Min vän Sandra skrev ett så himla tänkvärt inlägg om att tid är det finaste man kan ge sina barn. Nu i juletider läser jag om att köpa hit och dit, rabatter där och pakethets här. Ibland känns det bara som om jag vill ta med mig Vidar, Christoffer och hundarna och bo i en koja någonstans långt bort från all hets kring julen och allt man "ska" hinna med. Vem har bestämt allt detta? Varför räcker det inte med att bara vara tillsammans och njuta av varandras sällskap? Spela spel, dricka varm glögg och gå långa promenader med halsdukar virade flera varv runt halsen.

I år är Vidar så liten att han inte kommer att minnas julen men redan nu läggs grunden till hur han kommer se tillbaka på sin barndoms jular. Om jag får önska vill jag att han minns den med värme. Att vi tog oss tid till honom. Att han fick bygga och dekorera sitt pepparkakshus hur han ville. Att det inte gjorde något om han spillde glitter på golvet eller klippte snett i presentpapperet. Att han fick sitta i våra knän och läsa saga och sitta på kälken varv på varv. Jag önskar att han minns att vi spenderade tiden tillsammans med honom för tid tillsammans är den allra, allra finaste julklappen att ge och få - året om.

I kväll har vi tillbringat tid tillsammans. Vidar och Christoffer dj:ade julmusik och låg på golvet och busade medan jag kokade äppelmos på äpplen jag fått av Thomas som hälsat på släkten i Skåne (juläpplen alltså, mums!). Vi lagade även miniäppelpajer och bjöd in mamma och pappa på fika. Älskar spontana måndagsfikan. Tack livet för den här dagen!