Det fina blomsterarrangemanget på bordet fick jag i dag vid min avtackning. Jag har ju skrivit tidigare om att jag sagt upp mig från "halva mitt jobb". Jobbade alltså på två skolor förut och nu ska jag endast jobba kvar vid Malgomajskolan. Det var så fint vid avslutningen i dag och nog kändes det lite i hjärtat att säga hejdå till den skola där jag började min lärarkarriär. Jag sa till eleverna att det är viktigt att vara modig och våga prova nya saker, men det är inte utan att jag känner mig lite rädd också - fast på ett bra sätt. Tillsammans med blommorna fick jag även inte mindre än sexton handgjorda praliner från fantastiska Pralineriet så nog ska jag mumsa på en nu minsann!

 

 

I förmiddags bakades det mandelgömmor. De ska serveras med hjortronsylt och grädde - en klassiker som farmor alltid bjöd på till jul och nu bakas det vidare i de där formarna! Mitt i dagen fick vi besök av svärfar och Kristian. Nu har vi precis varit ute på en pulkatur och ska jag tro Vidars blanka ögon är det nu dags för eftermiddagsvila! Hoppas ni har en fin onsdag. Tänk, snart är det julafton!

 

I kväll har jag och Christoffer klätt granen. Att klä granen tillsammans med Christoffer är en trevlig upplevelse men då och då säger han ifrån med en vänlig men ack så bestämd ton:

"Nej, inget mer glitter. Nu är det lagom" och "Häng kulan där, nej, inte där! Det blir för tätt!" samt "Flytta på det där ljuset så det blir mer symmetriskt". Det går minsann inte att göra hur som helst och ni ska inte tro att det är över när granen är klädd nej då ska det fixas och trixas med pakethögen och julebocken ska stå på ett alldeles särskilt vis. OCH NÅDE DEN SOM TÄNDER JULGRANSBELYSNINGEN INNAN GRANEN ÄR KLÄDD! Allt, precis allt, ska vara färdigt innan granen tänds och först då kan man luta sig tillbaka och pusta ut.

Förutom granbeklädnad har vi fixat med ditten och datten i kväll. Jag har bland annat kokat lingonglögg, den blev perfekt syrlig - så där så det drar lite i gommen! Längtar så himla, himla mycket till uppesittarkvällen när alla är samlade och Kristoffer och Sofia kommit hem från Stockholm. Hör verkligen storebror Kristoffer säga: "Fan Berg, riktigt god julskinka och syrran, saltlakritskolan alltså... MMM!".

Efter middagen åkte Linda hem efter två ypperliga barnvaktsdygn. Vidar trivs så bra i hennes sällskap och i dag fick jag ett sms om att han sovit i tre timmar och en kvart ute i vagnen, hehe. Han sover fortfarande två gånger per dag och brukar ligga kring 3-4 h totalt men i dag sov han bara en gång så han slocknade i min famn kl. 18.25 i kväll. Lill-älsklingen!

Nu doftar det så otroligt gott av gran och lingonglögg och jag längtar till i morgonbitti när hela familjen kryper upp i soffan och ser julkalendern i skenet av julgranen.

 

I söndagssmorse var det ett otroligt vackert ljus i vårt sovrum så då passade jag på att fota lite. Alla möbler är ärvda! Hyllan är en gammal planka från lagårn. Gardinerna och överkastet är nytt!

 

 

I dag började jag jobba igen efter prick ett år hemmavid. Först var det ju jullov och jag var beräknad den 18 januari men Vidar bestämde sig för att dra ut på spänningen till den 28 januari och därmed dela födelsedag med sin far. Minns de där veckorna som så mysiga. Jag läste kopiösa mängder böcker, gick långa, långsamma promenader och låg under yllefilten och vilade. Det var en sådan bra uppladdning inför förlossning och första tiden med en bebis. Rekommenderar varmt att gå på ledighet INNAN barnet är beräknat om man har den möjligheten.

När vi kom hem efter förlossningen var vi nervösa, glada och trötta. Nu skulle alltså VI ta hand om denna lilla bebis?! De tre första månaderna minns jag som en enda lång maratonamning. Vidar var en stor kille och ville ha fri tillgång till mjölkbaren. Vi låg i soffan, ammade, sov, tittade på serier. Något jag är så otroligt glad över är att jag redan tidigt (första gången var Vidar bara två veckor) åkte iväg och gjorde saker på egen hand. Misstänker att det annars funnits en stor risk att jag blivit otroligt nedstämd av känslan av "vara låst" till soffan.Vi introducerade snabbt flaska till Vidar så jag pumpade ut innan jag for eller så gav Christoffer honom ersättning.  

Runt Valborg blev Vidar tre månader och jag minns den där tiden så väl. Vi var nere i vår sommarstuga i Dalarna och jag kände bara hur cool jag var med precis allt. Den där första, nya, omskakande tiden var förbi och vi började få rutiner och amningen rullade på fint. Det var liksom en sådan tydlig gräns från ena dagen till den andra men nu i efterhand har jag förstått att det smög sig på och att jag kommit in föräldrarollen.

Under sommaren gick Vidar från att vara en långsmal bebis till att växa på bredden och hans knubbighet gjorde sig så himla fint i shorts och kortärmad skjorta med barfotafötter och gubbkepsen på sned. Minns att jag var så stolt över honom och att han var så cool när vi åkte flygplan härifrån till Stockholm. Gick där på Arlanda, stolt som en tupp och ba" ha, det här är MITT barn, sug på den ni!".

För mig som är van vid att kunna komma och gå som jag vill, vara självständig och ha många projekt och åtaganden i rullning var det viktigt att kunna ta med mitt barn överallt och Vidar har verkligen hängt med! Han har suttit i selen när jag tränat hundar, legat i vagn under kalaskvällar, legat på kontorsgolv när jag suttit i möten, ammats på restaurang, i skoterpulkor och på min arbetsplats. Där jag är, där har Vidar varit och det jag har gjort har Vidar också hängt med på. Livet fortgår även fast man får barn och det visste jag ju under de där första tre månaderna av amningsmaraton och det var den tanken som fick mig att blicka framåt. Nu när detta år har passerat är jag dock SÅ glad över att jag varit noga med att ha helt planfria dagar. Dagar då vi gått i pyjamas halva dagen och släntrat omkring här hemma. Långsamma dagar då jag snusat honom i nacken mest hela tiden. Det här året har varit viktigt för mig på det viset - komma ner i varv och bli bättre på att prioritera. Inte visste jag att den där långa, smala bebisen som lades på mitt bröst den där januarinatten skulle lära mig så otroligt mycket om livet, redan under sitt allra första år!

 

 

 

 

 

 

 

Min vän Sandra skrev ett så himla tänkvärt inlägg om att tid är det finaste man kan ge sina barn. Nu i juletider läser jag om att köpa hit och dit, rabatter där och pakethets här. Ibland känns det bara som om jag vill ta med mig Vidar, Christoffer och hundarna och bo i en koja någonstans långt bort från all hets kring julen och allt man "ska" hinna med. Vem har bestämt allt detta? Varför räcker det inte med att bara vara tillsammans och njuta av varandras sällskap? Spela spel, dricka varm glögg och gå långa promenader med halsdukar virade flera varv runt halsen.

I år är Vidar så liten att han inte kommer att minnas julen men redan nu läggs grunden till hur han kommer se tillbaka på sin barndoms jular. Om jag får önska vill jag att han minns den med värme. Att vi tog oss tid till honom. Att han fick bygga och dekorera sitt pepparkakshus hur han ville. Att det inte gjorde något om han spillde glitter på golvet eller klippte snett i presentpapperet. Att han fick sitta i våra knän och läsa saga och sitta på kälken varv på varv. Jag önskar att han minns att vi spenderade tiden tillsammans med honom för tid tillsammans är den allra, allra finaste julklappen att ge och få - året om.

I kväll har vi tillbringat tid tillsammans. Vidar och Christoffer dj:ade julmusik och låg på golvet och busade medan jag kokade äppelmos på äpplen jag fått av Thomas som hälsat på släkten i Skåne (juläpplen alltså, mums!). Vi lagade även miniäppelpajer och bjöd in mamma och pappa på fika. Älskar spontana måndagsfikan. Tack livet för den här dagen!

 

Vidar sover, jag lyssnar på Kings of Convenience och sorterar i mina mappar på arbetsdatorn. Minusgraderna och solen skapar magi utanför fönstret. När jag sorterade i svenskamappen fastnade jag i underkategorin "Kreativt skrivande". När jag jobbar med kreativt skrivande med eleverna och de får kortare skrivuppgifter som ska redovisas under lektionen brukar även jag oftast skriva. Tycker att det ger ett mervärde både för mig och eleverna. Det blir ofta intressanta diskussioner och då det är ett fiktivt skrivande blir det personligt men aldrig privat. Här är en text jag skrev när vi skulle skriva i fem minuter på temat "uppbrott".

När du öppnar ser jag det direkt. Den flackande blicken, de stela handrörelserna. Kramen som uteblir. Jag bränner tungan på teet du serverar ur din farmors gamla tekanna. Smärtan får mig att rycka till och jag spiller resten av vätskan rakt ner i i mitt knä. Det gör inget. Inget gör något. Teet smakar ändå ingenting. Allt har slutat spela någon roll. Jag vill inte ha något te om det inte blir fler gånger och jag har redan förstått att det inte blir fler gånger.

I trapphuset luktar det pepparkakor, glögg och glada människor. Jag tillhör inte dem. Jag tillhör inte någon. Längre. 

I lördags packade vi in oss i bilen och åkte till Månsberg. Jag som planerat att hoppa av och springa sista biten fick snopet ställa in löpturen då termometern visade 25 minusgrader. Tur att jag kunde låna svärmors cykel och dra av ett konditionspass inne i värmen istället, haha! På eftermiddagen gjorde vi oss klara för att åka in till Dorotea där det var dags att fira en viss 30-åring. Det hela var en överraskning och ett fyrtiotal personer hade samlats på Kullerbacken för att vänta in Adrian som skulle "ha lilla julafton med några vänner", trodde han ja! Moa lurade honom om en glömd laddare och de körde in på Kullerbacken och där ute stod vi med tända tomtebloss och sjöng! Han blev så chockad och SÅ glad! Mot kvällens slut då han fått i sig ansenliga mängder procenthaltig dryck förkunnade han sin kärlek för oss gång på gång och när jag och Christoffer skulle åka hem sa han "Carro, jag ÄLSKAR er! Visst vet ni det?". Hahaha! Åh, det var så kul att han fick en bra kväll, bäste Adrian!

Vidar hade det så bra hos farmor och Thomas och såg inte ut att ha saknat oss världsmycket direkt när vi kom upp på morgonen/förmiddagen.

I går hade vi styrt upp en inofficiell tävling i den nya startklassen i lydnad (nästa år blir det nya regler i tävlingslydnad) för att känna på klassen och ha en rolig stund med våra hundar. Tänkte för mig själv när jag åkte iväg i 30 minusgrader att nog är man smått tokig allt - eller så har man bara ett stort intresse, haha!

I dag är jag lite trött för jag råkade vara uppe till sent i går och strecktitta på den hyllade norska ungdomsserien "Skam". Både hundarna och Christoffer och Vidar låg och sov så skönt medan jag var uppe och plöjde avsnitt efter avsnitt. Jag fick så många idéer på hur jag kan använda den i undervisningen!

Nu är det måndag och vi vaknar upp till ännu en kall dag. Jag och Vidar ska ha inre tjänst och städa eftersom det inte hanns med förra veckan. Vi ska även pynta klart det sista och kanske ta en vila tillsammans. Gäller ju att passa på nu när jag bara har tre (!) dagar föräldraledigt kvar innan jag börjar jobba. Fast sedan kommer ju det lååånga jullovet så en mjukstart känns helt okej.

 

Några suddiga bilder från dagen bjuder jag på. Vi var ute och tränade hårda spår med Imra. Jag lade raka spår på vägen med apportpinnar efter varje 100 meter. Med tanke på hur ofta Vidar hängt med i selen när jag tränat hundarna borde han vara en expert på hundträning vid det här laget. Han hänger där och säger då och då något ord (ljud) men tittar mest fascinerat på i tystnad.

Nu laddar jag inför att en gammal sångelev ska komma hit och repa inför ett litet sånggig vi ska ha nästa lördag och i kväll har Christoffer ordnat myskväll med några grannar och vi ska äta skinkmacka, mysigt! Hoppas ni får en fin fredagkväll!

Som jag njuter av de här sista dagarna av föräldraledigheten. Det har verkligen varit ett fantastiskt år och jag ska skriva ett separat inlägg om det senare men nu ska jag berätta om gårdagen, en onsdag i december med världens finaste lille pojke. Vi klev upp lagom till julkalendern. Ni ser den väl? Den bästa kalendern på länge! Efteråt tände vi ljus i hela köket och så åt vi frukost.

 

 

I gårkväll kom vi hem efter en mysig helg i Östersund. God mat, kvalitetstid med familjen (ja, Christoffers familj är ju liksom min familj med) och inhandling av Vidars julstass. Byxor har vi redan men han behövde en ny skjorta då han vuxit ur finskjortorna så det blev en Polarn och Pyret-skjorta med matchande röd fluga till - han kommer verkligen inte ligga i lä på julaftonen! På hemvägen hälsade vi på i Strömsund hos Kikkis moster Solla och hennes man Egon. Sollas kakor är himmelriket och när jag tagit två bitar av hennes saffranskaka frågade hon om jag ville ha en HEL KAKA att TA MED MIG HEM (!!!). OM jag ville, ja, tack tack! När vi kom hem fick jag sånt där "kommahemochfixaalltpåengång-il" jag alltid får när vi varit borta över en helg eller längre. Vår sopsortering fick sin en genomgång, jag ordnade med en massa mail, planerade upp det sista inför tisdagens kursstart (mer om det senare) samt förberedde långkok inför dagens middag för i kväll får vi middagsgäster. Lovisa, Mats, Jesper, Evelina och lille Viking kommer - så roligt! Hoppas att Mats och Lovisa inte har hittat någon valpvakt utan tar med sig nykomlingen hit...åh!

I förmiddags var jag på halvdåligt humör. Ni vet när det känns som att man har tusen saker att fixa med och så dåligt samvete över allt och alla på alla plan. För lite tid att fixa det, icke närvarande med Vidar, mail som ska skrivas, telefonsamtal att ringa, dåligt samvete över hundarna, dåligt samvete över att Vidar inte fick någon utevistelse i går och så fortsätter det i all evinnerlighet. Och jag VET! Man kan omöjligen räcka till på exakt alla plan samtidigt. Men det som gnager i mig mest just denna dag är att det kändes som att jag under förmiddagen försummade Vidar när jag stressade över allt annat. Jag har inte skrivit om det alls ännu men jag håller på med ett "litet" projekt och det tar otroligt mycket tankekraft och även om jag sysslar med det på Vidars vilostunder och på kvällar maler det i huvudet hela tiden. Spännande, kul men klurigt och svårt också och om jag säger så här: det märks ju verkligen vad man är bra på och inte bra på, haha.

När Vidar sov sin förmiddagsvila grejade jag undan en hel massa på min "to do-list" och det känns som jag kommit vidare och att skeppet är på rätt köl och tar sig framåt, sakta men säkert. När Vidar sedan vaknade möttes han av en lugnare mamma som tog mysstund i sängen en stund innan vi gick ner och lagade lunch. Nu ska vi ut på sparktur så det dåliga hund- och utevistelsesamvetet kan stoppas bort också. Ha en fin decembermåndag och tack kära bloggen för att jag får skriva av mig här.

När jag var liten hade jag och mina bröder tre julkalendrar som vi fick dela på. Det var tv-kalendern, radio-kalendern samt en chokladkalender där vi fick ta var tredje bit. Jag upplevde det aldrig som snålhet av våra föräldrar utan jag visste vad som gällde och såg fram emot när det var mina chokladbits-dagar. Spänningen att öppna kalendrarna och se vad som dolde sig bakom luckorna - var det en snögubbe, en stjärna eller det där läskiga skelettet i "Mysteriet på Greveholm" som fick min lillebror Ludvig att gråta och gå och gömma sig. Det var det där nervkittlande i om man gissat rätt vad som fanns bakom luckan som fick spänningen att stiga varje gång det var dags för lucköppning. Att dessutom få dela den här spänningen tillsammans med mina syskon gjorde upplevelsen ännu större och härligare.

Vi spolar fram till 2016. Nu är jag 29 år gammal och har inte haft en julkalender på flera år men följer såklart tv-kalendern med förtjusning. Jag har en liten son som blir ett i januari och om några år kommer han förstå allt som har med kalendrar och paket att göra. Och det är där vi kommer till kärnan i detta inlägg; paket + kalendrar = paketkalendrar. Ett förhållandevis nytt påfund i småbarnsfamiljer. Ett påfund vi föräldrar skapat som Franzén så kärnfullt uttrycker det.  Det finns alltså föräldrar (påfallande stor del mammor) som slår in 24 paket och fäster dessa i en egentillverkad adventskalender där barnet får öppna ett paket varje dag fram till jul. OM de har ETT barn i familjen. I värsta fall slås 72 eller fler klappar in för att invänta ivriga små barnfingrar som sliter av papperet.

Det är lätt för mig att gå an på denna trend som har en bebis hemma som har noll koll på paket och kalendrar. Det kommer komma en dag då han upptäcker spänningen i att öppna paket och nog förstår jag den lycka och glädje man kan känna av att se sitt barn gå upp på morgonen, nyfiket tassa fram till kalendern och öppna dagens paket. Men. Och nu kommer vi till min poäng, med risk för att låta pretentiös; julen handlar väl ändå inte om att bada i något slags pakethav och veckan efter glömma vad man fått från vem för att allt gick så fort vid paketöppningen?

Risken med en paketkalender är att barnen blir så uppspelta av spänningen att de bara vill ha mer och mer. Ytterligare en risk kan vara att man tenderar att köpa skräp bara för att komma upp till 24 antal klappar (eller 72...). Skräp som sedan inte fyller någon som helst funktion utan blir ytterligare en pryl i ett samhälle som redan svämmar över av onödigheter. Jag må vara gammalmodig men jag tror inte på prylarnas undergörande. Jag tror på tiden tillsammans. Upplevelserna. När någon finns där för dig och gör saker tillsammans med och för dig. I veckan har flertalet goda alternativ till paketkalendrarna cirkulerat runt på internet. Någon förälder skulle ta med sig sitt barn på biblioteket och låna 24 böcker att läsa, en bok per kväll fram till julafton. En annan skulle göra en "aktivitetskalender" där teman med alltifrån "baka pepparkakor" till "ta en sparktur och titta på stjärnor" fanns med. Svenska Kyrkan i Umeå kom i dagarna med en kalender som innehåller en uppmaning för varje dag i december. En dag ska du släppa förbi någon annan i en kö, en annan dag ska du hjälpa någon med något, en tredje dag ska du ringa en äldre släkting. 

Med all respekt till föräldrar som väljer att fixa 24 (eller fler) kalenderklappar men när Vidar önskar sig en kalender kommer jag att söka efter de alternativ som finns eller helt enkelt bojkotta hela grejen med kalendrar (utöver tv-kalendern såklart som är ett måste!) och istället koncentrera oss på allt annat mysigt som pågår hela december.

Förlåt för världens kornigaste bild men jag vill minnas den här stunden när han låg där på mitt bröst och var alldeles nykläckt, varm och STILLA. För stilla, det är något som är ett minne blott. Gick på toaletten och Vidar var kvar på köksgolvet nere (hade barnsäkrat allt, trodde jag...). Och så hör jag "Uuuuäääää" och nu mer kan man ju höra skillnad på de olika lätena om det är hunger, trötthet, orolighet, rädsla, närhetstörst osv. Det är "Uuuuää:et" lät annorlunda, liksom förvånat. Skyndade mig ner och fann en dyngsur liten pojke som vält hundskålen över sig själv samt hela golvet. Mitt fel! Vi brukar ALLTID lyfta upp vattenskålen när Vidar är i farten men eftersom rutinen såg annorlunda ut denna morgon blev det inte så. I dag är det ju nämligen den första december och därmed första avsnittet av julkalendern! Jag och Christoffer lyxade morgonen till ära till det med varmt lussebröd och ett glas mjölk. Tycker att "Selmas saga" verkar lovande!

Dagens planer är att fixa lite inför i morgon då vi åker till Östersund. Dagen innehåller dessutom föräldraträff på BVC och därefter tio månaders-kontroll av en viss liten man! Ha en fin första december. Tänk, vi klarade november i år igen!