Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.
Den här söndagen har varit en av mina absolut bästa dagar. Att umgås med denna unga fröken är som att äta den godaste godisbiten som man sparat till sist.
Vi var i Bräntbergsbacken och åkte pulka.
På hemvägen höll Molly på att somna så då fick vi sjunga sången om hajarna.
Min klasskompis Andreas (på tal om min mössa) - Carolina, första gången jag såg dig var det liksom som att det låg en fransk touch över dig! Att du liksom cyklade omkring med en gammal cykel, iklädd basker och åt en baugette!
Och så det mindre smickrande:
Jag - Undrar vad man skulle vara för djur om man fick välja att vara precis vilket? En fågel kanske? Fast det är ju bara själva flygandet man vill åt.
Andreas - Ja. Du kan ju inte tänka dig att vara så lågt i näringskedjan. Du skulle ju vara något bossigare djur så att du fick bestämma över andra.
Inga övriga kommentarer till detta inlägg. Nu ska jag ladda för jobb!
Jag ser barnet i klungan med 9-åringar på väg till skolan. Hur han tar upp en sten. Studerar den noggrant. Hamnar efter. Hinner ifatt. Stannar och stampar sönder den millimetertunna hinnan av is som bildats över groparna i vägen. Halkar efter igen. Jag ser det 14-åriga paret fnissa åt nervositeten av att hålla handen publikt. Jag ser hur den lilla farbrorn med käppen halkar till på en isfläck och att mannen med portfölj bara går förbi. Jag ser hur barnen med Nalle Puh-ryggsäckar sneddar över gårdsplanen och jag ser hur en del drar ned sina persienner när ljuset och allt som är utomhus blir för påtagligt.
Jag tittar in i fönster och ser hur skriken där inne är ett resultat av att man lät för många ord stanna inne för länge. Jag ser hur dammkorn samlas i hörn och att städandet ersätts av något annat. Jag ser hur en professor på universitetet äter microuppvärmd mat medan han förstrött bläddrar i DN. Jag hinner uppfatta att han slänger en blick på juridikstudenterna i tolvcentimetersklackar. Jag ser hur en ung manlig student faller bort ur seminariediskussionen. Hur han långsamt låter pennan glida hur handen för att landa på kollegieblocket han köpt av den trötte mannen i Akademibokhandeln. Han tänker på hur han på bästa tänkbara sätt ska ta sig ur situationen han hamnat i. En situation han egentligen inte valt själv. Det är bara omständigheter som råkat krocka med varandra.
Mitt musikintresse är något omgivningen ibland får lida för. Igår var jag till exempel på Telia-butiken och medan jag väntade på min tur lyssnade jag på musiken som spelades inne i butiken. The Pointer Sisters låt "I´m so excited" strömmade ut ur högtalarna och pianist som jag är så "luftspelade" jag pianosolot. När jag märkte att halva butiken liksom stannade upp och stirrade på mig sansade jag mig.
Idag hände det igen. Jag satt på bussen på väg hem och nynnade på en folkvisa. Inte högt, men lite halvhögt ändå för att försöka överrösta Andreas och Peters diskussion om udda taktarter i Dream Theaters musik. Plötsligt vänder sig en typisk överminkad, över (under)-klädd fjortis sig mot mig och dödar mig med blicken. Jag nynnar högre och får tummen upp av Johannes.
Jag är så peppad att jag inte vet var jag ska vägen. Den bästa känslan är att ha saker att se fram emot! (Och nej! Jag är INTE gravid. Tänkte bara så att ni inte får för er saker. Jag må älska barn men en egen bebbe i magen får vänta!) Jag hoppar runt i iver och kan inte sova än fast jag ska upp i ottan imorgon för morgonspinning med Idamari.
Tidigare ikväll spelade jag piano. Johannes frågade mig mitt i spelandet:
- Ska vi ha ett litet bluesjam innan vi lägger oss?
Ikväll har jag varit ute och ätit middag med Ida och Jessica. Jessica var kameraskygg som vanligt.
Både Ida och Jessica är gravida så det kommer några vårbebisar snart! Tre till och med eftersom Ida väntar tvillingar. Vi trängde in oss bredvid en ensam man som blev lite bortkörd. Hehe. Det är bra att ha gravida i sitt sällskap så man liksom "går före".
I väntan på att våren ska göra sitt intågande i våra frusna själar vill jag här bjuda er på min vårpepp-lista med det uppmanande namnet "Nä, nu jävlar får det bli vår!". Listan är en blandning av låtar som ska göra det klart och tydligt för snön att den inte längre är välkommen i dessa trakter. Musiksamlingen innehåller allt i från brittisk 80-tals indiepop, northern soul och avslutas med episk prog genom klassiska Genesis.
En av anledningarna till att jag tycker så himla mycket om Johannes är att han länkar mig låtar i denna kaliber. Fullständig musikalisk njutning. Lyssna från 2.00 (eller egentligen 2.20, men jag ville ha med elefanterna!) och framåt.
Var i hela världen skulle du helst vilja befinna dig just nu?
I Dalasjö. Har en akut hemlängtan.
(Foto: Ludvig. Juni 2006)
Vem skulle du vilja träffa om du fick välja helt fritt?
Annika Norlin. Tror hon har mycket kloka saker att säga till en 23-årig människa som tänker för mycket.
Vilken egenskap önskar du att du besatt?
Förmågan att alltid veta vad man ska säga vid exakt rätt tidpunkt. Och ABSOLUT gehör.
Vilket är det finaste ordet som finns?
Dunbolster.
(Foto: Lexingtons hemsida)
Vad är det viktigaste att du hinner göra innan du bara är stoft?
Upptäcka, uppleva och upprätta (och utföra).
Om du bara fick lov att klä dig i en färg resten av livet vilken skulle du välja?
Blått, i alla nyanser.
(Grekland, 2009)
Om du bara fick lov att äta en sak i resten av livet vad skulle du välja?
Kräftor och vitt vin.
I vilken färg är ditt drömhus målat i?
Vitt eller grått.
Om du bara fick köpa ett enda ting till vad skulle du välja då?
En flygel. Okej, ett piano funkar också. Men helst en flygel. För känslan. Och ljudet såklart.
Vilken bok ligger på ditt nattduksbord just nu?
17 av Per Nilsson, Allt av Martina Lowden, Kärleken av Thedor Kallifatides, Skit i traditionerna av Leif Panduro och Anteckningar från ett källarhål av Fjodor Dostojevskij.
(Läser alltid många böcker och diktsamlingar samtidigt).
Två av mina absoluta favoritfotografier står pappa bakom: smygfoto på ett tak i Paris och en bild på mamma och deras första valp Frida. Pappa fotade mycket som ung och han hade till och med ett eget mörkrum i farmor och farfars hus.
Jag vet inte vad jag ska skriva för att med ord beskriva hur glad jag blev över era ord i mitt förra inlägg. Jag ger er glädjen i denna bild istället. Bloggen finns kvar. Så länge jag har er som läsare.
Jag vet inte men ibland känns det så ovärt att skriva. Jag har haft den här bloggen sedan oktober 2007. Jag tänker på hur många timmar jag tangenterat ned ord som formats till meningar jag vill skriva, alla gånger jag visat bilder jag tagit och de gånger jag tipsat om en extra bra låt. Vad säger den här bloggen er? Ska den finnas kvar? Ibland vet jag inte. Ibland tänker jag att jag bara vill ta bort den. Helt och hållet. Sluta skriva. Bara skriva för mig själv i word-dokument jag aldrig visar för någon.
Många som skriver en blogg skriver för sig själv. Så även jag. Men man ljuger ifall man inte erkänner att man blir glad när man ser att statistiken ökar, att någon okänd läsare kommenterar att man skriver bra, att man hittat ett fint ljus i en fotografi eller när någon säger "Jag läste det på din blogg" när man ska berätta något. Skulle man enbart skriva för sig själv kunde man lika gärna ha en stängd eller lösenordsskyddad blogg som inbjöd noggrant utvalda.
Jag tänker på det jag skriver om. Hur mycket jag visar av mitt liv. Vissa saker väljer jag att inte skriva om och vissa saker tänker jag på i dagar om jag ska skriva eller inte. Jag tänker också på vilka ni är. Många vet jag redan om. Men resten. Ni okända. Jag har inte 348920 läsare, men tillräckligt många för att min nyfikenhet kring vilka ni är ska väckas.
Vi lever i ett ständigt informationsflöde och jag undrar vad det är som gör att man vill se en bild på någons frukost, höra någons mest spelade låt för tillfället eller i bunden, lyrisk form läsa om det man tänker men aldrig vågar säga? Jag undrar vem det är som läser vad en simpel lärarstudent skriver om en kall februarionsdag?
Vad ska den här bloggen vara till för? Ibland är jag bara så nära att stänga ned den.
07.30 ringer jag min lillebror och lyckönskar honom inför uppskrivning och uppkörning. Idag var det nämligen Stora körkortsdagen för Ludvig. På eftermiddagen ringer han upp: Ja, det är taxi Ludvig!
Grattis finaste lillebror! Du vet vem som ska sitta i framsätet hädanefter. Du vet även vem som ska välja musik!
Ikväll har jag sjungit igen. Jag och min klasskompis Peter har dragit igång ett litet jazzprojekt och det roliga med att sjunga när Peter kompar är att man aldrig riktigt vet vad han ska hitta på - rätt som det är kommer det en proggigt improviserad melodislinga eller så slänger han in lite klassiska tongångar, det är som ett litet äventyr varje gång! Man kan liksom inte räkna ut honom!
Nu lyssnar jag på min fina pojkvän som diskar (min disk, han är en ängel sänd från ovan) i köket och sjunger till någon från soffans hörn odefinierbar låt.
Imorgon ska jag vara på skolan 07.30. Nu är det natti natti.
Denna bild är skamlöst stulen från internet och har ingenting med texten ovan att göra. Men måste man ha en anledning att publicera en bild av denna typ? Sötheten!
Hade mailat min handledare från musikpraktiken och frågat henne ifall hon ville vara min referens vid mitt jobbsökande. Jag fick ett långt och fint mail som svar. Åh. Jag saknar praktiken. Nu vill jag börja jobba. Helst igår. Om någon potentiell arbetsgivare ser detta: anställ mig! Jag är ambitiös, tålmodig, nogrrann och gör saker i tid.
Jag önskar att det bara kunde komma ner en liten jobbängel från himlen och säga: Men hej Carolina! Det är ju dig vi har väntat på! Vi söker en gymnasielärare i svenska och musik, 100 %, till vår gymnasieskola.
Vad lätt det hade varit. Men jag kämpar vidare. Det kan ni också skriva upp som en positiv egenskap: driven. Jag ska driva detta i hamn. Jag måste tänka "ska". Det finns inget annat.
Koka bulgur. Hacka vitlök och röd peppar smått. Stek i olivolja. Hacka rödlök, paprika och skär körsbärstomaterna i bitar. Lägg i ruccolasallad i skålen och bryt osten i bitar. Lägg i grönsaker och färdigkokt bulgur. Blanda. Ät.
Har irriterat ihjäl mig under dagen. En deadline för mig är en helig sak. Tydligen inte för vissa andra. Vidare detaljer besparas läsaren.
Brorsan hämtade mig från jobbet ikväll (han är en man av rang) och så plockade vi upp Johannes. Vi åkte hem till mig och kvälls/nattfikade. Kristoffer ville ha te och han fastnade till min stora förvåning för ett av mina gröna teer. Det, mina vänner, det är en historisk händelse.
Idag har Annat hälsat på. Vi gick en snöig promenad längs älven sen gick vi in och drack te och åt muffins. Jag är så glad över att jag känner Anna och att hon och Robert flyttat till Umeå! Hon är en väldigt fin vän.
Nu ska jag äta middag och sedan dra till jobbet! Ikväll kommer trollkarlar på besök!
Det finns många platser mitt hjärta klappar extra hårt för. Bibliotek är en sådan plats. Det spelar ingen roll om det är Stadsbiblioteket i Umeå, Avestas bibliotek eller biblioteket hemma i Vilhelmina vilket jag länsat flertalet gånger. För mig är bibliotek en skattkammare av ord. Av ännu ej lästa ord. Jag ska berätta hur allt började.
Min mamma och pappa läser jämt. Jag har aldrig varit hemma utan att det legat böcker här och var, till hälften påbörjade - för det läser 83291 böcker samtidigt (en ovana jag ärvt). Mamma går till och med en bokcirkel där hon diskuterar litterära och nutida frågor med likasinnade. När jag och mina bröder fick följa med till biblioteket var det stor fest. Jag lånade så många nya ord i tryckt form jag orkade bära. När pappa var klar med sin lånehög hjälpte han mig att hitta böcker - det var faktiskt han som introducerade Johanna Nilsson för mig!
Det bästa var nästan när mamma och pappa ensamma lånade böcker till oss och kom hem med varsin påse böcker som en överraskning!
Känslan av att kliva in i nya bibliotek är berusande. Det kan ju tyckas lite märkligt då livet enligt många erbjuder så mycket mer än dammiga böcker, strama bibliotikarier och tryckt "härskadetvaratystingaljudfårhuvudtagetförekomma"-stämning. För mig är dock denna stämning något man bara möter på bibliotek och därmed blir den lite hemlig och förväntansfull. Man kan ju faktiskt hitta boken man letat i två år eller läsa någon mening man trodde var omöjlig att skriva. Det är som att gå på skattjakt!
Jag minns sommarloven i stugan i Dalarna när vi åkte in till Avesta för att låna obskyrt många böcker (som sedan mormor fick lämna igen för att vi inte hann). När vi släpat hem böckerna radade jag upp dem på bordet för överblicka och välja vilken av dem jag först skulle läsa. Sedan klättrade jag upp på sovloftet, läste, åt persikor och lyssnade på regnet som smattrade på stugtaket.
Min vän Jessica hatar att låna böcker på bibliotek. Jag tror aldrig hon lånade en enda bok på UB medan vi pluggade tillsammans utan hon köpte all litteratur. Anledningen? Hon tycker att låneböcker luktar konstigt. Jag tycker att de luktar spännande. Det är lite som en klänning man hittar på någon undangömd Second hand-butik - man blir nyfiken på historien bakom. Det är häftigt att märka att någon som läst boken innan mig har strukit under precis den mening jag fastnade för och när hundöronen på sidorna nästan nötts av - då vet man att det är en bra bok som är värd att läsas.
Jag har på mig en hudkräm som luktar som mormor gör när hon duschat, är blöt i håret och dricker te. Jag saknar henne. Ska se till att åka till Näsåker snart.
En av de bästa sakerna med att vara student är det gehör man ibland kan få av sina lärare. Idag hände det. Heja, Umeå Universitet. Får vi ihop allt det här kommer jag att bli så glad. Åh. Kan knappt bärga mig.
- Jag och Sabina avverkade ett grymt styrkepass på IKSU. - Har skrivit en dynamiköversikt på låten i vårt projekt. - Har druckit godaste mandarin-teet. - Har fått en present av Johannes. - Har sjungit jazz!
Några dåliga saker med den här tisdagen:
- Vänner som är ledsna och som man inte kan krama glada igen. - Traktorer som tror att de äger alla gator.
Jag och Johannes i skrattattack på Anna och Roberts inflyttningsfest. Bild snodd från Anna!
