Klockan 13.00 idag mötte jag upp min grupp för planering av de kommande redovisningarna i veckan.
Vi satt i två timmar och pratade om alltifrån lagbalken till soffor från Byske möbelaffär. Allt annat än det för dagen egentligen tänkta ämnet.
Min käre klasskamrat Olof yttrade sin något bistra inställning till måndagar genom att förklara sitt kommande system för att klara av de ständigt kommande måndagarna.
Mycket nöjd över det sin idé förklarade han mer detaljerat hur den systematiska måndagsvägran skulle gå till.
En måndag i månaden får man helt enkelt vägra att medverka i samhällets tänkta sysslor.
Kanske något att haka på?

Något jag också kan nedteckna i denna blogg är komiken kring mina älskade bröder.
Jag ringer till min lillebror Ludvig, som är i stan och hälsar på min storebror Christoffer. Jag framför min idé om filmkväll hos mig och Patrik. Ludvig svarar bryskt:
"Nja. Jag och Christoffer har ju som tänkt att ha en helkväll med tvn här.. så det blir ju svårt. Vi får ses på onsdag istället!"
Tur att jag ska vara hemma under en månad då jag gör min praktik så jag får tillfällen att riktigt UMGÅS med min lillebror.

Dagen börjar med att klockan ringer. Egentligen gillar jag inte riktigt verbet "ringer". Ett alarm som ställs i syfte för att väcka en sovande individ dånar snarare. Eller vibrerar ilsket på nattduksbordet. Onsdagmorgon 24/10. Alexandra fyller år. Vi har litteraturseminarie om Bengt Brodows bok "Perspektiv på svenska". Jag och Idamari ska köra ett mördarpass på Iksu vilket inkluderar 1 h bodypump + 40 spinning. Oh Lord.
Jag kliver upp ur sängen, klär på mig, går ut med Bia, kommer in, käkar frukost, byter om, borstar tänderna och cyklar iväg, smått stressad som vanligt. Kommer in till klassrummet och utför det som står på dagordningen; skiva, diskutera och få information om den kommande praktikmånaden. Än så länge är dagen lugn och sansad, även mitt humör.

Så kommer vändningen. Jag går till språklabb i syfte att skriva ut hemtentamen som bearbetar ämnet "textanalys". Redan då smått irriterad då jag (som vanligt) inte riktigt är nöjd över det jag åstadkommit. Kommer till dörren och ska slå koden och dra kortet.. kortet ja.. det är hemma i min börs. Springer upp igen till Humfiket och lånar Sandras kort. Sätter mig vid en dator och upptäcker att usb-minnet inte fungerar. Går till nästa dator, nästa.. och nästa. Inget "varde ljus". Traskar (eller snarare klampar argt) iväg till UB. Pratar med en bibliotikarie som säger att man tydligen kan gå till en "styrdator" som tar alla former av usb-minnen. Det gjorde den också. Men i ett oerhört kryptiskt format som ej gick att ändra, inte ens med hjälp av alla möjliga datakunniga människor som då var tillgängliga i salen i fråga. Till saken hör också att datorn var styrd efter en skrivare som skrev ut dokumenten i LJUSGÅRDEN (för er ickestudenter kan jag meddela att ljusgården är beläget många steg bort från UB. Ingen hit direkt.) Bestämmer mig för att cykla hem, hämta börsen och cykla till det lokala biblioteket som tar 2 kr (hycklare!) mer kopia och utskrift. Nöjd cyklar jag hem för att äntligen få käka något i förhoppning att stabilisera mitt fallande blodsocker (och humör). Då fastnar koftans knytjävlaherkesband i DÄCKET PÅ CYKELN så jag är 1 tiondels sekund att falla i asfalten. Jag klarar mig som tur är och får som pris för detta stå i ungefärligen en kvart för att dra ut bandet för att kunna fortsätta cykla hem. När detta skrivs är jag välbehållen och hemkommen.
Ni som känner mig vet att jag brukar stoltsera med att jag nog måste vara Alexander Lukas själsfrände eller liknande då jag hela tiden har sån omotiverad tur. Inte längre. Jag säger härmed upp bekantskapen med herr Lukas.

14.13 tisdag. Jag pluggar. Har som ambition att göra klart textanalysen redan idag. Detta för att börja med lektionsplaneringarna så fort som möjligt så man hinner fila på något, förhoppningsvis, roligt till elevernas förfogande. Nedanstående text är kanske en utav de finaste ballderna som skrivits. Enligt min ringa åsikt. Tomas kan verkligen det där med att länka samman ord till en professionalism man vill dö för.

Tomas Andersson Wij - Vi är värda så mycket mer

Nu slår vårens första regn emot taken
Jag står vid fönstret
Som en vålnad
Den här stan är som ett pålagt skratt
Lika död, lika punktlig och lånad
En gång hade jag mitt kort i baren
I slippen mellan framgång och undergång
Mitt i ängslighetens största seger
Samförståndet och skvallrets knägång

Du drar mig till soffan
Och vi lägger oss ner
Och du viskar
Den här stan är för sorglig
Vi är värda så mycket mer

Vår klass är inte första klass
När blodet stiger
Slinter kniven
Den kränkte vill ha sanning till varje pris
Men slåss med en egg
Som är sliten
Nej, inget är så svårt som att vinna mot sig själv
Vi kan reglerna
Men kan vi spelet?
Skriker, fäktar förtvivlat framför domaren
Som om vi redan fölorat
Och vet det

Det är det raka
Det äkta
I dig som jag ser
Men hur många kors ska du dö på
Du är värd så mycket mer

Du säger: livet är en enda kamp för värdighet
Jag tror jag förstår
Vad du menar
En kamp för kärleken
Guden inom oss
En kamp för det som lyfter, förenar
Politiker, media, kanaler utan vatten
Allt har ett pris
Allt saknar värde
Från kyrkan på berget strömmar toner
Det är sången vi en gång lärde oss

Om en rikedom större
Än den här världen ger
Vi visste det då
Vi är så mycket mer
Så mycket mer

Nu slår höstens första regn
Mot vår motorhuv
När du somnat såg jag gränsen
Vi är över den nu

"Dina formuleringar påminner mig om gräsandens
eleganta dans på Hemsjöns blanka yta. Jag ser fram emot flera streck i kulörta penseldrag likt andens
sträck över Dalasjöhimlen."

Pappa i sin bästa form! :)
Jag längtar hem till Dalasjö. Faktum var att jag trodde att det var nästa helg nu i helgen. Alltså: att det var enbart en vecka till jag kunde åka hem. Men jag insåg att så var icket fallet.
Efter flera helger på rad med utgång och partaj tar jag det lugnt i helgen. Lugnt innebär yoga, middag hos brorsan, träning med Bia, plugg och frukost på sängen imorgonbitti. :)

Appropå pappas formulering "kulörta penseldrag" önskar jag att jag hade ett staffli i närheten. Det finns så mycket jag vill måla. Uttryck att skapa på bild utifrån tankar i huvudet. Det går inte att älska hösten mer än vad jag gör nu. Hösten är så melankolisk samtidigt som den är så vacker att det ekar i mitt huvud av gräsets knarrande när frosten smälter i senhöstens sista solstrålar. Ett fint eko.
Fredagkväll. Och jag är nöjd över veckan. Fick tillbaka två tentor i grammatik och språkriktighet vars resultat jag finner stor förnöjsamhet med. Härmed rundar jag av.

När hela Sverige svämmas över av dessa mer eller mindre produktiva (och kvalitativa) bloggarna känner jag att kanske måste haka på. Inte för grupptryckets skull, utan mer för att förminska mottagarproblematiken. Hur jag nu ska lyckas med det? Mina vänner har tjatat på mig i över ett år att jag ska börja blogga.
"Caroliiinaaa, varför har inte du en blogg?! Du som lever för att skriva" Typ.
Bra fråga. Svaret får ni här. Jag har tagit tangenterna i ett fast grepp, blickat in mig långt i dataskärmens fängslande ljus och ska härmed starta upp en ny epok i mitt liv; bloggandet.

Namnet Carpia kommer från min gymnasietid vilken jag tillbringade i Lycksele. Jag läste vid det musikestetiska programmet vid Tannbergsskolan. I musikstudion kom mitt namn till. Vi hade just spelat in mitt pianospår på en låt under ett studioprojekt och min gamla klasskompis Frode döpte spåret till "carpia".
"Car" för en förkortning för Carolina och "pia" för en förkortning av piano. Enkelt. Namnet har följt mig sen dess då jag tycker det är bra. Inget mer med det. Pianon är för övrigt också en sak jag älskar, förutom att skriva.

Ja. Första inlägget avklarat. Måste säga att det gick bättre än väntat.