Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.
I juli kom äntligen Ida och Eriks lilla Siri till världen!
Så då fick jag följa med på barnvagnspromenader!
Kristoffer fyllde 25!
Jag plockade röda vinbär med Molly.
Och Olivia visade vad duktig hon är på att gå genom att själv styra vagnen. Och mellan heltidssommarjobbet på Berghem fanns det en del dagar då man kunde känna lugnet.
Erika, Sabina och barnen en fin sommarkväll i Umeå.
Vi var mycket ute i Västervik.
Sommarens kväll var nog denna.
Augusti
Och så kom augusti och sommaren regnade mest bort.
Då passade jag och Patrik på att åka till Grekland.
Och när den här donnan äntligen var tillbaka i stan efter en sommar i Vilhelmina solade vi en hel dag! Kräftskivan firades ute i Västervik med Patrik, Sabina, Jessica och Mattias. Och någonstans här tog sommaren slut.
September
En ny termin tog vid och jag började, förutom den sjunde terminen vid utbildningen, en skrivkurs som heter Skapande svenska där tanken är att man ska utveckla sitt eget skönlitterära skrivande.
Jag följde med Sabina och barnen till badhuset.
Jag åt söndagsmiddag med min favoritviking!
Jag lunchade en massa med denna lilla luring och hennes mamma Emily under min CK3-praktik hemma i Vilhelmina. Och mellan lektioner och uppsatsrättningar passade jag på att ta en liten roddtur på Hemsjöns yta.
Jag är nästan aldrig sjuk. Någon förkylning och några grader feber brukar komma en gång per 12:e eller 18:e månad och ALLTID när jag lyckas slappna av helt. Det är ju bra att min kropp fungerar så, men just idag är det drygt. Jag ska nämligen jobba kväll på jobbet och dessutom är jag inne på min diskussion på examensarbetet och att nysa gamlingarna i ansiktet och feberyra genom det viktigaste arbetet jag gör på utbildningen känns väl sådär. Men att deppa genom den sista dagen på året känns ännu värre, så nu kör vi.
Då många av mina vänner klagat på att de inte fått något julbrev (skickar bara till släkt och familj) så tänkte jag att jag skulle sammanfatta 2009 i bilder och en textsnutt här och där. Vi börjar med januari, februari och mars och sedan kommer jag uppdatera resterande månader när andan faller på!
Januari
I januari fikade jag på Brobergs med Alex samdigt som jag skrev min slutuppsats i svenska som handlade om retorik - himlars skoj!
Jag läste CK2 och arbetade i samma grupp som dessa herrar, bästa gruppen jag haft! Vi hade jämt så skoj och jag saknar fortfarande vår arbetshörna i Naturvetarhuset!
Februari
Som vanligt luktade jag på klasskompisars kaffe.
Jag och Alexandra gick på en stadspromenad!
Vi drog igång med en badrumsrenovering.
Mars
När jag var hemma och gjorde praktik på Malgomajskolan passade Patrik på att lägga nytt golv i hall och kök.
Jag åkte hem till Dalasjö med Patriks familj. Vi fiskade och körde skoter.
Jag gick mysiga promenader, bland annat här - Mariehemsängarna.
Har haft en veckas skönt datauppehåll. Man borde ha det oftare. Jag har åkt pulka i Bräntbergsbacken, öppnat fina klappar, kramat min och Patriks familj, åkt hem med Alexandra i den värsta snöröken jag någonsin varit med om. (Citat av mig själv efter jag dragit igång Melissa Horns låt "Falla fritt" på stereon: "Ja, Alex - det här är i alla fall en fin låt att dö till ifall vi skulle krocka eller köra av vägen!"). Jag har spelat TP med familjen i säkert 15-20 timmar, jag vann två gånger! Jag har gått promenader, fikat hos byfolk, ätit palt på Granvägen, tittat på (och funderat på att köpa) flingsalt citron, kramat Emily och Nikki och läst om ankor som simmat bort, skottat snö, ångestpluggat, sprungit med Timman vilket innebar en stor risk för köldskador, haha! Jag har fotat, ätit en trerättersmiddag som Kristoffer lagat, jag har druckit te och varm mjölk ur mina muminmuggar jag fick av mina bröder och jag har läst brev från vårt fadderbarn och beundrat hennes fina julkort. Jag har lekt galenpanna och fått ont i magen av skratt av komiken i våra stafettskrivningar. Jag har klivit upp 05.00 för att åka buss tillbaka till stan och nu sitter jag här.
Här är lite bilder.
Och när jag kom hem igen (efter att Alexandra varit en ängel och hämtat mig på busstationen, tack fining!) så var jag bara tvungen att fota snön som anfallit vår balkong!
Julafton är äntligen här och som den paketälskare jag är har jag redan hunnit öppna en klapp! (Patrik tycker att jag beter mig som en femåring, men det står jag för!) Då jag inte är hemma och kan få min sedvanliga morgongåva, fick jag på måfå välja en klapp från högen. Jag och P håller på att klä på oss inför pulkåkning i Bräntbergsbacken. Jag firar julafton med Patriks familj och släkt och imorgon klockan 08.45 kommer Alexandra och hämtar mig och då åker vi hem till Dalasjö respektive Malgovik. Kanske lånar Luddes dator i helgen och skriver någon rad om andan faller in, annars skriver jag igen på tisdag då jag kommer hem till Umeå igen.
Förra veckan sa jag till Patrik att vi kanske kunde ha en helt ledig dag på onsdagen innan julafton för att mysa och vila. Ja, det låter bra, tyckte han. Men fröjden varade inte länge i hushållet Lidström/Matsson. Igårkväll skrev nämligen Patrik - i ett inte alltför mysigt och lugnt tillstånd - en lång LISTA på saker han skulle göra IDAG! Listor hör inte hemma på vilodagar! På listan skrev han: köpa ny mobil, fixa de sista julklapparna, handla ingredienser till tacopaj (vilket innebär att man måste ta steget in på COOP och därmed få panikattacker av folkmassorna som dragit på julhandlingen in i det sista) och slutligen tvätta. Det komiska i hela den här historien är att Patrik nu verkar fått julstämning för han går och sjunger julvisa på julvisa. Julen, nu får du sänka dina vita vingar tack.
I vår familj har vi en tradition att skriva julbrev. Pappa var först och nu har jag tagit efter. Pappa ringde igår, smått oroad: Har ni fått julbrevet idag? När jag sa att det ej dimpt ned på hallmattan hördes ett svagt mummel på andra sidan telefonlinjen där oron inte gick att ta miste på. Medan pappa mumlade på om eventuellt bortkomna julbrev och annat myste jag på att jag skickat mitt julbrev till släkt och familj för länge sedan och det hade ju pappa också gjort menade han. Pappa är väldigt noggrann med julbrevet och skickar det till och med på tryck (!) för att få perfekta bilder. Idag, lillpappa, idag fick vi julbrevet och du kan härmed andas ut!
Idag har jag varit på ett nästintill folktomt IKSU och tränat följt av julfika hos bästa Jessica, tack för det! Nu ska jag plugga lite mer. Imorgon har jag tänkt att vara pluggledig och det ända till på söndag. Längre kan jag inte hålla mig. Ska det här arbetet bli klart någon gång gäller det att ligga i. Den sjunde januari ska examensarbetet vara inlämnat till opponent, handledare samt examinator och den 14 januari har vi slutseminarium. Det jag tänker på för att hålla motivationen uppe är att jag kommer att läsa körsång, ensemble, piano, musikteori, musikdidaktik och musikhistoria plus mycket annat skoj till våren. Håll ut, håll ut.
Nu längtar jag mest till julafton klockan 11 då vi ska åka pulka med Patriks familj. Jag ska vinna pulkrejset, för visst ska vi ha ett sådant?
Jag har varit rätt bra på att klaga på att det slitigt att skriva examensarbetet, och det är det. Om man vill göra det bra. Det är inget att hymla om. Men, när man får ett pluggil finns det nästa inget som går upp mot den känslan! Jag, ivret, studierna, glöggte, musik och snön utanför. Nu kör jag!
En av mina drömmar är att göra en Astrid Lindgren-musikal med barn och ungdomar. Tänk att få jobba med musik, barn och ungdomar och berättelser av en av Sveriges främsta barnförfattare på samma gång! Det skulle vara en dröm! Lyssna bara på dessa låtar, jag har alltid haft dem i min playlist på mobilen - får aldrig nog av dessa sånger!
Min vän Idamari skriver att hon längtar hem och att hon alltid har någon slags hemlängtan. Jag kan inte annat än hålla med. Jag kallar numer Umeå för mitt hem, men hemhemma kommer för alltid att vara Dalasjö och det är hemhemma jag längtar till när jag har hemlängtan.
Därför, dagens låt "Hemlängtan" med Sofia Karlsson. (Okej, den fanns inte på You tube, tråkigt. Då får det bli "Alltid dig nära" som en slags hyllning till Dalasjö.) Varsågod. (Parantes nummer 2: Sofia Karlsson måste ju för övrigt vara en av Sveriges vackraste kvinnor!)
Var nyss ute och sprang och dum som jag var planerade jag (och fullgjorde) en runda över minst 6 övergångsställen där samtliga var prydda med en pärlband av bilar vars chaufförer var högröda i ansiktet av ansträngningen över den sista julklappshysterin. Detta ledde såklart till att jag ägnade flertalet minuter (sammanlagt alltså) till att stå och hoppa för att inte bli kall i väntan på att den gröna gubben skulle välsigna mig med sitt ljus. Att det dessutom blåste isande vindar gjorde inte den här springturen härligare direkt. Tur att jag har en bra ljudbok att lyssna på i alla fall. Böcker klarar alla kriser. Nästa gång springer jag i skogen. Var så säkra. Det är bara det att flera av Umeås terrängspår numer är preparerade för skidåkning och kommer jag där och springer lär jag få en del mördarblickar på mig.
Inatt var det 37.2 minusgrader hemma i Dalasjö. Tackar! Äntligen har vintern kommit på rikigt. Gillade inte det där den höll på med i slutet av november till mitten av december. Men nu, nu är vi överrens, jag och vintern. Jag åker hem om en vecka, längtar!
Förra julen. Jag, min hallonröda duffel och frost på fönstrena. Precis som det ska vara i december. Det är pappa som tagit bilden. Visst är han duktig med kameran?
Här får ni en låt av ett av mina favoritband Abalone Dots. Stämsången i refrängen är att dö för! Har ni Spotify kan ni ju ta er en genomlyssning. De spelar softgrass.
Idag har jag och brorsan varit på stan i folkvimlet from hell och handlat julklappar. Att ens tänka på hur stan befolkas av speedade julklappsshoppare på lördagar får mig att må illa. Jag och Kristoffer valde denna dag i ren självbevarelsedrift. Min storebror är så rolig, vi drog igång med rätt många one liners idag! Roligaste var när jag skulle köpa knäckformar till ett litet bakprojekt jag ska sätta igång med. Vi snurrade runt på en hel del affärer tills jag till slut hittade exakt sådana knäckformar jag ville ha. Kristoffer skrattade åt mig och sa:
- Ja, det är ju inte så lätt. Du tänker ju så mycket på estetiken att det ska passa ihop och du ger dig inte förren du fått det exakt som du tänkt dig!
Ja. Så är det nog. Vi har hur som helst köpt alla julklappar nu vilket känns extremt skönt. Nu har jag bara pysselklapparna kvar, de roligaste!
Patrik har en farmor som heter Ann-Marie och hon är nog en av de finaste människor jag vet! Igår var P och Jacob på Grubbe och åt middag och då jag hade en mastodontuppsats att opponera på fick jag ägna middagsbesöket till plugg istället. Men snäll som Ann-Marie är skickade hon med både middag och efterrätt med Patrik och det ska jag mumsa på till middag idag innan Ida och Siri kommer hit på fika!
Ps: Seminariet gick helt okej idag ändå, men det är verkligen ett MYLLER att skriva sitt examensarbete!
Jag är så extremt irriterad och kondunderad över morgondagens seminarium. Imorgon är tanken att våra resultat i exjobbet ska vara klara. Och så långt är det ju lugnt. Men sedan ska vi dessutom opponera på en annan uppsats vilket vi har ett dygn på oss att göra! Ni som känner mig vet ju att jag är rätt petig och vill göra saker ordentligt, och har man bara ett endaste jävla (ja, man får svära när man är såhär arg, dessutom är den här bloggen så besparad med grovt språkbruk så jag känner att jag kan kosta på den en svordom när läget är extremt!) dygn på sig att göra en opponering blir den inte bra. Tro mig. Jag har läst den här utbildningen nu i tre och ett halvt år och uppsatserna jag opponerat på börjar bli rätt många. Det känns som att jag kan det rätt bra. Varför ska vi då göra en "miniopponering" inför den stora opponeringsdagen (och slutseminariet) i januari? Åh! Det här känns totalt jävla meningslöst. Det här ger mig ingenting. Att jag dessutom ska opponera på en paruppsats (vilket betyder att den är dubbelt så lång som alla andras uppsatser eftersom de skriver i par) och att den handlar om betyg och bedömning i kemi b med fokus på organisk kemi gör inte saken bättre direkt. Jag somnar snart över uppsatsen. TRÅKIGT är bara förnamnet. Usch. Jag kommer att med stor möda och bävan entra klassrummet imorgon. Missförstå mig rätt, uppsatsen är bra, men ämnet är kanske bland det tråkigaste jag läst om.
Patrik är väldigt höjdrädd, men har både åkt några av världens största berg- och dalbanor i USA och dessutom vistats uppe vid Grand Canyon.
Han bär alltid bort sin bricka när man äter mat ute, eftersom han tycker det är så slappt och "taskigt" att lämna den. Han läser min blogg, men frågar man något om vad han tyckte om en text eller så, så tittar hand bort och mumlar något ohörbart. Patrik är inte så värst mycket för dikter, han vill gärna ha dokumentärer och sådant man kan ta på och sammanfatta. Han kan sitta uppe längre än tänkt på kvällarna för att det på tv är en intressant dokumentär om havslivet i Röda havet eller Moken-folket i Burma.
När vi var i Egypten och snorklade var Patrik mer i vattnet än på land och när han går in för något gör han det verkligen helhjärtat. Det kan handla om att storstäda till hela lägenheten glänser i varje vrå, eller att springa och kämpa mest av alla i en fotbollsmatch.
Patrik är duktig på att sjunga och spela gitarr, men det erkänner han aldrig för Patrik är ödmjukheten personiferad och även fast han varit uttagen till länslagen i både hockey, fotboll och innebandy är det aldrig något han skulle skryta om.
Patrik älskar mat, men han vill ha "riktig" mat. Han ratar kikärtor, bulgur och quinoa och lagar istället fyra portioner pasta och äter upp allt själv som en portion. Ibland blir han "sugen" på fil och häller i sig ett halvt paket rakt upp och ned.
Patrik är bra på att ta tag i saker och styra upp, men bara när han verkligen vill något. Hos barn och djur är Patrik en stor favorit då han är så okomplicerad och då han gärna drar ihop landhockeymatcher har min kusin Oliver för längesedan rankat Patrik högre än mig på favoritlistan.
Patrik är precis lika envis som mig och när vi diskuterar tror folk att vi bråkar då stämningen ibland tenderar att bli väl hetsig. Han avskyr filtar med "trådar" på då han tycker att "trådarna" kittlar honom i ansiktet så han vill hellre ha en helt vanlig filt utan "trådar". Patrik är livrädd för tigrar och kan knappt se en tiger på en bild förrän mardömmarna börjar plåga honom. När Patrik pluggar vill han ha knäpptyst och pluggar därför helst på natten då alla andra sover.
Patrik är väldigt bra på att lyssna och märker på en gång om det är något jag funderar på. Han har de mest blåa ögonen jag vet (näst efter Siris såklart!) och när han är arg är de mörkt marinblå med blixtrar i, fast för det mesta är de bara sådär babyblåturkosa och fina!
Är nyss hemkommen från ett väldigt bra och roligt benpass med Sabina! Vi öste på riktigt bra och jag brukar alltid köra kring 8-9 övningar per pass och då kör jag rätt effektivt då jag hatar dötid, men den här gången lade vi till några övningar så vi körde 12 övningar (!) på en timme. Vi hade bra intensitet så då körde vi mer.
Annars sliter jag med exjobbet. På onsdag har vi seminarie nummer två och då ska allt resultat vara klart och bearbetat. Vi ska innan dess dessutom ha läst minst ett av varandras arbeten för respons. Det känns rätt lugnt. Grejen med mig är dock att jag ibland kommer in i "pluggil" och kan skriva i timmar, medan jag ibland sitter och tomstirrar i dataskärmen och gör massa andra saker som att skriva på en del andra texter (som inte har något med exjobbet att göra) och typ spela munspel och så. Inte bra. På grund av detta har jag inrättat ett slags detaljerat schema där jag mer eller mindre hotar mig själv om arbetet inte är klart den 6 januari. Jag har följt detta schema och ligger till och med lite före, men man ska inte ropa hej.
Planerna för resten av dagen är att plugga (förvånade?), gå en mysig promenad med Japp, äta mellanmål, plugga, äta middag, gå en kvällsprommis med Japp, plugga, se "Svenska hjältar" och få en anledning att gråta en skvätt över prestationsångesten över exjobbet, mysa med Patrik, fika och soooova.
Just nu längtar jag mest till julen. Till mammas knäck, till pappas rim, till Ludvigs uppmaning till uppstigande för skoterkörning, till Dalasjö, till Anders (aldrig oavbrutna) snack om Neil Young. Till Thimmies frostbo till nos. Till friden. Jag kommer att fira julafton här i stan med Patriks familj och släkt och sedan åker jag hem till byyyyyn.
Ps: Ska bli intressant om någon knäcker rubriken. Anders?
Min fina lucia som jag fått av mamma får sällskap av min miniänglakör som jag fyndat för fem ynka kronor.
Den här söndagen händer det inte så mycket. Jag och Japp har varit ute och sprungit på morgonen, sedan har jag pluggat och snart ska jag åka iväg till jobbet och jobba kväll. Ska bli roligt att återse tanterna och farbröderna.
Känner mig ungefär som den tråkigaste varelsen som vandrat på denna jord. Jag pluggar på en lördagkväll. Men vad är det man brukar säga? Trägen vinner? Eller som uttrycket Gunde Svan en gång myntade: man ska träna när konkurrenterna vilar.
Här sitter jag i Patriks tröja och ser allmänt pluggsliten ut. Ni kan aldrig ana vad jag längtar till juni 2011. Utexaminerad. Färdigutbildad. Ett och ett halvt år kvar nu. Av fem (!). Fast då börjar det ju på rikigt. Och det känns minst lika läskigt som det är tråkigt att plugga på en lördagkväll. Livet alltså, varför ska det vara så komplicerat?
I eftermiddag har jag varit på något av det finaste jag varit med om, nämligen ett luciatåg på Molly och Olivias förskola "Ejderdunet". Jag tyckte att det var så fint och sött och stämningsfullt så jag till och med började fälla små tårar! Och då är det inte ens mina egna barn jag gråter söthetstårar för, haha! Hur ska det gå om jag och Patrik en dag får barn? Jag är nog den blödigaste människan i världen när det kommer till barn och djur!
O och M tyckte nog att det var lite nervöst med tåget, men se vad fina det var!
Kolla spexarn i slutet av tåget!
Olivia visade teckningarna de gjort.
Efter tåget med fina sånger blev det dags för lussefika.
En liten stjärngosse vid namn Otto tog min pepparkaka, men det gjorde ingenting, haha!
Om december envisas med att fortsätta som han hittills gjort vill jag ha tillbaka juli. December ger mig bara regn, dis, grusiga hundtassar som måste badas efter varje promenad, halka. Tristess.
Det här är i och för sig inte juli, utan maj. Men ändå. Lite skojigare än detta i alla fall.
Får jag inte det här under julhelgerna kommer jag att bli ledsen. På rikigt. Snö och tegsnäsare. Kan inte bli så mycket bättre. Och en snygging bakom mig i spåret!
Nu har jag och Patrik vaccinerat oss! Det gick hur bra som helst. Vi gick till vårdcentralen med Japp och mötte upp Marcus som redan tagit vaccinet. Marcus fick hålla Japp medan jag och Patrik gick in. Det hela gick på fem minuter och vårdpersonalen ska ha all cred; det gick smidigt, de var trevliga, allt var organiserat. Måste erkänna att jag blev lite besviken på själva stickmomentet. Det kändes ju knappt! Många av de jag känner är spruträdda och såklart påverkar ju det också en själv, men jag satt och pladdrade på med sköterskan och Patrik och vips var jag stucken och utbrast: Är det klart?! Var det allt?
Nu får vi vänta på eventuella biverkningar. Hoppas vi klarar oss från sådana, i alla fall av allvarligare natur.
Han har fixat biljetter till Deportees konsert på Sagateatern nu på fredag! Jag lyssnade på Deportees väldigt mycket under 2004 till typ 2006-2007. Nya skivan som kom ut nu 2009 är jag inte riktigt hemma på, men nu lyssnar jag flitigt på den för att vara inlyssnad till fredagkvällen. Sista spåret på deras debutalbum "All prayed up" heter "Streets of you" och den har en fin historia för mig. Tänker på Patrik när jag lyssnar på den. En liten kärlekssång sådär.
Och vet ni ytterligare en bra sak? Deportees gästas av "Two white horses"! Kan bara bli en kanonkväll!
Efter konserten i fredags fick jag två fina gåvor av Jessica och Alexandra.
En adventskalender och en ängel!
Adventskalender fick jag av Jessica som en liten påminnelse om att inte äta upp all choklad på en gång utan bara äta en bit varje dag, haha! Tack vännen!
Alexandra hade knåpat ihop en ängel av fina pärlor och ståltråd som jag fick. Tack! Nu funderar jag på var den ska få bo någonstans. Den ligger just nu på ljusbrickan på vardagsrumsbordet och när jag kikar på tv håller jag den i handen som ett litet gosedjur, haha!
är speciell och jag tror att starten på en dag till viss del sätter en ribba på hur resten av ens dag ska bli.
Jag gillar morgnar med långa frukostar och tid för att läsa tidningen ordentligt. Mina morgnar ser ofta ut såhär. Fiberhavregrynsgröt med linfrön, solrosfrön, svenskt tärnat äpple och kanel, och mjölk såklart. Hembakt bröd med ost, kalkon och grönsaker, ägg, juice, te och vatten. Mmm. Faktum är att jag ofta tycker att frukosten är det godaste målet på dagen!
Om ni vill kan ni gå in här (klicka er vidare till musik där ni hittar alla spår från i fredags) för att lyssna på spår nummer 15, dvs. min solosång från konserten. När ni lix är inne kan ni ju också lyssna på resten av konserten. Förhoppningsvis får ni lite julstämning!
I kyrkan i fredags predikade prästen och det hon sa var så klokt. Hon pratade om väntan, om längtan och om att välja rätt. Rätt jobb, rätt liv, rätt man, rätt bredbandsbolag. Men varför kan man inte bara vara? Jag tränar på att bli bättre på det. Jag väntar och längtar alltid till något. Å andra sidan är det ju bra att ha saker att se framemot, men man måste ju också kunna vila i nuet och acceptera att det kanske är 16 dagar till den dagen man längtar till och då passa på att göra nått bra av de 16 dagarna istället för att ägna all energi till att längta. Jaja. Det jag egentligen skulle skriva var att det idag är det andra advent. Jag har pysslat ihop en egen liten adventsljusstake.
Jag hittade en bild i någon tidning en gång och tänkte att jag skulle prova att fixa en likadan! Jag hamstrade små terrakottakrukor i farmor och farfars hus, målade dem vita, stoppade ned Liljeholmens ljus (typ ett litet blockljus) och pyntade med mossa och ett fastspänt pepparkakshjärta där jag spritsat 1, 2, 3 och 4 för varje söndag i advent. Man får passa mossan då den är väldigt brandfarlig, men jag har ställt en tomte där som ska vaka lite extra över ljusen.
I lördags hade vi ett traditionsenligt julfika där jag bjudit in min släkt här i stan och så mormor som åkt från Näsåker och såklart min familj.
Paulina, Andreas flickvän, Andreas och Angelica, mina kusiner.
En slö lillebror och en mysig och glad mormor!
Morbror Håkan, Kristoffer och kusin Anton som bor i Linköping och jobbar. I helgen hade han åkt upp och hem till Umeå för att överraska sin flickvän Sofie, så de kom också förbi på julfika.
Angelica drar av en sång på gitarren!
Och Japp var såklart också med och han var mer än nöjd då han blev klappad i två timmar i sträck!
I fredags var det då dags för julkonserterna i Stadskyrkan.
Här sjunger jag "Decembernatt", en svensk version av Leonard Cohens "Halleluja".
Ett jättestort tack till alla som kom och lyssnade på mig och min underbara kör! Det känns fint att jag har så många runt mig som vill komma till kyrkan en fredagkväll och lyssna på julsånger! Det är roligare att sjunga för dem man känner, men också mer nervöst.
Först en liten händelse från idag: Jag berättade för Ida och Jessica att jag och Patrik smällde i oss innehållet i våra julkalendrar samma dag som vi fick dem av mamma. Och Jessica brann av på mig! Hahaha! Jag tror seriöst att hon fortfarande är lite sur! Hon är en sån som äter den sjunde chokladbiten den sjunde december och så vidare.
Och så ännu mer jul: Jag och Japp gick förbi Team Sportia där jag fyndade ett par fodrade löptights. Jag har längtat efter ett par sådana då det blir lite knöligt att springa i långkalsonger och tights. Gillar inte att springa i fladdriga, vanliga träningsbyxor. Nu var tightsen nedatta till halva priset och jag slog till. Nu till mitt dilemma; ska jag slå in dem i ett paket till mig själv och skriva "God Jul Carolina, önskar Tomten" eller ska jag inviga dem under nästa löppass?
Jag vet vad mamma och Jessica tycker. Men jag är lite mer som pappa, som köpte underbart mjuka och fluffiga täcken till mig och Patrik och gav dem till oss i torsdags med orden: Ni får ju börja använda dem nu om ni vill!
Imorse såg vårt köksfönster ut så här. Var tvungen att fota himlen - så himla fin! (Lägg märke till ängeln i slöjdkonst som också hänger i fönstret, den kamoufleras av trädets kvistar, men kikar ni noga ser ni den!).
Under eftermiddagen var jag och Japp ute på en lång promenad i skogen och vi stannade vid varje isbelagd snöpöl för att hoppa sönder dem (ja, jag är rätt barnslig av mig, men det står jag för!).
Himlen igen, denna gång fotad runt 14.24 kanske. Något sånt. Många skatbon. Undrar varför alla var tvungna att bygga i den ena björken, medan den andra precis bredvid är helt tom på skatbon? (Ann-Marie skrev nu att trädet drabbats av en sjukdom. Varje dag lär man sig något nytt!)
Hur kan det gå till att jag kunnat missa denna sångerska? Josefine Cronholm - från och med nu är du det enda som spelas i denna lägenhet för några dagar framöver.
Vi har en söt ängel med en snölykta i vårt badrum. Det här är den finaste ljuslyktan jag har. Den sötaste i alla fall. Jag fick den av Elisabeth för några jular sedan. Titta vad hon ser mallig ut över sin snölykta!
Jocke Berg hör till en av, enligt mig, Sveriges bästa textförfattare. I den här låten sjunger han om det jag så ofta brukar tänka. Kents senaste album "Röd" blir bara bättre och bättre. Läs texten ordentligt, annars kan ni klicka bort nu.
Sjung sånger för mig på radion Sjung för mig igen, det lät som regn Sjung sånger för mig om varma gator Sjung för mig igen, mitt hjärta tyst
Och i mitt land så får man inte vara förmer Det här är Sverige och vi gråter aldrig mer Det finns inga ord för det på det här jävla språket Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak
Sjung en sång utan ord om ljusa nätter Sjung för mig igen, du lät som snöfall Jag håller andan med dig, för jag vet hur du känner Sjung om dom gånger vi delade ett liv med en blick
Och i vårt land så får man inte vara förmer Det här är Sverige, snälla gråt när ingen ser Det finns inga ord för det på det här jävla språket Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak Känner samma sak Känner samma sak
Det är så många här som aldrig sagt nej Och som aldrig kommer få en chans Så många här som aldrig såg mig Och jag vet att jag haft tur som få Så många här som ville ha dig Men vi kände samma sak Vi känner alltid samma sak
Vi känner alltid samma sak Vi känner alltid samma sak
Sabinas minsting Olivia har börjat prata väldigt mycket och nya ord kommer hela tiden. Hennes nya favoritsysselsättning är att prata i telefon och när Sabina ringer mig hör man Olivia i bakgrunden:
- Paaata! Paaataaa!
Och så när hon får telefonen säger jag:
- Hej, Olivia! Vad gör du? - Ajaj, ögat! - Har du ont i ögat? - Jaa! (Och Sabina i bakgrunden som berättar att hon ramlat och slagit sig) - Har du slagit dig under ögat? - Jaa! - Vad gör Molly då? - Boken! - Läser hon en bok? - Jaa!
För några dagar sedan pysslade jag lite igen. Jag plockade mossa i skogen, målade en kruka vit och planterade tre vita hyacinter. En grå, liten tomte får vila i mossan.
(Men varför var du tvungen att invänta så mycket?)
Saker jag gjort och ska göra idag:
Träning - avklarat Plugg - avklarat Lunch - avklarat Kompletteringhandling till julfikat. Tvätta två ton tvätt (vill nån hjälpa mig?) Plugga mer. Äta middag hos Göran och Elisabeth 17.30. Välkomna Japp hos oss. (G och E åker till Thailand i två veckor och vi ska ta hand om Japp, hurra!).
