Under denna planeringseftermiddag har jag lyssnat på Lisa Ekdahl. Albumen "Med kroppen mot jorden", "Bortom det blå" och "Olyckssyster" följde mig hela gymnasiet och studietiden i Umeå. Tänker på hur jag gick från min lägenhet till Tannbergskolan i Lycksele och lyssnade på Lisa varje morgon under en lång tid. Hur jag tog mig genom prestationsångest, hjärnutveckling (hej hej tonårstid) och relationer, både bra och sämre. Sena kvällar och nätter som avslutades med "Gitarren i knät", alla de tusen gånger jag lyssnade på "Dom band som binder mig", gången jag skickade låten "Hon förjänar hela himlen" till min kompis kille för att jag var förbannad på att han gjort henne illa, gången jag lyssnade på Lisa under en iskall natt i Lycksele med en person som aldrig blev det som vi kanske trodde skulle bli, hur blicken drogs mot mig när vi möttes i skolan dagen efter men jag klev ett steg längre bort och tryckte hörlurarna in i öronen för att tysta tankarna. Feghet, rädsla eller bara brist på erfarenhet. Mystiken i melodin i "Olyckssyster och försöken att tolka texten som 17-åring (det går bättre nu). Frasen "Du sålde mitt hjärta på realisation" som fick inspirera mig till titeln på en Sestina jag skrev till en person från då "Sestina till ett hjärta på realisation". Allt som hon inspirerat mig till att göra och inte göra. Kära Lisa Ekdahl. Tack för det.