I går (när jag var för upptagen för att sitta vid datorn mer än en snabbis vid frukosten) var temat "Villfarelse" på fotoutmaningen. Jag var med om en riktig villfarelse i går så jag tänker att jag hoppar fotot och skriver om det i stället.

Christoffer och hans vän Mikael skulle gå ut på Wärdshuset i Åsele under lördagskvällen. Jag och min lillebror Ludvig skjutsade först Christoffer till Mikael och Katrin där vi lekte med barnen och med jämthundsvalpen Fast. Jax kullsyster Jiva låg på behörigt avstånd och försökte sova. Efter samkvämet körde vi vidare till Åsele där vi släppte av killarna. Vi körde hem över Torvsjö och började prata om "skrömta", alltså vittra och annat oknytt. Till sist sa Ludvig: "nu måste vi prata om något annat, något roligare" så då gjorde vi det. När vi var hemma var klockan 23.30 och kvällstrött som jag är gick jag och lade mig en timme för att sova en stund innan jag skulle hämta Christoffer.

OCH: nu kommer vi till villfarelsen i den här berättelsen.

Innan jag somnade ställde jag klockan på 00.30 men jag måste ha stängt av alarmet i sömnen för jag vaknade av att Christoffer ringde och frågade var jag höll hus. Jag tittade på klockan som visade 03.00 och först fick jag panik men sedan kom jag på: sommartid. Klockan var emellertid 02.00 och planen var att jag skulle vara i Åsele då. Mitt dåliga samvete tänkte på stackars Christoffer som fick stå där och vänta. Med så raska steg jag kunde stapplade jag i mitt yrvakna tillstånd ut till bilen och drog iväg. Jag körde så fort jag vågade och en stund senare kom jag fram till Christoffer. Väntade mig en surmulen och frusen typ, men han är ju inte sån som tur är. Glad och förfriskad satte han sig i passagerarsätet och började berätta om kvällen. När han var klar säger han: tack för att du hämtade mig, världens bästa!
Det är ingen fara, tänker jag, men nästa gång ska jag se till att inte vara en timme försenad.