När jag var liten hade jag och mina bröder tre julkalendrar som vi fick dela på. Det var tv-kalendern, radio-kalendern samt en chokladkalender där vi fick ta var tredje bit. Jag upplevde det aldrig som snålhet av våra föräldrar utan jag visste vad som gällde och såg fram emot när det var mina chokladbits-dagar. Spänningen att öppna kalendrarna och se vad som dolde sig bakom luckorna - var det en snögubbe, en stjärna eller det där läskiga skelettet i "Mysteriet på Greveholm" som fick min lillebror Ludvig att gråta och gå och gömma sig. Det var det där nervkittlande i om man gissat rätt vad som fanns bakom luckan som fick spänningen att stiga varje gång det var dags för lucköppning. Att dessutom få dela den här spänningen tillsammans med mina syskon gjorde upplevelsen ännu större och härligare.

Vi spolar fram till 2016. Nu är jag 29 år gammal och har inte haft en julkalender på flera år men följer såklart tv-kalendern med förtjusning. Jag har en liten son som blir ett i januari och om några år kommer han förstå allt som har med kalendrar och paket att göra. Och det är där vi kommer till kärnan i detta inlägg; paket + kalendrar = paketkalendrar. Ett förhållandevis nytt påfund i småbarnsfamiljer. Ett påfund vi föräldrar skapat som Franzén så kärnfullt uttrycker det.  Det finns alltså föräldrar (påfallande stor del mammor) som slår in 24 paket och fäster dessa i en egentillverkad adventskalender där barnet får öppna ett paket varje dag fram till jul. OM de har ETT barn i familjen. I värsta fall slås 72 eller fler klappar in för att invänta ivriga små barnfingrar som sliter av papperet.

Det är lätt för mig att gå an på denna trend som har en bebis hemma som har noll koll på paket och kalendrar. Det kommer komma en dag då han upptäcker spänningen i att öppna paket och nog förstår jag den lycka och glädje man kan känna av att se sitt barn gå upp på morgonen, nyfiket tassa fram till kalendern och öppna dagens paket. Men. Och nu kommer vi till min poäng, med risk för att låta pretentiös; julen handlar väl ändå inte om att bada i något slags pakethav och veckan efter glömma vad man fått från vem för att allt gick så fort vid paketöppningen?

Risken med en paketkalender är att barnen blir så uppspelta av spänningen att de bara vill ha mer och mer. Ytterligare en risk kan vara att man tenderar att köpa skräp bara för att komma upp till 24 antal klappar (eller 72...). Skräp som sedan inte fyller någon som helst funktion utan blir ytterligare en pryl i ett samhälle som redan svämmar över av onödigheter. Jag må vara gammalmodig men jag tror inte på prylarnas undergörande. Jag tror på tiden tillsammans. Upplevelserna. När någon finns där för dig och gör saker tillsammans med och för dig. I veckan har flertalet goda alternativ till paketkalendrarna cirkulerat runt på internet. Någon förälder skulle ta med sig sitt barn på biblioteket och låna 24 böcker att läsa, en bok per kväll fram till julafton. En annan skulle göra en "aktivitetskalender" där teman med alltifrån "baka pepparkakor" till "ta en sparktur och titta på stjärnor" fanns med. Svenska Kyrkan i Umeå kom i dagarna med en kalender som innehåller en uppmaning för varje dag i december. En dag ska du släppa förbi någon annan i en kö, en annan dag ska du hjälpa någon med något, en tredje dag ska du ringa en äldre släkting. 

Med all respekt till föräldrar som väljer att fixa 24 (eller fler) kalenderklappar men när Vidar önskar sig en kalender kommer jag att söka efter de alternativ som finns eller helt enkelt bojkotta hela grejen med kalendrar (utöver tv-kalendern såklart som är ett måste!) och istället koncentrera oss på allt annat mysigt som pågår hela december.