I studentpresent fick jag en cykelhjälm av mina bröder. Den har legat oanvänd på hatthyllan i klädkammaren sen dess. Tills nu. I somras jobbade jag med en läkarstudent som frikostigt bjöd på historier från sin praktikplats på akuten i våras. Under fyra veckor hann hon se mycket och berättade detaljerat om olika cykelolyckor och dess påföljder. Med detta i åtanke och vetskapen om att jag härjar på i ett farligt tempo i cykelsvängen började jag i juli använda hjälm.

Dessutom har jag ju saker i mitt huvud som jag är rädd om. Och jag vill heller inte att mina anhöriga ska uppleva tid på akuten på NUS pga. en huvudskada som kunde ha undvikits med,  förlåt för klyschan, SUNT FÖRNUFT.

Kuriosa: Vår familj brukar internt skämta om att vi är Vilhelminas mest hjälmtäta familj. Ex antal ridhjälmar, skoterhjälmar, slalomhjälmar, mc-hjälmar, cykelhjälmar..Bäst att leva upp till detta.