Vi hästfolk brukar ofta prata om något som heter dressyrhållning. När en människokropp är så pass stark, stolt och stabil och avslappnad så den kan hålla uppe sig själv utan det medvetna jaget som ansträngningshjälp är en klassisk dressyrhållning. Jag hade en sådan hållning under tiden som dressyrryttare och även ett tag efter. Nu känner jag dock efter två år i föreläsningsal och 0 dressyrtimmar att min hållning håller på att förfalla. Men nu ska jag inte vara bitter, kunskap in - hållning ut. Den enda gången jag får öva min hållning under skoltid är under praktikperioderna men eftersom snåljävla institutionen nästa termin bara delger oss tre (!) ynka veckors praktik lär ju min hållning totalt förfalla ned i misär och missöde. Just. Inte bitter. Positivt tänkande.

Detta är ett skolexempel på dressyrhållning (inklusive ledande tygeltag).


Min tremänning Patrik.