Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.

Pappa gästbloggar: "Radiominnen"

2016-09-16 09:21:00 i Allmänt

Så var det åter dags för pappa att gästblogga, denna gång om hur det gick till när han och en kompis startade en radiostation!

Radiominnen

Jag sitter i uterummet och tittar ut över lägdan . Medan junisolen går ned genom de ljusgröna björkbladen lyssnar jag på radions P2 som ger det trevliga programmet  Jazzådu.

Grannkanalen P3 spelar ofta hiphop och ibland kan jag höra en sångare från Sveriges framsida som sjunger så fort att han inte hinner med sin egen baktakt. Jag inser att jag har kommit upp i åren och att den moderna musiken är lite för modern, även för mig.

Stan Getz tenorsaxofon skickar melodislingor runt i uterummet och jag kommer att tänka på mina egna radiominnen.

Vid sjutton års åldern tog en kompis till mig initiativet till att vi skulle skicka efter transistorer, dioder och motstånd från Clas Olsson för att bygga våra egna FM-sändare.

Efter någon vecka kom paketet från Classe. Vi satt uppe på mitt pojkrum, drack Lipton te, åt Skogaholmsmackor med rökt medvurst och lödde ihop våra konstruktioner. De små sändarna drevs med 9volts ficklampsbatterier. Vi ställde in sändarna på 98,8 Mhz respektive 102,1 Mhz, därigenom kunde vi prata med varandra. En fantastisk upplevelse när vi insåg att det fungerade.

Efter några dagar började vi sända lite program. Jag hette Studio Top, beroende av min geografiska belägenhet i byn, uppe på backen. Min kompis sände under namnet Pharenz Gudd. På Tandbergbandspelaren hade jag spelat in musik från Tio-i topp  och Kvällstoppen vilken jag återgav i kombination med mellansnack. Man hade ju lärt sig av Klas Burling och Ulf Elving…

Efter ett tag fick vi blodad tand och försedde våra sändare med nätdrift med en 220 volts transformator. Nu skulle vi sända till grannbyarna. Men säg den glädje som är evig. När vi tog våra moppar på utvärderingstur hörde vi bara det entoniga skrapet från den 50-hertziga växelströmmen. Och ända hade vi skärmat av strömförsörjningen med ett plåtlock från en gevaliaburk.

Vi kopplade åter till 9-volten och fortsatte sändningarna inom byn.

En afton när jag skulle hämta kvällstidningen hos byns lanthandlare frågade han mig om jag hade hört ett nytt program på radion, det var några ungdomar som sänder populärmusik som kommenteras mellan låtarna. Jag känner hur mina kindben antar samma ton som banlonpolotröjan jag bär den dagen.

-       Det är förmodligen någon provsändning inför lanseringen av den nya kanalen som kommer under hösten, P4, förklarar jag.

-       Ja så måste det vara, säger handlaren, det har jag inte tänkt på.

Efter något år avvecklas verksamheten, jag tar körkortet och andra intressen tar vid.

/G


Kommentarer

Johanna L
Fantastiskt ju! Så klurigt och så roligt, något jag nästan önskar att jag själv hittat på. Jag och en vän lekte visserligen radio som små men på en helt annan nivå - vi var då inte i närheten av denna finurlighet! Roligt att det också fanns någon som snappade upp dessa sändningar!
Svar: Precis! Jag och lillebror lekte mycket radio också och han var grym på att göra olika karaktärer ;) Pappas radiostation var dock på en annan nivå!
Carolina Lidström

Skriv en kommentar