I gårkväll bäddade jag ner Vidars gosedjur (förutom den kanin han hade med sig såklart) i hans spjälsäng men de var ett dåligt substitut till en sovvarm bebis. Tycker ändå att det är rätt härligt att ha någon natt helt själv då och då och jag har inga problem med att vara ifrån Vidar något dygn eller två men sedan längtar man ju ihjäl sig efter honom. Som längst har vi varit ifrån varandra i fyra dygn och vi tog ju inte direkt någon skada av det eftersom Vidar har andra fenomenala människor i sin närhet (världens pappa exempelvis) som tar hand om honom och jag lix ändå hade fullt upp och nästan glömde bort att jag ens hade ett barn.

Jag läser ibland om mammor som får ont i hjärtat av att vara ifrån sina barn längre än några timmar och jag kan inte relatera till det. Ibland får det mig att känna mig som en sämre mamma för normen är ju verkligen att du ska ÄLSKA att vara med ditt barn och helst av allt vilja vara det HELA TIDEN och DYGNET RUNT. Och det fungerar säkert för vissa men inte för mig. Jag behöver stimuleras på andra plan också, utanför min mammaroll, och jag hoppas och tror att Vidar som vuxen kommer att tänka på mig som en närvarande mamma som gav honom massor av kärlek trots detta.