I dag nåddes vi av beskedet att förslaget om att lägga ner den Kommunala Musikskolan i Vilhelmina har lämnats till Fullmäktige. Anledningen är att kommunen behöver spara pengar. Vi musiklärare i kommunen skrev en debattartikel till tidningar, kommunledning och politiker i våras och vad mer kan vi göra? Alla barn och ungdomar vill inte rida, spela hockey, träna judo eller orientera. Musik behövs också. Det kulturella livet berikar en kommun. Vem vill bo i en tyst kommun utan musik? Var kommer barnen vara som ska spela "Idas sommarvisa" på pianot på skolavslutningen så alla släktingar fäller en tår? Var kommer den nervösa speleleven som tar gitarren och trevande spelar på Vårsoarén att vara? Var ska ungdomar som vill bilda band mötas? Vilka ska peppa dem och hjälpa dem att komma igång? Nästan alla Sveriges 290 kommuner har en Musik- eller Kulturskola och endast ett fåtal befinner sig i negativt majoritet. Det är djupt beklagligt att vår kommunledning och våra politiker väljer att sälla sig till detta sällskap.

Att kommunen måste spara pengar är en logik jag kan ta till mig. Att välja att lägga ner en framgångsrik, kulturell instans som varje vecka möter flertalet barn och ungdomar är dock  något jag vid min allra största ansträngning inte kan begripa. Det måste finnas andra verksamheter att se över, andra organisationer som får backa och stå tillbaka. Vilka ska ta ton i luciatågen? Vilka ska lära sig det svåra partiet i den där soullåten? Vem kan lära sig ett komplicerat trumfill utan rätt pedagogisk guidning? En nedläggning av Vilhelmina Musikskola är ett hårt slag mot kommunens invånare och något som kommer att märkas i form av en tystare kommun med ett betydligt fattigare kulturliv.

I fyra år har jag jobbat vid Musikskolan och jag har under dessa år mött ungdomar vars största intresse är musik. Flera av dem har valt att gå musikgymnasier runt om i länet, en av dem blev tilldelad Kungliga Musikaliska Akademiens stipendium och en av dem har ett gehör så fullt utvecklat att Mozart myser i sin grav. Flera av dem skriver mail till mig och delar musiklistor, berättar om ensemblelåtar de spelar och konserter de gör. Det Vilhelmina nu gör är att strypa chansen att få fler barn och ungdomars musikintresse att stimuleras via Musikskolan.

När jag i våras möttes av planerna på nedläggning valde jag att denna termin återgå till klassmusik utöver min tjänst som gymnasielärare i svenska. Det innebär att jag i nuläget inte längre har någon del av min anställning vid Musikskolan vilket smärtar mig då sånglektioner och allt det ger är bland det roligaste jag vet. Musik är liv och ger liv och det är med glädje jag ser fram emot att lära vårt barn att spela och sjunga men med stor sorg tänker jag på alla de barn och ungdomar som aldrig, i alla fall inte i Vilhelmina kommun i Musikskolans regi, kommer att få möta musikens värld och den kraft den besitter.

 

 

Den här helgen var verkligen precis vad jag behövde. Lugnt tempo, massa god mat, socialt umgänge, skogspromenader och vila. Har insett att jag behöver trappa ner en aning på mitt vanligtvis höga tempo. Hösten känns som en bra period att gå ner i varv och särskilt nu när jag har en liten person som stjäl lite av min energinivå. Jag funderade i dag på min hundpromenad och kom fram till att jag ska planera in kvällar mitt i veckan då jag inte gör något annat än att bara vila. Det kanske blir en utmaning för en rastlös själ som min men jag ska se det som en utmaning (och framförallt en investering inför det som komma skall) och då blir det genast lättare för tävlingsmänniskan i mig, hehe.

Har känt mig lite nere hela dagen och haft en jobbig, rastlös känsla i kroppen. Efter middagen kände jag irritation över att jag kände mig på ett humör jag inte kunde definiera. Helt plötsligt började jag gråta och båda hundarna kom till undsättning som två, stora, mjuka tröstande gosedjur. Jag grät kanske i tio minuter och sa till Christoffer att jag inte förstod varför jag var ledsen, jag hade ju ingen anledning att vara det. Då utbrister han: Du är gravid! Det är ju jättemånga hormoner som rusar runt i kroppen nu! Du kanske behövde gråta lite? 

Ja, kanske var det så, för det kändes mycket bättre efteråt och ett lugn lade sig i kroppen. 

I dag har jag kompledigt. Passade på att ta ut mina komptimmar i dag då eleverna har friluftsdag och jag bara hade en lektion på hela dagen. Jobbar ändå på här hemma i dag för jag har en del rättning att gå igenom. Tar en lunchpaus nu men tittar bara in här för att skryta lite på mina körtjejer. I går repade vi och de satte mitt trestämmiga arr på "Lay me down" av Sam Smith på andra försöket. Blev imponerad och peppad på vad denna höst kommer att utbringa i rent körsångsmässigt!

I gårkväll var Emily och Nikki här för det traditionsenliga Bonde söker fru-tittandet. Premiären gick av strapeln i går och vi båda tror att det kan bli en spännande säsong.

 

För ganska precis ett år sedan satt jag i en kyrka för att medverka i en minnesstund för en av skolans elever som valde att avsluta sitt liv. Jag hann aldrig ha henne aldrig som elev men jag hade, och har fortfarande, hennes klass som mina underbara, fina elever och kände att jag ville gå för att visa dem mitt stöd. I kyrkan spelades det musik hon gillade och prästen pratade om livets förgänglighet. Under hösten fick eleverna uppdrag att skriva en debattartikel om valfritt ämne och en av eleverna, som har den bortgångna flickans namn intatuerat på armen, skrev en text som fick mig att gråta. Texten handlade om psykisk ohälsa bland unga och var skriven med en sådan briljans och smärta.

I dag hade vi lektion igen. Ett år senare. Plötsligt utbrister en av eleverna:

- Vad hemskt med den där fjortonåringen i Dorotea som har tagit sitt liv!

Jag visste ingenting och bad honom förklara mer och sedan pratade vi en stund om det i klassen. Det är ingen slump. Någonting måste ändras i samhället. Det kan inte få fortsätta så här. Vad är oddsen att två elever från samma kommun begår självmord under så kort tid? Jag är helt mållös och går och lägger mig med en klump i magen. Skänker också en varm tanke till flickans anhöriga.

Är nyligen hemkommen från jobbet. Skolan har haft föräldramöte för alla nya gymnasieelever och eftersom jag är klassföreståndare för ett gäng ettor var jag på plats. Nu är jag så trött att ögonen går i kors så efter att jag fikat (kardemummaskorpor, mmmmm, varit sugen på det hela dagen) ska jag kvälla.

 

När jag äter frukost ligger Major ofta på mina fötter under bordet. Åt just en lite smulig musli som jag hittade i skafferiet och den var väl torr för helt plötsligt har jag dragit ner muslidamm i halsen och får världens hostanfall. Då kastar sig Major upp och ställer sig först och tittar på mig intensivt. Sedan ställer han sig upp med benen på mina ben och skäller (det gör han aldrig annars om han inte har en anledning till det). Jag fortsätter och hosta men efter att jag druckit vatten blir det bättre och jag kan fortsätta äta frukosten i lugn och ro. Major lägger sig en bit ifrån och fortsätter titta på mig som om han "passar mig". Bra räddningshund, hehe.

Dagens planer är tävling på hemmaplan. Vi hade en riktigt fin känsla igår jag och Imra men tyvärr en onödig miss som ledde till poängavdrag och inget förstapris, men vi ska kämpa vidare i dag. Efter tävlingen ska jag och Major köra upp till Raja där hela Christoffers familj är så det blir kul! Ha en fin lördag allihopa!

I kväll har jag varit på klubben för utbildningskväll inför instruktörsutbildningen jag ska gå. Vi har redovisat våra presentationer. Mitt ämne var Hunden och Lagen så nu vet jag allt om jaktförordningen, tillsynslagen, Jordbruksverket och Länsstyrelsens ALLA regler och rekommendationer! Eller, nja. Det är en HEL DEL. Men jag kan mer än vad jag kunde innan och sammanfattat det viktigaste har jag gjort. Vi gick även igenom vår andra läxa: hunden och relationen. Fick många aha-upplevelser när jag gjorde testet. För att sammanfatta det kort: när nästa hund kommer in i mitt liv är konsekvens något jag ska lägga ännu större vikt vid. Det är så himla kul att utbilda sig inom detta!

Nu har Major, som varit hos mamma, pappa och Imra i kväll, däckat här på golvet och jag sitter och äter min kvällsgröt kryddad med kardemumma och toppad med banan efter tipset jag fick från några av er, tack! Hoppas att det hjälper. Har typ "träningsvärk" i högra vaden. Fick också tips av en kollega som är idrottslärare att kontrollera om jag snedbelastar höften när jag går och att det i sin tur kanske påverkar vaden. Är för alla metoder just nu för att motverka de hemska sendragen, huvva!

Så var tiden inne för den första "gravidkrämpan" så här långt (förutom den där tröttheten i början). Jag är nu i vecka 23 och vaknar på nätterna av fruktansvärda sendrag i vaderna, särskilt den högra. På morgonen känns det som om jag gjort tåhävningar hela natten! Tog upp detta med mina jobbarkompisar och de sa att det kan vara magnesiumbrist - kemilärarna sa att jag kunde hämta magnesium i deras kemiförråd på skolan, haha!

Jag går över skolgården till bilparkeringen och ska åka hem. Passerar två ungdomar och hör delar av deras samtal.

När jag gick gymnasiet hade jag mycket huvudbry kring det här med kärlek. Hur ska det kännas, när ska det kännas, vad är det som ska kännas och när vet man, vad vet man och hur vet man. Och allt där i mellan. Musiken gav mig frid dessa stunder. Lyssnade på textrader som kändes som skrivna till mig (hej hej, tonårsegocentrism) och skapade en fristad mitt bland alla tonårskänslor. Vet inte hur många gånger jag varit "den där tysta tjejen" och det kan vara svårt att tro när jag älskar att prata annars - men när det handlar om saker som ska sägas som kan förändra allt blir det genast så mycket mer komplicerat. En låt jag lyssnade på väldigt ofta under min gymnasietid var "Fear no darkness, promised child" av Timo Räisänen och jag skulle vilja ge den som en present till alla tonåringar som går igenom det här med relationer för första gången. Lyssna särskilt på den episka avslutningen!

Like a candle in the night, that's how I found you.
That's how I know I will relent; shine our way through.
So hold my hand, I rest assured you won't fail me.
Calm my heart, be my guide right behind me.

 

Det känns som att jag mest glidit omkring i dag men jag har ändå fått lite saker gjorda. Har tvättat (typiskt söndagsgöra), hämtat in paprika och chili från växthuset som snart ska stängas för hösten, hälsat på Sandra i Latikberg och pratat graviditet (kul att känna någon som ska ha bebis samtidigt som en själv!), pratat i telefon med bästa bästa Idamari, fixat höst på farstukvisten, pluggat lite och lagat Créme Ninon av ärtorna jag skördade för några dagar sedan. I kväll var jag och mamma på bio också och såg "Så och på jorden". Älskade ju "Så som i himmelen" och hade rätt höga förväntningar på uppföljaren men då jag läst recension på recension som sågade filmen hade jag inga förväntningar. Klev dock ut från biosalongen med en bra känsla i kroppen. Helt klart sevärd film och jag gillar ju Frida Hallgren så mycket - det är något med rollen "Lenas" spontanitet. Nu ska jag äta upp min kvällsgröt och ta en dusch och sova. Känns tomt utan Christoffer och Jax men det är skönt att ha Major här. Lilla älskade valp.

Vet inte riktigt hur jag ska skriva detta utan att det ska låta som att det är det viktigaste i livet, för det är det inte. Det är bara något jag lägger ner så mycket tid och energi på och något jag vill utveckla. Äh, jag kör. I går tävlade jag och Imra i lydnad i Åsele. Resultatmässigt var det så himla dåligt. Jag vet inte vad det är som händer ibland när vi går in på tävlingsplanen. Det var någon som sa att det var så oförtjänta poäng eftersom personen vet hur mycket vi tränar och hur bra Imra kan gå på träning. Men träning är en sak, tävling en annan. Jag vet att jag ska fokusera på känslan och inte poängen och det brukar jag vara bra på. Men i går då hon fjantade på så otroligt mycket inne på plan och var okoncentrerad och så oförig som det bara går att vara ville jag bara ge upp denna jäkla sport helt. Det brukar ofta vara på marginalerna det faller inom lydnaden, men i går var det bannemej hela programmet som bara kajkade ihop helt. Hon gjorde en fin fjärrrdirigering dock, men det var det enda.

Jag har haft en fin känsla på de senaste träningspassen med henne och var väldigt peppad på tävlingen i går. Förmodligen känner hon av min nervositet och blir spänd och osäker vilket trasslar till det inne på planen då hon försöker spela någon form av pajas för att jag ska bli avslappnad och rolig igen (Imra, du är snäll du, men den metoden funkar inte så bra vet du). Jag måste jobba jättemycket med min mentala inställning och tycker att jag gjort det och att den blivit bättre, men i går kändes det som att allt jobb bara raserades när det gick så himla dåligt. Pratade med en tjej som tävlade i Lydnadsklass 3 med sin flatte och hon hade kört väldigt mycket uthållighetsträning med honom - alltså långa pass och belöning först i slutet. Hon tipsade mig om att testa det med Imra så nu ska vi köra två tävlingar till (hemma nästa helg) och därefter pausar vi lydnaden till nästa år så vi hinner testa det upplägget.

Förutom den här stora besvikelsen hade jag också anledning att vara stolt i går. Lille Major fick nämligen följa med på gårdagens tävling för miljöträning och inte kan man tro att den lilla parveln bara är strax fem månader. Han fick beröm av så många att han var så social och lugn. Att han dessutom inte skällde något och hade förmågan att coola ner än fast det var massa hundar runt om honom gjorde mig stolt. Han var så söt där han satt och tittade ut på lydnadsplanen på alla ekipage och vickade på huvudet och lystrade till alla kommandon ute på planen, haha. När det var dags för mig och Imra att tävla fick han vara i sin bur i bilen med luckan öppen och han låg där nöjt i buren och tuggade på ett litet ben.

 

 

En lista jag hittade någonstans på det stora vida intranätet.

1. Var är din mobiltelefon?
Den ligger i hallen på byrån.

2. Var är din andra hälft?
Anser nog att jag är rätt hel i mig själv och inte halv men om "andra hälft" refererar till ens partner så är han och Jax på jakt i drygt en vecka fram över så jag och Major är ensamma hemma.

3. Ditt hår?
Just nu flätat i två inbakade flätor med en stor fläta som avslutar det hela.

4. Ditt humör?
Nöjd. Glad. Pirrig.

5. Din dagsplan?
Bland annat plantera höstblommorna jag köpte i går och äta middag med Ludvig och Hanna och se "Atleterna" (får aldrig nog av idrottsprogram).

6. Det bästa du vet?
Det är så himla mycket. Men okej. Jag begränsar mig: Komma hem efter en lång dag och mötas av glada hundar som alltid är peppade på vad man än ska hitta på. Sjunga på något ställe med extremt bra akustik. Få till formuleringar som sätter sig i hjärnbarken och stannar kvar där. Vara utomhus en hel dag och komma in med röda kinder. Laga mat med storebror när vi inte har en tid att passa. 

7. Din dröm i natt?
Drömde att jag var någon form av sidekick till Seth Rydell (ni som sett Falk-filmerna fattar) och jag var hela tiden steget före honom (hög tro på mig själv inom den kriminella branschen?).

8. Ditt livsmål?
Känna mig trygg med mig själv och mina beslut. Tror att jag nått ganska långt.

9. Rummet du är i?
Vårt kök! Med en valp liggandes på fötterna.

10. Din hobby?
Hundar! Gosa med dem, träna, tävla och bara gå långa, långa skogspromenader. Hundar är bäst. Musik! Sjunga, spela, lyssna. Och skriva och läsa och fastna i berättelser tills klockan är alldeles för mycket. Förresten! Har ju en relativt ny hobby: odla och skörda!

11. Din skräck?
Att ta allt för givet och så händer det något fruktansvärt. Orkar inte ens skriva om det för då blir jag bara ledsen. Försöker ta vara på livet och vara tacksam för att det behandlar mig så väl. Tack, tack, tack.

12. Var vill du vara om sex år?
Då är jag 34 år! Har kanske ett barn till, eller två? Det beror ju helt på om det vill sig så och är inget vi tänker ta för givet, men vi vet ju i alla fall att vi helst vill ha fler barn än ett och hoppas att våra drömmar går i uppfyllelse. Men snälla - börja inte fråga om syskon när barn nr 1 kommit ut eller ens när det gått ett tag. När det blir dags, och om det vill sig, får vi se då). Jag vill också utvecklas i jobbet på något vis. Hur och vad har jag inte kommit fram till men något som får mig att utmanas i alla fall. Förhoppningsvis har jag också en valp/unghund som jag tränar och kanske har börjat tävla.

13. Var var du igår kväll?
Jag var hemma och pluggade och satt uppe på mitt bibliotek och drack Hallonad. Living the dream! WEHOOOO!

14. Vad är du inte?
En gnällspik. Hatar gnällspikar. HATAR.

15. En sak du önskar dig?
En liten knodd som kommer ut och är frisk och stark. Åh, vad jag längtar efter den här lilla bebisen. Tycker att det ska bli januari nu. Vi kan väl snabbspola tiden?

16. Var växte du upp?
I Dalasjö! Världens mysigaste by med snälla människor, en bra förskola, en tallmo så vacker att folk kör bil hit för att springa, en sjö  mitt i byn, en grusväg där barn kan lära sig cykla. Och här bor jag nu. I min farmor och farfars hus. Är tacksam över att vi har möjlighet att bo här. Kände mig lite less på stadslivet efter åtta år.

17. Det senaste du gjorde?
Gick till spisen och hämtade ett kokt hemägg från grytan. Tack hönorna.

18. Dina kläder?
Lundhagsbyxor med uppknäppt knapp (när ska det designas Lundhagsbyxor för gravida?!), randig, långärmad tröja. En favorit.

19. Ditt/dina husdjur?
Jämthundarna Jax och Major och Flat coated retrievern Imra (Imra är ju egentligen mamma och pappas hund, men eftersom jag lägger ner ex antal timmar på henne i veckan så brukar jag räkna henne till min, hehe). Har också ett gäng höns av lantraser: tre Ölandshönor, en Plymouth rock, två Hedemorahönor och så en Hedemoratupp.

20. Saknar någon?
Mormor!

21. Din bil?
En Volvo V70. Svenssonbilen. Men jag älskar den! Kan inte ha någon mindre bil. Måste få plats med hundburar och hundträningssaker.

22. Något du inte har på dig?
Obekväma saker. Det är ovärt.

23. Din sommar?
Lugn, skön och social.

24. Älskar någon?
Ja, älskar ju Christoffer helt otroligt mycket och är så peppad på att bli förälder tillsammans med honom. Han kommer att bli den bästa pappan!

25. När skrattade du senast?
I går med mina elever. Vi skrattar mycket. I går var det åt något som hade med epik, lyrik och dramatik att göra och någon fjärde huvudgenre som en elev ville skapa.

26. När grät du senast?
Nog kom det några tårar på ultraljudet men jag trodde att jag skulle börja störtgrina, men jag var ändå ganska lugn.

 

I veckan har jag ägnat tisdagkväll, onsdagkväll, en sväng på torsdagkväll till plugg. Och nu sitter jag här på fredagkvällen och pluggar. Jag har nämligen påbörjat en instruktörsutbildning via Svenska Brukshundklubben och det är jättekul men rätt mastigt. Att utbildningen är gedigen är såklart bra för det borgar ju för att jag ska kunna bli en bra instruktör. Det är spännande att få perspektiv på hunden och dess inlärning via forskning, teorier och beprövad erfarenhet. Det jag pysslar med i kväll är dels att producera en presentation om Hunden och Lagen och så ska jag fortsätta fila på en kursplan för en allmänlydnadskurs. Sedan tar jag paus i morgon och fortsätter på söndag! 

 

Jag har upptäckt en ny musikalisk sensation: U137. När jag måste koncentrera mig djupt som vi plugg eller vissa arbetsuppgifter kan jag inte lyssna på musik med text eftersom jag då tenderar att antingen sjunga med eller överanalysera texternas innebörd. Det är därför underbart att hitta denna typ av instrumentalmusik som är en hybrid mellan klassisk minimalism och postrock. Drömmen. Lyssna. 

Söndag

Omsöm regn, omsöm sol

septemberluft

ett huvud med tusen intryck

efter två dagars utbildning

ett grusigt golv

glada hundar

ett lugnt sinne

två nya hönor i flocken

ett hönshus som ska städas

något litet som kanske känns i magen

så svårt att veta riktigt

men ett litet fladder då och då

Jan Johanssons flinka pianofingrar

som spelar genom mina högtalare

anmälningar som ska skickas

papper att skriva under

böcker att läsa

hösten kommer med projekten

tänker att pianot nog är det vackraste intrumenten 

när tonerna kommer i samklang

lite om nuet

lite om en söndag i september

 

 

 

I min mage ligger ett litet, litet barn. Ett barn som kommer att älskas av så många. Ett barn som kommer att växa upp i trygghet och bli ett stolt barn med egen personlighet och egna intressen. Barnet kommer att springa runt här på grusvägen, mata hönor, klappa hundar och springa ner till sjön och meta abborrar. Det här barnet har dragit en vinstlott. 30 miljoner barn drog ingen vinstlott i lotteriet om hur deras liv skulle se ut precis nu. 30 miljoner barn är på flykt, långt bort från trygghet och de har ingen gård att springa fritt på. De springer istället för livet på vägar som ska ta dem långt bort från krig och katastrof. De springer i hopp om att kanske, kanske, få plats på en gummibåt som kanske, kanske tar dem levande över havet.

I världen pågår just nu den största flyktingkatastrofen i modern tid. Senaste gången så många människor levde i skräck och på flykt var under andra världskriget. Nu är det 2015. Någonting måste hända. Detta kan inte fortsätta. I väntan på mirakel och på reaktion på alla böner som människor runt om i världen ber just nu kan vi alla göra något för att hjälpa. Människorna har ingenting med sig när de flyr. Vi kan skänka kläder, hygienartiklar och pengar. Om alla som läser min blogg (det är inga tusental men ni är ändå ett ganska stort gäng) skänker 100 kr blir det en bra slant som hjälper dessa människor betydligt mer än den nyttan den gör i våra plånböcker.

Plan, Röda korset, UNICEF, Rädda barnen, Amnesty International, UNHCR: FN:s flyktingorgan är några av de organisationer som samlar ihop hjälpen som behövs. Men det behövs så mycket, mycket mer. Och någonstans måste vi börja. Jag börjar här.

Nu är sömnen inte långt borta men innan jag får sluta mina blå ska jag plugga lite. Jajemen, plugga! Tillbaka till skolbänken! Mer om det i ett annat, längre inlägg. Har jobbat hela dagen lång och när jag kom hem styrde vi upp hemmagjord pizza och eftersom jag är någon slags tomatsås-Hitler skulle ju den koka i ett halvt sekel. Medan den kokade begav jag mig till Folkets Hus i byn för att duka inför morgondagens kalas. Var där lite innan så jag hann ta fram alla bord och alla stolar innan de andra kom och det skulle jag inte sagt till Christoffer för då fick jag en "liten" tillsägelse om att jag inte ska lyfta och bära tungt. Jag vet, jag vet. Jag ska ta det lugnt. Det är bara så svårt att komma ihåg när allt, än så länge, känns som vanligt i kroppen. Jag kan fortfarande göra tokrusningar på agilityplanen med Imra och långa promenader går fortfarande fint och jag tänker passa på att njuta av den här tiden för det kommer, mest troligt, att komma en tid då kroppen är betydligt mindre rörlig.

Nu har jag varit och hämtat mamma och pappa som varit på festligheter, sagt godnatt till hönorna och ska snart ta ut blåbärspajen till morgondagens fika ur ugnen. Och nu då, nu blir det som sagt studier fast jag har en viss valp liggande på fötterna som hindrar mig att gå iväg, hehe. Trevlig helg på er!

Den 17 juni, precis innan min semester, skrevs vi in hos barnmorskan. Två nervösa blivande föräldrar gick upp till barnmorskans rum. Jag hade dragit till med en liten vit lögn på jobbet och sa att skulle till Musikskolan och fixa några saker. Vi kom in i rummet och jag fick göra en massa prover och så fick vi ställa frågor. Som jag misstänkt hade jag lågt järnvärde (som de flesta blivande mammor får) så jag blev rekommenderad att äta järntillskott och vid det senaste besöket hade järnvärdet ökat, hurra! De övriga värdena var normala och det kändes spännande men också nervöst att gå därifrån med denna bok i handen.

I går hann jag aldrig skriva något. När jag kom hem åt jag middag på 5 minuter och sen kastade jag mig i bilen och körde till Åsele för det nästsista spårkurstillfället. När jag kom hem från kursen efter 21 kollade jag till hönorna och så ringde jag upp Jessica som ringt och vi pratade i drygt en timme så sen var jag så trött att jag inte orkade öppna datorn.

Imra är en duktig spårhund men jag har låtit henne gå alldeles för fort fram i träningen vilket straffat sig nu på slutet. Hon har alltid fina spårupptag, tar den första apporten och den första vinkeln kanonbra, men sedan stannar hon eller hittar på annat. Hon väntar in respons från mig och jag har tyvärr givit henne för mycket respons vilket gör att hon hela tiden väntar på den och inte arbetar självständigt nog. Jag har dessutom lagt för långa och för svåra spår som i sin tur gjort att hon tappar styrfart och inte tycker det är värt att jobba hela spåret.

Jag pratade om detta med instruktörerna i går och de sa en så bra grej "en bra hundförare kan alltid backa bandet och göra om och det är man ofta tvungen att göra". Så nu backar vi spårbandet och tränar mycket motivation i spåret. I går lade instruktörerna två sådana spår till Imra. I spårslutet hade de dessutom gömt sig. Imra fick alltså spåra två ganska färska spår och tog pinnarna fint (hon missade en pinne i varje spår, men det gör inget i detta fall) och hon spårade så marktätt och fint och blev världens gladaste hund då hon upptäckte människorna i spårslutet, haha! Imra älskar ju människor och bryr sig inte nämnvärt om leksaker och godis - att få pussa på en människa är det bästa hon vet.