Imorse var jag och Idamari på morgonspinning. Efter passet när vi skulle duscha bort si sådär femton liter svett uppstod en liten komplikation.

Framför mitt skåp har nämligen en pimpinett kvinna i 40-årsåldern barrikerat sig. I godan ro står hon där i sin knälånga kjol, sina silvriga smycken och välmanikyrerade naglar medan jag står alldeles bakom henne i väntan på att få låsa upp mitt skåp. När jag inväntat henne i en halv minut säger jag: Ursäkta! Då flyttar hon på sig. Cirka 10 centimeter åt höger.  Jag får krångla ut min väska ur skåpet och, på ett minimalt utrymme, klä av mig  för att duscha. Jag duschar och kommer tillbaka. Hon står kvar. Jag tänker att jag ska vänta ut henne. Se vad hon är för en människa som tror att omklädningsrummet är hennes eget och inte fattat att 08.00 är en rusningstid på IKSU.

När jag stått spritt språngande naken med en liten handduk som enda skydd för min lekamen i cirka två minuter, bytt upprörda ögonkast med Idamari samt tittat på kvinnan som lugnt gått igenom sina kort i börsen, fingrat på mobiltelefonen och med stor möda och precision vikt ihop sin sjal säger jag, denna gången mer upprört: Ursäkta! Jag tränger mig fram genom hela hennes uppenbarelse och tvingar mina saker ur skåpet ned på bänken. Jag tvingar bort henne. Bokstavligen. Hon går iväg. Utan ett ord.

Jag förstår mig inte på människor ibland.