu ska jag gå och lägga mig och läsa länge, mitt bästa!

Storebror gjorde mig uppmärksam på att han saknade "Livet ur mobilen"-inläggen så nu börjar jag med det igen! Det har ju gått en hel sommar sen sist. Här är Nikki vid mitt köksbord. Vi fikade rabarber.

 

 

Här är klockan cirka 03.00, det är varmt i luften, juli, och Lapplandspilen har stannat för 45 minuters paus. Jag är på väg ner till stugan igen. Det är en lyckans stund: jag går in, går till receptionen och frågar om de sett till en svart sjal (ni minns kanske att jag tappat min bästa sjal och skrev ett hyllningsinlägg till den?) och ut kommer hon med fyra svarta sjalar och en är min! Hurra! Det var en så fin stund.

 

Här är jag utanför Carolina Rediviva, blev så sugen på att börja plugga igen, förkovra sig i litteratur!

 

Uppsala domkyrka. Om ni inte besökt den: gör det bara.

 

Våra stuggrannar, Lissie och Gunnar, har så fina tapeter. Jag är hemligt förälskad i detta mönster.

 

När jag är i stugan i Dalarna alternerar jag mellan några olika löprundor: den här rundan heter ko-rundan för de här korna står alltid och stirrar på mig när jag kutar förbi. De kanske vänder lite på sig, ändrar läge, idisslar lite.. det ser så skönt ut att liksom bara stå och finnas till, så tänker jag när jag svettas där efter de idylliska grusvägarna.

 

Varje år har By (grannbyn till vår stugby Fullsta), en stor marknad och en loppis. Himmelriket.

 

Av det här fina paret köpte vi rårörd smultronsaft, kan ni förstå hur gott det var? Den lilla gubben stod där och småhuttrade, för det var regnigt just den här dagen. Han berättade om hur han och frun åkte runt på marknader och sålde marmelad och saft. Han gillade att träffa människor. Han plirade med de små, bruna ögonen och så kallade han mig "fröken". Hoppas han är där nästa sommar också!

 

 

 

 

Fortsättning följer!

Om onsdagen var tårarnas dag så var denna fredag en dag i skrattets tecken. Jag har skrattat mig igenom alla lektioner, lunchen med Emily och kvällen lär också bestå av skratt då mina bröder kommer hem om cirka en timme!

 

Jag brukar tänka att man ska skratta varje dag, alltså ett djupt ärligt skratt som kommer från hjärtat. Så länge man gör det så pysslar man med rätt sak.

 

Ps: Jag har startat en vokalensemble med mina kollegor, idag repade vi för första gången!

 

 

Det känns som att allt gått mycket snabbt idag. Först ämneskonferans, sen två utvecklingssamtal efter varandra, sen skrivarverkstad i solen med svenskaklassen, sen lunch, sen musik, sen snabbt hem för att öppna garaget till en lastbil som kom med grejer jag beställt, sen tillbaka till jobbet för en musiklektion och till sist en sånglektion. Nu är jag hemma för middag och snart ska jag till Brukshundklubben för att träna vilda valpen!

 

Imorse fick jag reda på att en av mina elevers pappa har gått bort. Eleven blir borta från skolan ett tag och jag och min kollega Hans berättade vad som hänt för vår handledningsklass. När Hans berättar är det knäpptyst i rummet och man kan höra varje andetag i rummet. Vi sa att det är okej att känna och att man kanske inte vågar prata om det men att man kan skicka ett sms eller skriva på facebook för att visa att man finns. Vi pratade om döden och om hur det känns när någon rycks ifrån en, kanske väntat, kanske oväntat.

 

De allra flesta har varit nära döden och skolan där jag jobbar är extra drabbad då många dödsfall skedde under kort tid. När vi pratat klart och skulle ta upp information om veckan blev det tyst. Varken jag eller Hans klarade av att prata om klassrådsrepresentanter, läxor, tider att hålla koll på eller något annat "värdsligt" i jämförelse med döden och vad den innebär. Det slutade med att halva klassen grät, och mina tårar gick inte alls att stoppa. Det var en sorglig men väldigt vacker stund med klassen. Det är stärkande att få visa sig svag ibland. Att visa att man, fast att man är vuxen och ska leda och styra upp, kan få gråta. Jag tycker att det är fint att både jag, Hans och vår klass känner den tryggheten med varandra.

 

När vi gråtit, kramats och stöttat varandra sa en elev: Men Carolina, jag började gråta när du började gråta för du är ju alltid så glad!

 

Åh. Finaste, finaste klass.

Någon sa att hösten kommit nu

jag börjar tro på det

ute

regntunga skyar

flyr sommaren

orden letar sig fram

igen

och jag har nog saknat dem

skrev: undrar när tankarnas ord tog slut

en gång

här, de börjar här

 

 

 

 

 

 

Det finns inget som stör mig så mycket som när jag samtalar med en person och ställer en fråga av rent intresse för personen och dennes förehavanden och personen i fråga inte väljer att svara på min fråga. Om det är medvetet eller omedvetet det vet jag inte - men det är lika irriterande varje gång. Jag tycker så mycket om att träffa nya människor och lära känna dem och då faller det sig ju rätt naturligt att ställa frågor.

 

Idag åt jag till exempel lunch i Saxnäs skolas matsal och till bordsgranne fick jag en fotograf som var på orten för att fotografera för läsårets upplaga av skolkatalog. Som fotointresserad gick jag såklart igång och frågade henne en massa saker om iso-inställningar, vitbalans och skärpedjup och just det svarade hon glatt på. Hon berättade även vidare om jobbet som fotograf och sa att hon jobbar natt och dag under tre månader. Vad gör du de andra 9 månaderna då? frågade jag intresserat då (en naturlig fråga i sitt sammanhang). Då valde hon att mumla om gamla trähus, barn, utbildningar som inte går att läsa på distans men jag fick inte svar på min fråga. Åh. Jag frågade om hennes barn, om utbildningar hon ville gå och jobb hon haft och allt möjligt för att liksom "skicka in henne" på rätt spår igen - på mitt ursprungliga frågespår, men icket. Hon fortsatte slingra sig som en orm. Jag är säker på att hon sysslar med någon sorts illegal verksamhet de övriga 9 månaderna..

 

Det kanske är så att min fråga&svar-hybris är en arbetsskada, en kvarleva från en traumatisk dag när jag genomgick en hel sommardag med ovanstående problematik med en person jag bara ville lära känna eller så är det det faktum att kvinnan idag gick omkring och drog på ännu en av mina värsta egenskaper: jag-syndromet. Hon pratade bara om sig själv. Det är så fruktansvärt ickecharmerande att jag nästan vill gå och hänga mig själv. Blir man inte less på sin egen person?

 

Dessutom hade hon en knarrande, gäll röst som skulle må bra av ett möte med en talpedagog.

 

God kväll. / Gnällspiken

 

 

 

 

 

 

 

Idag gick vi till morfars grav.