Sammanfattning av graviditeten
Den första tiden var jag så ofantligt trött. Det var i maj och jag hade mycket på jobbet, konserter, kurser med Imra och hela det övriga livet. Men jag var så himla glad och förväntansfull! Tycker att man ser tröttheten i ögonen på bilden ovan. Vi fick reda på att vi väntade barn den 18 maj. Den 6 juni berättade vi för våra familjer och i vecka 12 för vänner. Efter ultraljudet i vecka 19 blev det offentligt. Vad jag vet så misstänkte ingen för jag fick ingen direkt mage förrän v. 20, cirka. Minns att jag tyckte det var så svårt att begripa att det växte något i mig för det varken syntes eller kändes, ja, förutom den där tröttheten då. Jag mådde aldrig illa under graviditeten men hade extremt svårt för lukten av stekt köttfärs och jag var inte så förtjust i kött överlag.
När jag gick på semester runt midsommar var jag i vecka 10-11 något och då hämtade vi hem Major. Då såg två veckor exakt likadana ut. Vi gick upp, åt frukost, lekte, sov i två-tre timmar, gick ut i skogen och lekte, åt lunch, sov i två-tre timmar, åt middag, lekte, hade nån kvällsaktivtet av något slag för att sedan kvälla in runt 21. Hehe. Jag behövde mycket sömn och en liten valp är ju inte sen på att haka på sovandet direkt. Ps: att fota en liten valp är inte så lätt för de är ju i ständig rörelse.
Under hela sommaren tänkte jag "när vi åker till Raja i augusti är jag i v. 17, då borde min mage börja synas!". Tji fick jag. Ingen mage "ploppade" men så här i efterhand var det ganska skönt för jag kunde röra mig helt obegränsat. Vi var ute i skogen i flera dagar och gick ibland ganska långt utan paus och Christoffer vände sig om varje kvart för att fråga hur det gick för mig. På bilden är vi ute på vårt årliga augustiäventyr.
Så kom dagen för ultraljudet, sent i vecka 19. Magen började komma, äntligen! Det var så himla spännande att åka till Lycksele, lägga sig på britsen och få "se" bebisen för första gången. Blev dock sjukt besviken för jag hade sett framför mig att bebisen (eller fostret) skulle se ut som en liten minibebis men det vi fick se på skärmen var något oformligt som inte gick att misstänka för någon bebis inte. På bilden vi fick ser det ut som en potatis eller en uggla. Beroende på hur man tittar. Om man säger så här: den där bilden hamnade inte på kylskåpsdörren. Hehe.
Här berättade vi för allmänheten att vi väntade barn och vi fick så många lyckönskningar, så fint!
Hösten kom och magen växte. Mina elever frågade varje dag hur jag mådde och det var så jäkla fint. Att hela dagen vara omringad av omtänksamma individer som bryr sig om en. En dag kom jag och bar tungt varpå en elev hejdade mig, tog sakerna och följde mig till arbetsrummet. Även när magen började växa kände jag mig smidig och rörlig. Hade dock slutat springa här och nöjde mig med lättare hemmaträning på yogamattan och promenader med hundarna.
Eftersom min graviditet var så odramatisk och lättsam kändes det ibland inte som att jag bar på vårt barn i magen. Allt kändes så normalt. Minns att jag tänkte "när jag passerat 80 % av graviditeten har jag varit gravid LÄNGE". Haha! Nu började det bli mer påtagligt och jag fick en lite mer begränsad garderob. Här började graviditeten dock göra sig påmind genom att jag fick halsbränna, aka djävulens påfund. Hade INGEN aning om att halsbränna kunde vara så jävligt. Det var dock min enda gravidkrämpa så jag ska egentligen inte gnälla.
Minns att jag kände mig så himla fin med gravidmagen och jag gick runt och mallade mig. Här har jag klätt mig julavslutningsfin i vecka 36. Här började jag också gå in allt mer i mig själv för att mentalt ladda inför vad som skulle komma. Var också lite frustrerad för att jag inte orkade lika mycket som förut (Nehe?! Konstigt! Hjärnan är ju lite knasig ibland) men började inse alltmer att jag var tvungen att skala bort aktiviteter för att vila mer.
Så kom då dagen D. Eller dagen då han SKULLE komma. Han bestämde sig dock för att växa på sig ännu mer i tio dagar och anlända på sin fars födelsedag. Naveln buktade ut så mycket och huden runt naveln var så himla len. Gick och kände där mest hela tiden. Var så fascinerad över hur magen kunde bli så himla STOR. Hade väldigt mycket förväntningar i kroppen och gick runt och fantiserade om förlossningen hela dagarna. Hann ju vara ledig i nästan sex veckor innan han kom eftersom jag hade jullov först och sedan gick över tiden i tio dagar. Det var oerhört skönt att få den där ledigheten och verkligen hinna landa inför det stora. Hade ju i princip kört på i samma tempo eftersom min kropp tillät det men man får inte glömma bort att man behöver vila mentalt också. Är oerhört tacksam över min graviditet och tyckte väldigt mycket om att bära på ett barn.
Kommentarer
Penélope
Åh, va fint att läsa om :)
Svar:
Tack! Tänker att det kan vara fint att gå tillbaka och läsa om sen :)
Carolina Lidström
Madde
Håller med Penélope, så himla fint skrivet, och roligt att läsa om! Den där klänningen var super vacker :)
Svar:
Roligt att du uppskattar inlägget! :)
Carolina Lidström