Söndagen var precis som en söndag ska vara: fika på Schmäck med fina vänner, brorsan på middag, muffinsbak och gamla barnprogram på Youtube för nostalgins skull.





Jag har hittat en gammal väska i farmor och farfars källare. Farfar har haft den när han plockat bär. Den passar bra till min hallonröda duffel. Johannes tycker att jag ser ut som en vuxen version av Lotta på Bråkmakargatan.

Igår var jag på fest i en lägenget i Kåddis (!) som var mysigheten personifierad.



Anna och Robert har nämligen flyttat hit till Umeå vilket jag tycker är himlarns bra.


Henrik och Christoffer: Vi har styrt ett litet event..!


Skrattanfallen var många under kvällens lopp. Här har jag dock lyckats fota kvällens enda gravallvar.


Guldkorn.

Tack för en väldans fin tillställning! Jag kommer att återvända till Kåddis. Förälskade mig särskilt i torvtaket på huset.

TC i mitt hjärta. Ville aldrig att det skulle ta slut.

Ps: Var på en ytterst trivsam och spontan tillställning efter middagen. Skakar hand med en kille och får höra:
- Men det var då ett redigt handslag!
Jag presenterar mig och nämner att jag kommer från Vilhelmina. Han fortsätter:
- Det förklarar handslaget.

Så, Vilhelminabor/Vilhelminaättingar, vad säger vi? Stämmer det?

Imorse var jag och Idamari på morgonspinning. Efter passet när vi skulle duscha bort si sådär femton liter svett uppstod en liten komplikation.

Framför mitt skåp har nämligen en pimpinett kvinna i 40-årsåldern barrikerat sig. I godan ro står hon där i sin knälånga kjol, sina silvriga smycken och välmanikyrerade naglar medan jag står alldeles bakom henne i väntan på att få låsa upp mitt skåp. När jag inväntat henne i en halv minut säger jag: Ursäkta! Då flyttar hon på sig. Cirka 10 centimeter åt höger.  Jag får krångla ut min väska ur skåpet och, på ett minimalt utrymme, klä av mig  för att duscha. Jag duschar och kommer tillbaka. Hon står kvar. Jag tänker att jag ska vänta ut henne. Se vad hon är för en människa som tror att omklädningsrummet är hennes eget och inte fattat att 08.00 är en rusningstid på IKSU.

När jag stått spritt språngande naken med en liten handduk som enda skydd för min lekamen i cirka två minuter, bytt upprörda ögonkast med Idamari samt tittat på kvinnan som lugnt gått igenom sina kort i börsen, fingrat på mobiltelefonen och med stor möda och precision vikt ihop sin sjal säger jag, denna gången mer upprört: Ursäkta! Jag tränger mig fram genom hela hennes uppenbarelse och tvingar mina saker ur skåpet ned på bänken. Jag tvingar bort henne. Bokstavligen. Hon går iväg. Utan ett ord.

Jag förstår mig inte på människor ibland.

Min vän Idamari ska skriva sin c-uppsats och hon bad om att få läsa mitt examensarbete som jag skrev hösten 2009.  Scrollade igenom det och kände mig rätt nöjd. Några månader kvar nu och sen ska jag inte tänka på akademiska poäng på väldigt länge.

bjälken rymmer allt vansinne du aldrig tagit i beräkning     bjälken rymmer all orätt     kängornas droppar av morgondagg faller på ladugårdsgolv     tvärs över gården     med varliga steg     slutsteg     varje meter ett övergrepp     varje avtryck ett grepp om historien     vrider ett varv runt sin axel     driver med strömmen     han faller men landar aldrig

 

Ovanstående stycke är skrivet av David Sandström. Orden. Med de orden kvällar jag. Nu går jag till Jessica.

Det slår aldrig fel. När jag inte kan eller får sjunga då blir jag som mest sugen på att låta rösten vandra över toner. Så himla typiskt. Har hostat sönder min omgivning idag känns det som. Inte speciellt attraktivt på något vis. Ibland kan det gå flera dagar, i vissa fall till och med veckor, utan att jag känner det minsta lilla sångsuget - men nu, nu när jag inte kan vill jag så himla gärna sjunga ut. Känna hur stämbanden samarbetar med tonerna, tänka på saker som intonation, interpreation, vibrato.. När min röst tillfrisknat ska jag bland annat sjunga denna:

Ida Sand – Home

Åh. Hatar att vänta. Vill sjunga. Nu.

Hälsade på Linnéa ikväll och hennes mamma var där. Linnéa ville att jag skulle fläta hennes hår och så berättade hon att de på jobbet brukar prata om mina olika flätfrisyrer och att de vill gå en kurs hos mig hur man lär sig fläta hår. (Jag kan ha en liten genomgång till sommaren!) När jag var klar med Linnéas frisyr lovordade hennes mamma min flätteknik:

- Du borde starta en flätjunta! Alltså som en syjunta, fast man flätar!

Det här med mina flätor startade någon gång under dagis då mamma gjorde två inbakade flätor på mig på morgonen och när jag kom hem från mitt dagis Tallkotten låg flätorna huller om buller på huvudet. När jag tävlade i ponnydressyr brukade mamma fläta mitt hår på vägen till tävlingarna, praktisk ridfrisyr.


Här är jag med flätor i håret tillsammans en suddig Nikki, Emily och Jockes dotter, Julen 2008. Ps: Mamma och pappas anslagstavla är och kommer alltid vara ett organiserat kaos.

Idag känner jag mig ynklig.


Skulle vilja ligga där och läsa hela dagen. Bilden har jag hittat någonstans jag inte minns var.

Idag fyller min lillebror 18 år. Det är stort. Jag minns när han bröt ner mig i armbrytning för första gången. Och när han sprang om mig med sina långa ben. Jag minns också när han i 5-årsåldern satt runt middagsbordet i stugan med en groda i fickan för att han inte ville lämna den ensam utomhus. Eller när han kom hem helt uppriven efter ett studiebesök på biblioteket i årskurs två. Han hade inte fått låna de historieböcker han ville för bibliotikarien tyckte att han var för ung. För ung tyckte mamma också att han var för att läsa Ondskan av Jan Guillou så den plöjde han i under täcket med en ficklampa som läslampa.

Ludvig är världsbäst på att imitera människor och jag får alltid ont i skrattgroparna av hans talang att göra satir och parodi av vår omvärld. Han gör de godaste kanelbullarna och man vill alltid vara på hans lag i Trivial Pursuit. Jag har alltid sett Ludvig som just min lillebror, men faktum är att jag fått bland de mest kloka råden av just honom - även om jag är storasyster kan även jag behöva stöd ibland och då finns han alltid där. Det är jag oerhört tacksam över. Ludvig är rolig, omtänksam och ofattbart intelligent. Jag är stolt över honom. Grattis på din dag. Jag ska sitta i framsätet när du drar raggen. Kom ihåg det!

Har haft en intensiv dag av temaprotokoll-skrivande (och jag fick igenom mitt förslag till tema, hehe), färdigställande av lista till jazzprojekt samt personalmöte med gemensam middag. Inatt hoppas jag att månen inte stör mig i min sömn (var vaken en lång stund inatt för att fullmånen bländade mig rakt genom fönstret, inte OK!) eftersom jag ska upp i ottan för att träna spinning med Idde klockan 07.00. För att nämna ett annat klockslag inför morgondagen kan jag meddela att jag åker till Dalasjö imorgon klockan 14.10. Har tänkt visa Johannes lite vildmark.

Jag skriver igen på söndag.

Hört på bussen:

Liten pojke i fyraårsåldern frågar sin mamma i sätet bredvid:

- Mamma, var ska den där bussen? (Pekar)
- Den går till Umedalen.
- Mumindalen?! (Med uppspärrade ögon och förtjust röst).
- Nej, Umedalen!
- Jaha.. (Lite besviket).

Tänk om det gick en buss till Mumindalen! Vilken fröjd!

Testade just att planka "Tir nan og" på piano och fick ett litet hysterianfall då jag inte fick till det. Då kom Johannes till undsättning:

- Lugn! Du ska spela den här rytmen (visar) med högerhanden och bashanden ligger såhär (visar).

Tur att vi är lika nördiga båda två!

1. Har så mycket pirr i kroppen att jag inte vet var jag ska vägen! Det är mycket att se fram emot i mitt liv just nu. Mina förhoppningar på våren 2011 är väldigt höga och jag vet att det kanske kommer att krävas en hel del för att infria dem, och just nu har jag så mycket pepp att det räcker långa vägar så jag känner lugnet som min vän Tobbe skulle ha sagt.

2. Har nyss druckit upp min första kopp av det cheesecake-te som Anna gav mig idag när vi lunchade. Anna, det är topp tre av teer jag druckit! Tack!

3. Imorgon kommer jag att vara mer död än levande av den träningsvärk som kommer drabba mig efter kvällens dynamic training-pass med Idamari. Nu ska jag duscha, plugga en pyttestund, läsa och pussas. Inte allt samtidigt och kanske inte i den ordningen, men ungefär.

Ps: Alltså. Måste bara säga detta: Alcest är så övermäktigt bra! Jag och Johannes lyssnar nu och jag får gåshud. Gillar ni postrock är Alcest ett måste (Ja, förlåt, Peter - men jag har faktiskt inte nördat postrock på länge!).

Ps 2: Det här kanske är det mest osammanhängande inlägget jag skrivit.

Ps 3: Här får ni Alcest. Ni som inte gillar musiken kan ju öva på er franska genom att lyssna på texten.

I förmiddags var jag och Sabina på IKSU och styrketränade. Eftersom jag sovit hos Johannes hade jag inte några träningskläder med mig. Jag fick helt enkelt skrapa ihop det jag hade vilket resulterade i att jag fick entra gymmet iförd mina svarta "finmjukisbyxor", Johannes röda, halvt urtvättade t-shirt och sockar som Molly med en fyraårings uppnosighet kommenterat "hål och smuts". Jag hade varken skor eller sport-topp, så jag fick alltså träna barfota (eller med de ovan nämnda sockarna) och med en bh som inte gav fullgott stöd utan att gå in på vidare detaljer om behagen.

När man är på ett gym så utseendefixerat som IKSU:s (ja, och här skulle jag kunna skriva en milslång krönika om översminkade studentskor, feldimensionerade killar och detta enerverande "gymfolk" som "gymmar" genom att spegla sig, läsa tidningen, prata högt i mobilen och samla löss i de mössor de envisas bära under träningen) vill man kanske inte utmärka sig alltför mycket genom att komma in som nån annan tomte.. Att träffa vissa personer under dessa tillfällen är inte heller helt OK. Tur att jag bara träffade Idamari (som i och för sig skrattade åt mig), men ändå. Vissa dagar måste man helt enkelt ställa sig frågan: What a difference a day made?

I veckan har jag drömt långa, osammanhängande drömmar om alltifrån ilskna katter till feltäckade hästar, jag har försökt uppbåda ordning i oklara skoluppgifter vilket inneburit en viss irritation i samtal med lärare, jag har fått ett mail från min praktikhandledare som sa att hon saknade mig vid sin sida och hon bjöd in mig att se henne och operakören på en opera i mars, jag har halvt frusit ihjäl, jag har spelat kort, spelat tv-spel, ätit kakor, sett film och pratat med världens bästa ungdomar på mitt extrajobb på fritidsgården, jag har simmat och bubblat bubbelpool, jag har hånglat till Bon Iver, jag har sovit i leggings, tjocksockar och långärmad tröja för att undvika förfrysning, jag har längtat hem, jag har träffat Linnéa och hört om alla hennes äventyr hon lyckas delta i, jag har mailat vår kursansvarige om lokalbokning inför vårens konsert, jag har skrivit en VFU-rapport, jag har återupptäckt Rebecka Törnqvist och hennes röstomfång, jag har fått en väldigt fin kommentar om mitt fotograferande från en person vars fotokunskap jag avundas (seriöst, jag blev rörd!). Jag har ätit lunch med de bästa killarna: Johannes och mina bröder, jag har varit på Myrorna och köpt en lampskärm och en liten gammeldags flaska, jag har haft fest med mina klasskompisar för att fira Belgarnas visit här i Sverige, jag har bakat chokladmuffins med dumle och daim med Molly, Olivia och Johannes och sen såg vi Astrid Lindgrens jul och jag höll på att somna i soffan.

Fin vecka.


Här är en bild från i somras från min mobilkamera. Har precis rensat min mobilkamera så jag tänkte att vi nån dag i veckan ska ta en närmre titt på bilder därifrån! (Har mammas gamla tröja från 70-talet på mig på bilden).

Min hemby är en lugn oas och min skolgång från förskola till årskurs sex var en tämligen stillsam tid i mitt liv. Emellertid fanns det stunder då lugnet inte visade sig förrän ett skarpt visselpipeljud ekat genom de västerbottniska nejderna. Jag ska berätta er sanningen om Iskristallskriget.

Min byskola inhyste runt 60 elever i åldersspannet 5-12 år och alla hade rast samtidigt. Den första rasten gick av stapeln klockan 09.30 till 09.50 och lunchrasten, i folkmun kallad "långrasten", var förlagd från 11.10 till 11.50 (Snålt med enbart 40 minuters rast då mat skulle intagas samt utomhuslek bedrivas!). Under vinterhalvåret fanns det typiska vinteraktiviteter att ägna sig åt. Till exempel kunde man ta på sig iskalla skridskor och knyta fast de isingrodda snörena för att hinna ta några skär på isen som vaktmästare Tore spolat under tidig morgonstund. Om man inte ville tumla runt på isen kunde man gå varv på varv runt skolan och prata sig hes om tiden som skulle komma - snart snart; tiden på högstadiet och tiden då man inte längre skulle behöva tulta runt i täckbyxor, snölås och mössor som täckte 90 procent av ansiktet. Men det fanns en rastaktivitet som det planerades för under mattelektionerna, en lek som gav lärarna huvudbry och en lek som det med fasa än idag talas om.

Dalasjö skola var ökänd av skolorna i trakten på grund av vår förmåga att framställa de mest åtråvärda iskristallerna man kan tänka sig. För gemene man utgjordes dessa kristaller av is. Inte för oss. För elever vid Dalasjö skola var dessa kristaller värda respekt, värdighet samt status. Ju mer unik din iskristall var desto högre upp kom du i de territorium som utvecklades i skolgårdens gränder. Vatten blandades med vattenfärg och karamellfärg och vätskan hälldes sedan i små formar föreställandes blommor, hjärtan, fyrkanter, bollar. En dag kom en elev till skolan med tvåfärgade kristaller. Elevernas ögon spärrades upp till bristningsgränsen. Nästa vecka var de tvåfärgade kristallerna en vanlig syn i Dalasjö. Veckan därpå hade vår fantasiförmåga gjort oss till experter inom kemi och därför visste vi hur vi skulle använda oss av olika ämnen för att producera så åtråvärda kristaller som möjligt.

När vi märkte att vår fantasi kring utformandet av dessa kristaller kunde ge oss diverse fördelar steg konkurrensen. En tävling var startad. Plötsligt kunde viskningar dela upp oss i grupper. Plötsligt var det viktigt att komma ut först av alla på rasten för att scanna av området och göra upp plundrarplaner. Plötsligt hade ett krig startat. Iskristallskriget.

Elever är smarta. Vi delade snabbt ut uppdrag till de elever som inte jobbade som iskristallstillverkare. Dessa elever fick uppdrag som vakter och spejare. Hela skolgården förvandlades till en värld där den starke överlever. Iskristaller stals, gruppmedlemmar togs som gisslan och de största bossarna styrde denna handel med järnhand. Territoriet växte och lärarna och vaktmästarna var korrumperade. När det var som värst hyrdes dagisbarnen i byggnaden bredvid skolan in som mänskliga "murar" för att förhindra att fienden tog sig in på ens respektive område. Vakmästaren betalades med iskristaller för att under lektionstimmarna hinna gömma undan spadarna i det läger, vars medlemmar betalat honom störst andel kristaller. Spadarna användes för att gräva gångar i snögrottor där kristallerna förvarades.

När det blev inflation i iskristallsvärlden och när lärarna haft krissamtal med föräldrarna var det inte lika spännande längre och när vi hörde en skarp visselpipa vina över skolgården visste vi att kriget var slut. Vi var tvungna att retitera. Tillbaka till lekar som "Alla under hökens vingar", "Ett, två, tre, OST!" och tillbaka till skridskoknytning med förfrusna fingrar.

Idag är Dalasjö skola nedlagd på grund av för litet elevantal. Jag, och många med mig, hävdar dock att skolan var tvungen att slå igen  portarna på grund av att Iskristallskrigets rykte svärtat ned skolan. Vilka föräldrar vill ha sina barn vid en skola där makt, korruption och byteshandel är faktorer som styr skoldagarna in en mörk värld av segregation?

Taggar upp inför vår avslutningsceremoni för belgarna (klassens utbytesstudenter). Lyssnar på detta, sjukt bra:

Johannes tipsade mig om Radical Face, ett band som varit lite som ett periferins soundtrack de senaste dagarna. Ni kan även lyssna på låten "Welcome home, son" som är Nikons reklamlåt.

Fotade ett spöklikt Nordanå, januari 2011.

Idag är det första dagen på min allra sista termin. Jag har inte bestämt mig hur det känns ännu.

Om ni har fem minuter över tycker jag att ni ska lyssna på detta. Detta är ren och skär magi för en stämklangsimprovisationsnörd som mig. Jag skulle döda för att få vara med på inspelningen och mixningen av den här låten. Hur får man så enkla grejer att låta som musikalisk perfektion? Va, va?

Sitter och skriver med datorn i knät. Har placerat mig i Johannes säng med tjocksockar, en filt och nyponte. Johannes är och repar med bandet och jag funderar på om jag ska läsa. Eller skriva. Läsa. Kanske. Svårt val. Kanske dagens svåraste.

Ibland har man det bra.


Dalasjö, dec 2010.

Idag var jag med Olivia.

Vi ritade med glitterpennor och Olivia ger mig en mörkgrön penna och säger att jag ska rita med den.

- Njamen.. den där färgen passar inte in i den färgsammansättning jag tänkt för den här teckningen.

En stund senare läser vi sagor. Olivia hämtar en Alfons Åberg-bok.

O - Nej! Inte den häja föjjesten!
C - Varför då?
O - Den äj fuuul!
C - På vilket sätt?
O - Den haj fula fäjjej!

Där ser man.


Kärlek.

Detta kan vara det sötaste klippet någonsin. Jag har gjort en liten analys.

Alltså Alexa! Det första jag tänker på är hennes höga koncentrationsnivå och att hon vet exakt när det är hennes tur att sjunga. Det andra som slår mig är att hon sitter och liksom lutar sig mot pappan, vilket är så himla fint. Rent sångteknikmässigt är hon riktigt grym i relation till hennes låga ålder. Lyssna på betoning, artikulation och klang. När barn sjunger tenderar de att ha samma röstvolym hela tiden, vilket även Alexa har - detta kan märkas till exempel när man lyssnar till en lågstadieklass som sjunger vid skolavslutningar. Jag tycker att det är extremt underhållande och gulligt. Alexa och hennes pappa har nog övat på låten ett flertal gånger då hon tycks veta låtens form så bra. Hennes fokus är beundransvärt. Jag blir full i skratt när de kommer till låtens refräng och hon börjar le och dansa med kroppen och titta väldigt noga 1.34 in i klippet - då räknar hon till och med in efter själva breaket med sina små, små fingrar! Behöver jag ens nämna hennes snögubbe-tröja? Var hittar man en sån?

Jag vill också ha ett barn som jag kan sjunga och spela med. Jag ska bannemej fixa ett helt band. Ett familjeband. Husband, varje dag!

Jag ska berätta en sak för er.

Jag har en vän som skriver de mest underhållande sms:en när jag som mest behöver muntras upp, en vän som behärskar skrivreglernas alla konster. Jag har en vän jag ringer i tid och otid och som jag kan prata bort tiden med. Jag har en vän som i somras lånade en bok jag tipsade om bara för att kunna ha ett boksamtal (vilket är typ det bästa jag vet) med mig. Jag har en vän som bygger lego och gör halsband med Molly och Olivia, en vän som har en obegränsad fantasi och som kommer på de mest påhittiga sakerna. Jag har en vän som ger de bästa kramarna och jag vet ingen som kramar så bra. Jag har en vän som frågade vad jag önskade mig när jag fyllde år och jag drog till med "En brevskata" (varför inte liksom?). På min födelsedag fick jag den finaste brevskatan målad i vattenfärg.

Jag har en vän som har en axel som jag snorat ned med gråtsnor ett flertal gånger, en vän som strukit mig över håret, som sagt att allt kommer att bli bra. En vän som har de finaste guldkorkskruvslockarna som blir helt frostiga av istidsvintern, en vän med ett gehör att dö för, en vän som skapar magi med en gitarr.Jag har en vän som inte skrattar åt mig när jag länkar en sida med Mumin-tapeter, en vän som inte fortsätter gå utan stannar när jag vill fotografera något i förbifarten.

Jag har en vän som läser allt jag skriver med mer eller mindre bra kritik som efterföljd och en vän som säger "Åh, vad fint"" när jag uppmärksammar om färgkombinationen av tomat, champinjon och basilika. En vän som blir vild av upphetsning när han ser en stenmur, en trollskog, en gärdsgård eller en rutchkana. En vän som jag kan diskutera stämföring, exponentiella kurvor för stämningen i en viss typ av musik, udda taktarter och celloinslag med utan att verka galen. En vän som inte blir sur om jag råkar glömma bort att lyssna när jag försjunkit i en bok och en vän som köper mitt favoritgodis, hallonmumrikar, till mig mitt i veckan. Bara en sån sak! Jag har en vän som står ut och framförallt: står med.












Jag har en vän jag tycker om så mycket att tycka om mycket övergår till att vara kär. Johannes, jag är världsfenomenalt kär i dig. Bara så du vet.

Min vän Jessica ringde mig förra veckan, något upprörd:

- Nu är det dags att du uppdaterar bloggen! Vi vet att du har jullov! Vi vill läsa något nytt!

Något nytt: Jag har fortfarande jullov. Jag befinner mig fortfarande långt bort från måsten, tider att passa och uppgifter att utföra. Det jag gör är att analysera Moon Safaris taktartsbyten, titta på snön på träden, lyssna på gitarrplink och det jag planerar för den närmsta timmen är att sjunga en visa, dricka Japanskt körsbärs-te samt dra ut på äventyr någonstans i Västerbotten.

Till vidare: lev väl. Fred.