Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.

Föräldraledighetens sista ord

2016-12-15 19:41:00 i Allmänt

I dag började jag jobba igen efter prick ett år hemmavid. Först var det ju jullov och jag var beräknad den 18 januari men Vidar bestämde sig för att dra ut på spänningen till den 28 januari och därmed dela födelsedag med sin far. Minns de där veckorna som så mysiga. Jag läste kopiösa mängder böcker, gick långa, långsamma promenader och låg under yllefilten och vilade. Det var en sådan bra uppladdning inför förlossning och första tiden med en bebis. Rekommenderar varmt att gå på ledighet INNAN barnet är beräknat om man har den möjligheten.
När vi kom hem efter förlossningen var vi nervösa, glada och trötta. Nu skulle alltså VI ta hand om denna lilla bebis?! De tre första månaderna minns jag som en enda lång maratonamning. Vidar var en stor kille och ville ha fri tillgång till mjölkbaren. Vi låg i soffan, ammade, sov, tittade på serier. Något jag är så otroligt glad över är att jag redan tidigt (första gången var Vidar bara två veckor) åkte iväg och gjorde saker på egen hand. Misstänker att det annars funnits en stor risk att jag blivit otroligt nedstämd av känslan av "vara låst" till soffan.Vi introducerade snabbt flaska till Vidar så jag pumpade ut innan jag for eller så gav Christoffer honom ersättning.  
Runt Valborg blev Vidar tre månader och jag minns den där tiden så väl. Vi var nere i vår sommarstuga i Dalarna och jag kände bara hur cool jag var med precis allt. Den där första, nya, omskakande tiden var förbi och vi började få rutiner och amningen rullade på fint. Det var liksom en sådan tydlig gräns från ena dagen till den andra men nu i efterhand har jag förstått att det smög sig på och att jag kommit in föräldrarollen.
Under sommaren gick Vidar från att vara en långsmal bebis till att växa på bredden och hans knubbighet gjorde sig så himla fint i shorts och kortärmad skjorta med barfotafötter och gubbkepsen på sned. Minns att jag var så stolt över honom och att han var så cool när vi åkte flygplan härifrån till Stockholm. Gick där på Arlanda, stolt som en tupp och ba" ha, det här är MITT barn, sug på den ni!".
För mig som är van vid att kunna komma och gå som jag vill, vara självständig och ha många projekt och åtaganden i rullning var det viktigt att kunna ta med mitt barn överallt och Vidar har verkligen hängt med! Han har suttit i selen när jag tränat hundar, legat i vagn under kalaskvällar, legat på kontorsgolv när jag suttit i möten, ammats på restaurang, i skoterpulkor och på min arbetsplats. Där jag är, där har Vidar varit och det jag har gjort har Vidar också hängt med på. Livet fortgår även fast man får barn och det visste jag ju under de där första tre månaderna av amningsmaraton och det var den tanken som fick mig att blicka framåt. Nu när detta år har passerat är jag dock SÅ glad över att jag varit noga med att ha helt planfria dagar. Dagar då vi gått i pyjamas halva dagen och släntrat omkring här hemma. Långsamma dagar då jag snusat honom i nacken mest hela tiden. Det här året har varit viktigt för mig på det viset - komma ner i varv och bli bättre på att prioritera. Inte visste jag att den där långa, smala bebisen som lades på mitt bröst den där januarinatten skulle lära mig så otroligt mycket om livet, redan under sitt allra första år!
Den tacksamhet jag känner över att vi fick äran att bli föräldrar till Vidar finner inga gränser. Det känns som att vakna upp och vara nykär varje dag.
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Spännande att återgå till vardagen igen! Det brukar vara med blandade känslor men kan också vara nyttigt med lite tid för sig själv. Låter som ditt första år som mamma varit mer harmoniskt än mitt, jag var nog rätt hispig för att vara ärlig :-)
Svar: Ja, oja! Nog känner jag att jag kommer sakna att vara mycket med Vidar men det känns faktiskt bara bra att börja jobba. Jag vet ju att Vidar kommer ha det minst lika bra med Christoffer och då känns det bra i hjärtat.
Carolina Lidström

Skriv en kommentar