Det var en varm och solig sommar och vi var som vanligt i stugan i Dalarna med familjen. Solen gassade från en klarblå himmel och vid frukosten kungjorde mamma och pappa att vi skulle besöka Leksands sommarland till min och Ludvigs stora glädje. Kombinationen av vatten, lek och sommar kan ju inte bli bättre!

Vi körde genom Dalarnas vackra landskap och anlände till en lång kö vid infarten till Vattenparken. När vi hittat en plats och slagit oss ner med fikakorg och filtar sprang jag och Ludvig det snabbaste vi kunde till närmsta rutchkana. Det ska tilläggas att jag genom hela min uppväxt har älskat att leka. Jag hade snöbollskrig, lekte de 101 dalmatinerna, Micke och Molle, kurragömma och tagen så fort jag fick chansen. Tonårsantågandet kanske innebar längre uppehåll mellan lektillfällena men jag har aldrig sagt nej till lek när jag fått chansen och om får säga det själv är jag ganska bra på att leka! Det kanske beror på att jag har en sex år yngre bror med en beundransvärd fantasiförmåga som dragit med mig på dessa upptåg.

Vi kom fram till rutchkanan och kastade oss ner för den och svischade ner till bassängen. Fulla av skratt, och efter några åkturer med en besk smak av klor i munnen, gick vi tillbaka till vår plats där pappa pratade med storebror Kristoffer i telefon. Kristoffer var hemma i Dalasjö eftersom han sommarjobbade. Ludvig torkade sin vitblonda kalufs och sträckte sig efter pappas mobiltelefon för att prata med Kristoffer. De pratade en stund och Ludvig frågade hur det var med hans älskade Marsvin Pricken. Genom telefonen hör jag då Kristoffer med hög röst deklarera något som fick Ludvig otröstlig resten av den sommardagen.

- Pricken?! Nja, han är ju STENDÖD!

Ludvig blev helt tyst och tårarna började rinna över de bruna kinderna. Han drog morgonrockens huva över huvudet och började gråta hysteriskt. Mamma tog över telefonen och läxade upp Kristoffer i konsten att förmedla sig på ett smidigare sätt. Hon frågade dessutom vad Kristoffer gjort med Pricken nu när han upptäckt att han inte var vid liv längre.

- Jag har ställt in buren i garaget. Där är det ju kallt!

Ludvig, som hörde samtalet, sa med gråtig stämma:

- Garaget..? Då är han ju helt ensam..!

Och så fortsatte gråtfesten och sorgen efter det lilla marsvinet Pricken. Jag kan tillägga att det inte blev något mer badande den dagen. Tilläggas bör även att vår storebror Kristoffer aldrig varit vidare förtjust i andra djur än hundar. Vår häst Pepito gav han inte mycket för och marsvinet Pricken sörjde han knappast.

Vilket hemskt barndomsminne egentligen! Jag har många fina, mer varma och harmoniska minnen, men döden är ju en del av livet även den och inget som bör lämnas utanför.