Radiominnen

Jag sitter i uterummet och tittar ut över lägdan . Medan junisolen går ned genom de ljusgröna björkbladen lyssnar jag på radions P2 som ger det trevliga programmet  Jazzådu.

Grannkanalen P3 spelar ofta hiphop och ibland kan jag höra en sångare från Sveriges framsida som sjunger så fort att han inte hinner med sin egen baktakt. Jag inser att jag har kommit upp i åren och att den moderna musiken är lite för modern, även för mig.

Stan Getz tenorsaxofon skickar melodislingor runt i uterummet och jag kommer att tänka på mina egna radiominnen.

Vid sjutton års åldern tog en kompis till mig initiativet till att vi skulle skicka efter transistorer, dioder och motstånd från Clas Olsson för att bygga våra egna FM-sändare.

Efter någon vecka kom paketet från Classe. Vi satt uppe på mitt pojkrum, drack Lipton te, åt Skogaholmsmackor med rökt medvurst och lödde ihop våra konstruktioner. De små sändarna drevs med 9volts ficklampsbatterier. Vi ställde in sändarna på 98,8 Mhz respektive 102,1 Mhz, därigenom kunde vi prata med varandra. En fantastisk upplevelse när vi insåg att det fungerade.

Efter några dagar började vi sända lite program. Jag hette Studio Top, beroende av min geografiska belägenhet i byn, uppe på backen. Min kompis sände under namnet Pharenz Gudd. På Tandbergbandspelaren hade jag spelat in musik från Tio-i topp  och Kvällstoppen vilken jag återgav i kombination med mellansnack. Man hade ju lärt sig av Klas Burling och Ulf Elving…

Efter ett tag fick vi blodad tand och försedde våra sändare med nätdrift med en 220 volts transformator. Nu skulle vi sända till grannbyarna. Men säg den glädje som är evig. När vi tog våra moppar på utvärderingstur hörde vi bara det entoniga skrapet från den 50-hertziga växelströmmen. Och ända hade vi skärmat av strömförsörjningen med ett plåtlock från en gevaliaburk.

Vi kopplade åter till 9-volten och fortsatte sändningarna inom byn.

En afton när jag skulle hämta kvällstidningen hos byns lanthandlare frågade han mig om jag hade hört ett nytt program på radion, det var några ungdomar som sänder populärmusik som kommenteras mellan låtarna. Jag känner hur mina kindben antar samma ton som banlonpolotröjan jag bär den dagen.

-       Det är förmodligen någon provsändning inför lanseringen av den nya kanalen som kommer under hösten, P4, förklarar jag.

-       Ja så måste det vara, säger handlaren, det har jag inte tänkt på.

Efter något år avvecklas verksamheten, jag tar körkortet och andra intressen tar vid.

/G

När jag var i de tidiga tonåren brukade jag, efter middagen, gå och hälsa på farmor Betty som bodde på samma gård som min familj. Hon hade VK och vi Folkbladet. Jag tyckte VK alltid hade bättre kultursidor, ofta var det reportage från någon intressant konsert som hade ägt rum i Umeå helgen innan. Gunnar Balgård hade ibland recenserat någon intressant bok som var nyutkommen.

Jag brukade halka över i ett par vita träskor så där vid 18-tiden.

"Vill du ha kaffe?" frågar farmor och måttar i samma veva upp ett par ordentliga Gevaliamått och sätter pannan på vedspisen.

- Hall du på samn? viskar farmor. "Nee" svarar jag, "jag bara vilar ögonen!"

När jag sen vaknar och går hem till oss tackar jag farmor Betty för omtanken. "Ja", säger hon, "så du int skull bli förskylld!"

Jag minns med glädje tillbaka på dessa fina plustjänster i samband med VK-läsningen. Och - jag behövde inte logga in! 

--

Ett litet förord:

Mamma och pappa döpte mig midsommaraftonen 1987 till Karolina med K. Jag själv har stavat Carolina med C sedan jag gick i mellanstadiet. K-stavningen hänger kvar hos släkt och familj. Jag tänkte om ni undrade. Var så goda, nu kommer pappas ord.

Föräldrahemmet blir Karolinahuset

För ett tag sedan puffade Karolina mig i sidan och sa: Kan inte du skriva ett litet gästblogginlägg ?

Under höstens skogspromenader har jag funderat på det och nu när sommaren är till ända och det börjar bli lite lugnare satte jag mig i arbetsrummet och tittade ut över myren där de första dimmolnen började rulla mer mot Banarotstjärnen.

För ett år sedan flyttade Karolina hem och in mitt gamla föräldrahem som stått tomt sedan mor och far gått bort. Sakta men säkert har hon omformat barndomshemmet till ett personligt boende. Ibland har hon fått hjälp men oftast har hon fixat det själv.

När vi skulle spruta köksluckorna föreslog jag att hon skulle välja någon trevlig beigeaktig kulör :||  Hon tittade på mig, fick krampaktiga ryckningar i stjärnögonen och utbrast: Jag har valt ut kulören Soft forest ! Inget annat kommer på fråga !

Vid inflyttningen gick hon sytematiskt igenom huset. En del av inventarierna förpassades till lagårdsvinden. Annat bars in från ladugården, fnissades till eller placerades in natura, on the rocks, som det befann sig.

Genomgående är att hon välgrundat och systematiskt inrett sitt nya hem på ett trevligt sätt.

En del inredningsdetaljer från min barndom har exponerats på ett nytt sätt. I ett av farfar Karls trätråg tronar röda äpplen på jularna, pappa Bos 6x6-kamera Panta står och vilar mot några Vilhelm Moberg i bokhyllan och den härliga, välvda efterrättsskålen av glas ur vilken bär serverades vid söndagsmiddagarna använder hon vid sina dineringar. Den är grymt snygg, tror jag ska ta den till Gula huset !

Salen har gjorts om till en vit oas. När jag ska hämta potatis från källaren brukar jag smyga in i salen, dröja mig kvar och slå några ackord på gitarren. Ibland kan det bli en halvtimme om Karolina har fått hem några intressanta notböcker (som jag klarar av). Senast var det Povels kokosnöt jag jobbade med.

Mitt gamla pojkrum har till min glädje inretts till bibliotek. I en gammal radiogrammofon har jag installerat min gamla Blaupunkt som jag fick i julklapp 1968. Karolina säger att den inte passar i köket. Den diskret bruna radiofärgen hörs inte passa till kökets nyanser. Jag har spärrat den så att man bara kan höra program 1. I vinter ska jag smyga dit om söndagarna och lyssna på Radioteatern.

Karolina har en avundsvärd förmåga att hålla reda på vattenpasset, skruvdragaren och den där fina skruvmejseln. Det är något som hon definitivt ärvt av mor Annica, det är inte av mig. Det är ofta jag springer runt och småletar saker.

Det har varit trevligt att jobba tillsammans. Jag inser mina begränsningar. Somligt har vi lejt bort till proffsen, annat har vi gjort själva. Inte hantverksmässigt alla gånger men resultatet har blivit fint.

Under sommaren har vi haft ett uppehåll i vårt renoverande. Karolina kom hem efter semestern, vi åt middag i uterummet. Hon hade knappt svalt sista tuggan av efterrätten förrän hon tittade beslutsamt på mig och kvittrade. Jaha pappa, när ska vi börja med den övre hallen ?

Hösten är i annalkande så det börjar bli dags.

Det är härligt att ha dig hemma igen och det är med stolthet jag ser hur du, som en representant från syskonskaran, förvaltar arvet efter Isak och Anna, Per och Kristina, Sven och Karolina, Olivia och Jonas, Betty och Karl, Bo och Dagny och efter mig och Annica ! Från 1790 till idag 2012.

Pappa