Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.

Generationsboendets fördelar

2016-10-11 19:52:50 i Allmänt

Här sitter jag precis nu. Satsumassäsongen är här och jag dricker te med massa honung och ingefära i och äter halstabletter för brinnande livet i hopp om att halsen ska bli bra igen. Den här dagen gick från att vara ganska dålig till att avslutas med en stor dos av tacksamhet, glädje och uppskattning. Låt mig berätta.
Som jag skrivit tidigare är Vidar förkyld. Han håller humöret uppe förvånansvärt bra men sover desto sämre, både om natten och under sina två sovlurar om dagen. I morse vaknade han 06.15 och var pigg som en mört. Jag är inte direkt van vid så tidiga mornar då vi har haft lyxen med ett barn som med enkelhet kan sova till 07.30-08.00 och ibland även längre än så. Kände halsen svida och huvudet dunka och kände mig sänkt att även jag drabbats av förkylning. Efter frukosten kändes det bättre men trötthetskänslan ville som aldrig lämna kroppen och jag såg fram emot Vidars förmiddagslur då jag själv planerade att slumra. Vidar somnade. Och vaknade 20 minuter senare. Mitt humör sänktes ytterligare och jag kände bara för att ligga still och stirra i taket och lyssna på Jan Johansson eller någon annan melankolisk jazzpianist. Vidar ville dock annat och låg i sin säng och jollrade. Vi gick ner till vardagsrummet och busade på golvet och lagade lunch. Efter lunchen ringde jag till lillebror Ludvig i hopp om att han var ledig från studierna i dag och kunde komma ut till byn och ta en långpromenad med Vidar och så kunde jag stanna inne och vila (man blir rätt trött av att bli väckt av en förkyld bebis varje timme/halvtimme under natten). Tyvärr hade Ludvig föreläsningar hela dagen. Ringde till storebror för pepp och det hjälpte litegrann. På eftermiddagen sov Vidar en längre lur och jag vilade vilket var skönt och vi fick nya krafter till middag och kväll. Runt middagstid tittade solen fram och vi klädde på oss och gick ut. Tror på riktigt att jag blir halvdeprimerad av att sitta inne en hel dag utan någon som helst utevistelse. Både i går och i dag har vi skippat den dagliga promenaden och bristen på frisk luft gör att jag blir sänkt och fungerar sämre. Jag måste ha skog och syre för att må allra bäst. När vi var ute tittade vi till hönsen, tömde badkar på vatten, slog färskt gräs till hönorna och gick mest omkring. Sedan gick vi in till morfar och mormor för en kaffekopp och det är hit jag vill komma med detta inlägg. 
Många gånger har jag fått frågan hur det egentligen fungerar att bo granne med sina föräldrar. (För er nya läsare kan jag berätta att jag, Christoffer, Vidar och hundarna bor i min farmor och farfars hus som ligger granne med mitt barndomshem där mina föräldrar fortfarande bor kvar och jag är den fjärde generationen på gården). Sådana här dagar, när Christoffer kommer hem senare och vi är förkylda och därmed har mindre vardagsenergi, är jag extra tacksam över att bo granne med mamma och pappa. Vi hjälps åt. Stöttar, vattnar blommor, klipper gräs, barnvaktar, ger råd, hundvaktar, bjuder på middag om någon är ensam, spontanfikar, köper halstabletter om någon ringer efter det, skottar snö och delar upp allt mellan oss. Ibland gör mamma och pappa mest och ibland gör vi mer. Det jämnar ut sig. Det viktiga är att vi hjälps åt. Viktigt är även att visa varandra ömsesidig respekt och inte ta något för givet bara för att vi är grannar och familj och det tycker jag att vi är bra på. Förr var det vanligt med generationsboende men nu verkar det ligga någon slags heder i att "klara själv" och "ensam är stark". Jag tror inte på det. Just nu fungerar det väldigt bra för oss att bo så här och hur vi bor i framtiden vet bara framtiden men en sak är säker: om vi bott i, låt säga Sölvesborg, utan att känna en enda människa hade sådana här dagar känts ännu jobbigare. 

Skriv en kommentar