Så kom den äntligen. Dagen jag längtat efter ända sedan gymnasiets första år då jag först på riktigt började lyssna på honom. Det där vemodiga munspelet, gitarren som kunde ändra karaktär från ösigt rockig till stillsamt plockig, rösten med klangen som berättade stämningar, känslor som ingen annan. Och så texterna. Det var framför allt texterna som fastnade i mitt då 17-åriga jag. En 17-åring som gick och tänkte på vägen till Tannbergsskolan och det musikestetiska programmet: Dylan borde få Nobelpriset i litteratur. I går hände det. 12 år senare den där önskningen.

Bob Dylan har alltid följt med mig genom uppväxten då både pappa och min farbror Anders flitigt lyssnat på honom men det var när jag själv aktivt började lyssna på honom som jag fattade vilken storhet han är. Det finns de som påstår att det är fel att Dylan fick emottaga detta pris under gårdagen. De menar att han är musiker, inte författare. Att han inte skrivit något mästerverk på 750 sidor. Men samla hans texter och kom tillbaka. Texter han skrivit under decennier. Texter det plagierats från, texter det hänvisas till, texter som citeras år efter år och texter med melodier som aldrig kommer tystna. För de är tidlösa. De är allmängiltiga och relaterbara - Dylans styrka. Han kan konsten att skriva om saker som känns på ett sätt som gör att det känns och för det ska han prisas.