Jag såg en länk florera runt på Facebook i dag och fann att listan var ganska träffande. Det här är saker jag själv tänkt på att folk säger till barn, oftast på ren rutin. Listan kommer från Femina.se.

1. ”Det gick bra, upp och hoppa!”

Jaha, var det kanske du som ramlade och skrapade upp knäna? Om inte, hur kan du veta att det ”gick bra” för barnet som slog sig? Kommentaren är oftast välmenande och sagd i ett försök att trösta barnet, men riskerar att istället underminera barnets känslor. Hur skulle du själv känna om någon sa ”upp och hoppa” när du gjort dig illa?

2. ”Kom och ge mig en kram!”

Ingen vuxen får någonsin förvänta sig kramar eller andra kärleksbevis från ett barn. Barnet och endast barnet bestämmer när hen vill kramas. Det finns inga krav på att omfamna vare sig fröken, mamma eller farmor – inte ens om farmor blir sårad när hon inte får någon hejdå-kram.

3. ”Men pojkar ska ju inte ha rosa/klänning”

Ärligt talat, år 2017? I dag vet lyckligtvis många vuxna – men långtifrån alla – att barn gärna klär sig i vilka typer av plagg de vill, bär vilka färger de än känner för och leker med de leksaker de tycker är roligast för stunden, oavsett om det handlar om traktorer eller prinsesskronor.

4. ”Det där är inget att vara ledsen över”

Sedan när bestämmer du över en annan människas känslor? Barnet har rätt att känna vilken känsla som helst, oavsett om hen är glad, ledsen eller arg. Precis som med ”upp och hoppa”-kommentaren handlar det ofta om välmening, men det är bättre att erbjuda sympati och förmedla att det är helt okej att bli ledsen och gråta – även om det i en vuxen persons ögon kan se ut som att barnet överreagerar. Barn har ofta har närmare till sina känslor än vuxna har.

5. ”Du var visst lite blyg”

Och du kanske borde lära dig att inte sätta etiketter på barn, särskilt om du aldrig träffat dem tidigare. Att ett barn gömmer sig bakom pappa eller inte vill hälsa behöver inte betyda att hen är ”blyg” – barnet kanske bara inte har någon som helst lust att prata med dig.

6. ”Har inte din mamma tagit på dig någon mössa?”

Få saker är så irriterande för föräldrar som när andra vuxna – bekanta, släktingar eller rentav fullständiga främlingar på stan – talar med dem genom deras barn. Har du något att säga till ett barns föräldrar, så säg det direkt till dem – eller ännu hellre, håll tyst.

Då Vidar numera far fram som en tornado och har svårt att vara still längre stunder är det nämligen rätt svårt att få honom att sitta lugnt på pottan. Vi vill absolut inte tvinga honom att sitta där då hela grejen kan ”låsa sig” och det vi byggt upp kan raseras. Han är ju bara 1 och år 2 månader så egentligen är det ju ingen panik med att få honom blöjfri. Det vore dock skönt att åtminstone i sommar när det är varmt låta honom gå blöjfri utomhus och liksom påbörja en rutin på det här med att uträtta sina behov. I Sverige går barn i blöja upp till 3-4åldern vilket är längre än barn i många andra länder. En anledning är att blöjorna i dag är så pass högteknologiska att barnen inte känner när de gjort på sig.

En positiv aspekt med tidig potträning är att bebisen i större utsträckning undviker förstoppning, urinvägsinfektion och blöjeksem. Antalet använda blöjor minskar också och den tidiga potträningen leder i bästa fall till att blöjperioden blir kortare. Vem vill inte vara med och bidra till att minska blöjberget som växer och växer?

Något som är viktigt att tillägga är att tidig potträning måste ske på barnets premisser och att barnet får styra. Det går att öva sig på att lära sig att läsa barnets signaler. Ofta är man duktig på att lyssna in när barnet är hungrigt, trött och ledset men missar barnets behov av att kissa och bajsa eftersom blöjan ju ”sköter det”. Det är naturligtvis ganska ansträngande till en början att få rutin på potträningen men den tid det tar i början får man förhoppningsvis igen senare. 

Vad säger ni som också har barn? Hur gör ni? Hur har ni tänkt för att komma fram till hur ni gör? Jag tar tacksamt emot era tips!