Jag ser barnet i klungan med 9-åringar på väg till skolan. Hur han tar upp en sten. Studerar den noggrant. Hamnar efter. Hinner ifatt. Stannar och stampar sönder den millimetertunna hinnan av is som bildats över groparna i vägen. Halkar efter igen. Jag ser det 14-åriga paret fnissa åt nervositeten av att hålla handen publikt. Jag ser hur den lilla farbrorn med käppen halkar till på en isfläck och att mannen med portfölj bara går förbi. Jag ser hur barnen med Nalle Puh-ryggsäckar sneddar över gårdsplanen och jag ser hur en del drar ned sina persienner när ljuset och allt som är utomhus blir för påtagligt.

Jag tittar in i fönster och ser hur skriken där inne är ett resultat av att man lät för många ord stanna inne för länge. Jag ser hur dammkorn samlas i hörn och att städandet ersätts av något annat. Jag ser hur en professor på universitetet äter microuppvärmd mat medan han förstrött bläddrar i DN. Jag hinner uppfatta att han slänger en blick på juridikstudenterna i tolvcentimetersklackar. Jag ser hur en ung manlig student faller bort ur seminariediskussionen. Hur han långsamt låter pennan glida hur handen för att landa på kollegieblocket han köpt av den trötte mannen i Akademibokhandeln. Han tänker på hur han på bästa tänkbara sätt ska ta sig ur situationen han hamnat i. En situation han egentligen inte valt själv. Det är bara omständigheter som råkat krocka med varandra.