Imorse fick jag reda på att en av mina elevers pappa har gått bort. Eleven blir borta från skolan ett tag och jag och min kollega Hans berättade vad som hänt för vår handledningsklass. När Hans berättar är det knäpptyst i rummet och man kan höra varje andetag i rummet. Vi sa att det är okej att känna och att man kanske inte vågar prata om det men att man kan skicka ett sms eller skriva på facebook för att visa att man finns. Vi pratade om döden och om hur det känns när någon rycks ifrån en, kanske väntat, kanske oväntat.

 

De allra flesta har varit nära döden och skolan där jag jobbar är extra drabbad då många dödsfall skedde under kort tid. När vi pratat klart och skulle ta upp information om veckan blev det tyst. Varken jag eller Hans klarade av att prata om klassrådsrepresentanter, läxor, tider att hålla koll på eller något annat "värdsligt" i jämförelse med döden och vad den innebär. Det slutade med att halva klassen grät, och mina tårar gick inte alls att stoppa. Det var en sorglig men väldigt vacker stund med klassen. Det är stärkande att få visa sig svag ibland. Att visa att man, fast att man är vuxen och ska leda och styra upp, kan få gråta. Jag tycker att det är fint att både jag, Hans och vår klass känner den tryggheten med varandra.

 

När vi gråtit, kramats och stöttat varandra sa en elev: Men Carolina, jag började gråta när du började gråta för du är ju alltid så glad!

 

Åh. Finaste, finaste klass.