Det här är min gammelfarmor Betty. Hon dog när jag var liten, men jag hann sitta i hennes knä och lyssna till hennes långsamma bondska och se hur hon, så fort den första vårsolen tittade fram i februari, tog fram sin stol och satte sig utanför bron för att låta solens strålar värma hennes hud. Det här är en bild jag hittat i ett gammalt fotoalbum. Den väcker så många frågor. Vad tänkte du på, gammelfarmor Betty? Vad tittade du på? Vad är det som får dina anletesdrag att både se finurliga och eftertänksamma ut? Vet du? Jag har kvar den där kaffekvarnen du håller i dina händer. Den står på min fläkthylla i köket. Jag bor till och med här hemma på gården! Det trodde du inte va? Tänk om du fick komma och hälsa på mig. Vad vi skulle prata! Du på din genuina bondska och jag på min utjämnade västerbottensdialekt efter åren i Umeå och efter den språksocialisation vi nu genomgår i modern tid. Det är så mycket som förändrats.

Du sitter där med kaffekvarnen och kanske har du suttit där i tio minuter. Kanske en timme. Tiden är inte lika viktig där. Det tar den tid det tar och det man inte hinner på tisdag gör man på onsdag, eller kanske på torsdag om onsdagsvädret är dåligt. Tar vi en bild idag på någon håller personen med största sannolikhet en mobil i handen. En smart telefon. En smart telefon? Va e nä för na töcke påhitt, kanske du undrar. Jo, gammelfarmor Betty, det ska jag förklara. En smart telefon är en telefon du kan ringa med, skicka textmeddelanden på, surfa på internet (du vet där där som folk trodde "var en fluga", men nu är så stort att det inte går att förklara), spela spel, samla appar.. Ja, alltså, det är inte så lätt att förklara. Men vet du. Det gör inget. Jag tror nämligen att din tid där på stolen - med kaffekvarnen i handen, och tanken långt vilandes bortom något jag aldrig kommer få veta - var betydligt mer närvarande än den stund vi sitter på en stol med en smart telefon i vår hand. I synnerhet när någon annan sitter mitt emot.

Jag har en gammelmoster som heter Lillan och med henne pratar jag ofta om sådana här saker. Om hur det var förut. Om hur hon tänker om det som är nu. Lillan säger alltid kloka saker och hon har en gedigen livserfarenhet vid sina snart 90 levda år. I somras frågade jag henne om vad man minns av livet och hon svarade att det var de stunder man trodde var "de små stunderna". Det var inga storslagna kalas, inga uppvaktningar, inga påskaftnar eller den första kyssen. Det var de små stunderna hon minns och som hon bär med sig, och samlar på sig, än idag. Jag underskattar aldrig äldre människor, det ska man inte göra. Gammelfarmor Betty, vet du vad jag tror? Jag tror att stunden där på stolen - med kaffekvarnen vilandes i din hand, kanske radions skval i bakgrunden och en fluga som envist surrade mot en fönsterruta du bestämde dig för att tvätta en annan dag - kanske är en liten stund som egentligen var en stor stund?