Några bra grejer med den här torsdagen:

 

- Vi har vi haft Öppen scen på skolan där tolv modiga och duktiga elever sjöng och spelade. Direkt efter, när jag och Hans roddade av scenen började jag sjunga på luciasånger... Efter lovet börjar vi repa inför tåget!

- Jag har ätit fyra satsumas idag. Perfekt mogna!

- Jag har läst igenom mina svenskaelevers dikthäften och häpnat över att vissa dikter är så bra att de skulle kunna ingå i en diktsamling som folk skulle betala pengar för och det säger jag inte bara sådär. Kan visa er, ska fråga först.

- Jag har tränat med Ludvig ikväll och haft roliga samtalsämnen.

- Om mindre än 24 timmar får jag träffa Johannes. Vi har inte setts på nästan tre veckor.

- På lördag kommer två släktingar från Dalarna hit. De ska hämta hem moster Lillan som varit hos mormor och så tar de en omväg hit för att hälsa på.

 

Det var det hele!

 

Ikväll har min barndomsvän Linda varit här på besök. Jag har också sett sista delen av "Torka aldrig tårar utan handskar" och den serien berörde mig verkligen. Har inte kraft att skriva något ingående om den just nu, måste samla mig först.

 

Döden alltså. Det väcker så många tankar.

Musik är ju som bekant något som både präglar mitt liv och mitt yrkesval - och utan musik ingenting. Jag tänkte visa er några av mina spotifylistor och berätta om hur de kom till.

 

Den här listan gjorde jag i april 2010. Vi hade mycket att göra på universitet, jag gick mest omkring i mammas gröna Tenson-jacka och en virkad basker och sparkade vårgrus och tänkte för mycket som vanligt.

 

Denna lista skapades i juni 2010. Jag gjorde den då jag blev less på att tänka för mycket. Björkarna i studentstaden Umeå hade precis slagit ut, jag var ledig i två veckor innan sommarjobbet började och kände att jag redan saknade universitetet och allt med det. Tänkte att jag måste ta tag i sommaren och göra något bra av den.

 

När hösten kom 2010 gjorde jag den här listan. En blandning av Olle Nyman, Yves Montand, Joni Mitchell och annat höstigt. Hade varit kvar i sommaren för länge och fick lite av en chock då hösten kom och allt gick tillbaka till invanda rutiner - likaså tänkandet i mitt tjugotreåriga huvud.

 

Den här listan gjorde Johannes till mig och när jag lyssnade på den grät jag en hel kväll. Vi visste inte vad vi var och hela den där hösten var verkligen en förmultnad sörja. Johannes hade blivit less på att vänta på vad jag ville och visade mer och mer att han inte orkade vänta. Men så en snöig kväll, gick jag till honom och sa att vi visst kunde bli tillsammans och att jag nog hade varit kär i honom i flera månader utan att riktigt veta om det eller vågat erkänna det för mig eller för någon annan. Och resten är historia som det brukar heta! (Den där snöiga promenaden till Johannes sent i november kan nog ha varit min smartaste promenad).

 

Barnvaktade Molly och Olivia och vi gjorde en spotifylista och så dansade och hoppade vi omkring hela kvällen till det var dags att borsta tänderna och krypa ner i sängen.

 

Denna nu mer legendariska lista gjorde jag i november då hela världen ställdes upp och ner med en nära släkting på sjukhus, min bästa väns mamma som dog i cancer, jag som bodde inneboende hos en vän efter 4 år samboboende med Patrik och jag och Johannes trevandes fram efter beslutet att vi nog skulle vara tillsammans ändå. Mitt i allt detta gjorde jag musikpraktik i Umeå och jag kan än idag inte förstå det fina omdömet jag fick. Kändes som om hela oktober-november var en höstdimma som aldrig klarnade.

 

Terapilistan som jag kallar den. Jag lyssnar på den här listan då jag går igenom allt som hänt och inser att jag kom ut hel på andra sidan.

 

Vinter 2011, less på höst och vilsenhet. Flyttade till en etta Väst på stan/Grisbacka. Sugen på vår, fest, grus, plugg, vänner i för kalla skor och på livet. Kanske den skönaste listan bland alla.

 

Kände behovet av att samla några låtar i en lista. Låtar jag lyssnade mycket på första helgen i april 2011.

 

Jag och Johannes gick en promenad längs älven. Björkarna hade precis slagit ut, tanter och farbröder vilade på bänkar, hundar hittade nya ställen att nosa på, barn lärde sig cykla och vi höll hand och pratade om planer, om skolan, om musik och om vilken typ av hund vi vill skaffa.

 

Precis. En helt ny lista. En rätt bra sådan.

 

Fem år i en lista. Listan som tog längst tid att göra och listan som väckte mest minnen. Fint och vemodigt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ikväll har jag och Imra och de andra valparna med "mattar" och hussar" (hur böjer man matte och husse?) miljötränat inne i Vilhelmina. Vi gick uppför och nedför olika trappor, hälsade på statyer, övade följsamhet och åkte hiss. Det gick fint. För er Vilhelminabor (som känner till trappan i följande mening) kan jag berätta att Imra i princip sprang uppför trappan vid Fritidsgården och så stod hon och kikade på de andra hundarna som om hon tänkte: ska inte ni också komma upp någon gång? Hon är lite kaxig ibland! Jag måste börja ge henne mer kluriga uppgifter att lösa. När jag och Bia, schäfertiken jag var fodervärd för, var i Skellefteå för att göra Försvarsmaktens tester, var en av uppgifterna att ta fram en boll under en lastpall - kan verka enkelt men hunden måste tänka till ordentligt. En annan uppgift var att Bia skulle söka upp mig i ett stort kolsvart rum och gå lungt fram medan de sköts omkring henne. Övningar i den kalibern skulle nog få Imra på plats, hehe!

 

Efter valpkursen åkte jag till Emma som fyller år idag (alltså min andra Emma-vän, inte samma som igår) och hon bjöd på fika och så satt vi, Johanna och Agnetha och surrade i ett. Valpkurs, fika och livliga diskussioner - en mycket fin onsdagkväll.

 

Ps: Har för övrigt träningsvärken from hell idag. Jag var med på min handledningsklass idrott igår och Katrin körde hårt med oss. Jag var rätt magstark från början och gick ut hårt (man måste ju visa eleverna att man inte är någon klenis!), dock fick jag bita i det sura äpplet i slutet i form av oskön syra och så idag: en träningsvärk som inte är av denna värld. Nästa tisdag kör vi maxtest, heja heja!

Trodde snön skulle vara borta idag

men den ligger kvar

som ett täcke

tungt och bestämt

 

Uppe i träden samlas de

Fåglarna

Jag undrar vad de tänker

om de redan vet

att de ska ge sig iväg

såklart

de gör ju alltid det

men har de någon

separationsångest?

 

Kan fåglar känna sådana känslor?

 

En elev drog mig till fönstret och sa:

- Titta, Carolina! Visst är det vackert?

så pekade hon ut och visade mig världen utanför

det är lugnare med snö

inbäddat

tungt och bestämt

 

Jag har ju en helt gäng Emma-vänner och ikväll träffade jag min Norgefarartjej! Hon är här i Dalasjö i veckan och då jag har den turen att bo granne med hennes föräldrar får jag ju bo granne med Emma en vecka också. Ikväll har vi druckit te och gått den knastriga första snö-promenaden. Som alltid då jag och Emma ses diskuterar vi saker med hög fart och så även ikväll. Vi kom fram till en hel massa saker och så har vi många oavslutade samtalsämnen kvar i lagret.

 

Jag älskar att prata. Och jag älskar att prata med olika människor, med vänner, med bekanta, med främlingar för hela tiden upptäcker man nya dimensioner av det vi kallar livet.

 

Idag kom årets första snö. Det kändes halvtungt när jag tittade ut genom musiksalens fönster och såg flingorna falla - ty jag har fortfarande förra årets mardrömslånga snöskottningsföljetong färskt i minnet. Ikväll snörade jag dock på mig vinterkängorna och traskade iväg på promenad, under stjärnklar himmel och med gnistersnö under fötterna. Då kändes det halvokej. Kanske kommer det att jämnas ut det där, när jag vant mig.

 

 

I helgen har vi varit i Näsåker hos mormor. Jag har tränat spår med Imra så hon skulle ha en aning om vad det var för något då kvällens valpkurs hade temat "Spår".

 

Min hjärna är så överhettad just nu på grund av att jag har mycket på jobbet och en mormor-oro som ligger som en skör dimma runt dagarna. Önskar att jag kunde skriva mer om dagens friluftsdag, valpkursen, saker jag tänker, teer som är goda och sådant, men jag orkar inte just nu. Nu vill jag bara sova och hoppas att det går bra imorgon.

 

När jag funderade på vad jag ville utbilda mig till tänkte jag att jag ville ha ett jobb där jag känner att jag lever. Förstår ni? Jag vill ha ett jobb där jag inte går och tittar på klockan hela tiden, ett jobb där jag känner att tiden går fort och att man hinner uträtta saker. Idag har tiden gått fort. Kanske för fort. Jag har i alla fall känt att jag lever.

 

 

När jag skrev inlägget om månskenet här om veckan fick jag den här kommentaren:

 

Jag blev så glad. Ord kan inte beskriva den känsla jag känner att jag genom mina ord och mina bilder kan utstråla sådan energi. Tack snälla! Jag har inte smält det här ännu och jag känner att jag aldrig vill sluta skriva.

 

Tack också till alla kommentarer kring pappas gästinlägg. Han är stolt som en tupp. Går här på gården och spankulerar omkring, kliar sig i pannan och mumlar, tyst men så man ändå ska höra: Ja.. jag kanske också ska börja blogg! Nej. Det säger han inte, men han har lovat ett gästinlägg till vid jul. Visst ska vi peppa honom på det?

I fredags satte jag mig i bilen för att köra till Skellefteå där Johannes familj bor. Vi har ätit ute, handlat på stan (har äntligen hittat krokhyllan där mina muminmuggar ska få hänga, visar sen!), firat Frida och Clara som båda fyller år i oktober och igår åt vi födelsedagsmiddag och så ballade min mage ur totalt, inte kul. Men med mammas supertips så blev det bättre - ett kryddmått natriumkarbonat blandat i ett glas vatten. Igår tittade vi på Wuthering Heights och om ni inte sett den filmen - se den! Ett vackert filmporträtt av Emily Brontës 1800-talsroman.

 

Ikväll har jag varit på valpkurs och vi tränade på följsamhetsövningar där vi skulle gå slalom mellan varandra. Det gick rätt bra. Ibland brukar jag sätta mig ner på huk för att kela och busa med Imra men just ikväll var det ingen bra idé då hon hoppade upp på mig med sina blöta tassar så jag tappade balansen och föll rakt ner på den väldigt blöta gräsplanen! Är det något man lär sig som hundmänniska är det mottot "kläder efter väder". Haha!

 

 

 

Ett litet förord:

 

Mamma och pappa döpte mig midsommaraftonen 1987 till Karolina med K. Jag själv har stavat Carolina med C sedan jag gick i mellanstadiet. K-stavningen hänger kvar hos släkt och familj. Jag tänkte om ni undrade. Var så goda, nu kommer pappas ord.

 

Föräldrahemmet blir Karolinahuset

 

För ett tag sedan puffade Karolina mig i sidan och sa: Kan inte du skriva ett litet gästblogginlägg ?

 

Under höstens skogspromenader har jag funderat på det och nu när sommaren är till ända och det börjar bli lite lugnare satte jag mig i arbetsrummet och tittade ut över myren där de första dimmolnen började rulla mer mot Banarotstjärnen.

 

För ett år sedan flyttade Karolina hem och in mitt gamla föräldrahem som stått tomt sedan mor och far gått bort. Sakta men säkert har hon omformat barndomshemmet till ett personligt boende. Ibland har hon fått hjälp men oftast har hon fixat det själv.

 

När vi skulle spruta köksluckorna föreslog jag att hon skulle välja någon trevlig beigeaktig kulör :||  Hon tittade på mig, fick krampaktiga ryckningar i stjärnögonen och utbrast: Jag har valt ut kulören Soft forest ! Inget annat kommer på fråga !

 

Vid inflyttningen gick hon sytematiskt igenom huset. En del av inventarierna förpassades till lagårdsvinden. Annat bars in från ladugården, fnissades till eller placerades in natura, on the rocks, som det befann sig.

 

Genomgående är att hon välgrundat och systematiskt inrett sitt nya hem på ett trevligt sätt.

 

En del inredningsdetaljer från min barndom har exponerats på ett nytt sätt. I ett av farfar Karls trätråg tronar röda äpplen på jularna, pappa Bos 6x6-kamera Panta står och vilar mot några Vilhelm Moberg i bokhyllan och den härliga, välvda efterrättsskålen av glas ur vilken bär serverades vid söndagsmiddagarna använder hon vid sina dineringar. Den är grymt snygg, tror jag ska ta den till Gula huset !

 

Salen har gjorts om till en vit oas. När jag ska hämta potatis från källaren brukar jag smyga in i salen, dröja mig kvar och slå några ackord på gitarren. Ibland kan det bli en halvtimme om Karolina har fått hem några intressanta notböcker (som jag klarar av). Senast var det Povels kokosnöt jag jobbade med.

 

Mitt gamla pojkrum har till min glädje inretts till bibliotek. I en gammal radiogrammofon har jag installerat min gamla Blaupunkt som jag fick i julklapp 1968. Karolina säger att den inte passar i köket. Den diskret bruna radiofärgen hörs inte passa till kökets nyanser. Jag har spärrat den så att man bara kan höra program 1. I vinter ska jag smyga dit om söndagarna och lyssna på Radioteatern.

 

Karolina har en avundsvärd förmåga att hålla reda på vattenpasset, skruvdragaren och den där fina skruvmejseln. Det är något som hon definitivt ärvt av mor Annica, det är inte av mig. Det är ofta jag springer runt och småletar saker.

 

Det har varit trevligt att jobba tillsammans. Jag inser mina begränsningar. Somligt har vi lejt bort till proffsen, annat har vi gjort själva. Inte hantverksmässigt alla gånger men resultatet har blivit fint.

 

Under sommaren har vi haft ett uppehåll i vårt renoverande. Karolina kom hem efter semestern, vi åt middag i uterummet. Hon hade knappt svalt sista tuggan av efterrätten förrän hon tittade beslutsamt på mig och kvittrade. Jaha pappa, när ska vi börja med den övre hallen ?

 

Hösten är i annalkande så det börjar bli dags.

 

Det är härligt att ha dig hemma igen och det är med stolthet jag ser hur du, som en representant från syskonskaran, förvaltar arvet efter Isak och Anna, Per och Kristina, Sven och Karolina, Olivia och Jonas, Betty och Karl, Bo och Dagny och efter mig och Annica ! Från 1790 till idag 2012.

 

Pappa

Ikväll var jag och Imra på Brukshundsklubbens agilitykväll för att miljöträna och testa olika agilityhinder. Vi fokuserade på enkla, låga hinder och tunnlar. Den "öppna" tunneln gick jättebra, likaså tunneln som svänger och jag tänkte att den "stängda" tunneln, där hunden måste gå fram hela tiden för att skynket ska lyftas, skulle vara svår eftersom den uppfattas som lite läskig för många hundar. Men icket! Imra kastade sig in i tunneln med full fart och kom ut på andra sidan med viftande svans! Hon är så rolig att jobba med - orädd och glad!

 

 

När jag var i Umeå senast besökte jag Intersport för att handla ännu en sporttopp. Jag har extremt höga krav på dem och jag tycker oftast att Intersport har bäst utbud. De ska vara tighta, nästan så att man får krångla sig ur dem - då sitter dem bra, de ska vara i ett bra funktionsmaterial så att de transporterar bort så mycket svett som möjligt, de ska ge ett bra stöd och så ska de vara snygga. Det är viktigt. Ibland går inte ekvationen ihop - men jag hittade dock en Nike-sporttopp som jag provade. Då till nästa steg i sporttoppsproblematiken:

 

Att prova en sporttopp i ett omklädningsrum som har en glipa på två decimeter mellan golv och dörr innebär att övriga kunder ser dig. De ser dina hoppsasteg när du provar om sporttoppen ger tillräckligt stöd - brösten åker nämligen fram och tillbaka och upp och ner när man springer och utför övriga pulshöjande aktiviter - och brösten ska behandlas med respekt, därför är en duglig sporttopp det minska man kan ge dem. Kunderna ser alltså en människa inne i en provhytt, röd i ansiktet av ansträngningen att dels krångla på sig den tighta toppen och dels av att hoppa upp och ner (man kan ju inte direkt springa i en provhytt). Det är rätt skrattretande förstår ni. Och att skratta i en provhytt, helt ensam - det är ju ännu märkligare än att hoppa upp och ner. Eller?

 

Åh. Jag längtar inte till det är dags för nästa inköp av sporttopp.

 

 

 

Ikväll släntrade jag och lillebror iväg till "kvartersgymmet" i byn. Det är nämligen en man som har inrett ett gym i källaren på Folkets Hus här i Dalasjö och där får vi träna gratis, hurra vad bra! Under studietiden i Umeå styrketränade jag rätt mycket på IKSU och det är ett bra komplement till övrig träning.

 

Under nästan en timme tränade vi genom att hoppa hopprep, slå på en sandsäck, köra burbees och så några grundläggande styrkeövningar samt funktionella övningar och stretch på slutet - allt medan Ludvigs köttarlista spelades i bakgrunden. Jag tog det rätt lugnt då jag inte styrketränat seriöst på länge förutom mina hemsnickrade program som jag kör hemma med hjälp av golvet och kökssoffan. Lär dock ha en jävulusisk träningsvärk imorgon.