Varje barns rätt
Christoffer och Vidar fiskar, mars 2017.
I måndags började Christoffer jobba igen efter sex månaders föräldraledighet. Under de här sex månaderna har jag tappat räkningen på alla gånger jag fått höra följande:
"Men vad duktig han är som gör saker med Vidar och inte bara sitter hemma!" och "Oj, vad mycket du hinner med att göra trots att du har barn!" samt "Åh så duktig Christoffer verkar vara med Vidar!" och då tänker jag följande: hur många pappor har inte de träffat genom åren?! Är alla pappor så jäkla värdelösa på att vara med och ta hand om sina barn så att Christoffers föräldraskap betraktas som någon hjälteinsats? Han gör ju bara det man kan förvänta sig av en förälder: han tar hand om sitt barn. Att jag hinner göra saker är resultatet av den enkla ekvationen att Vidar råkar ha två föräldrar.
Inte en enda gång fick jag höra (eller jo, det fick jag, men inte alls i samma utsträckning som de hejarop som Christoffer fått emotta) att jag gjorde det bra som var gravid, födde ett barn samt ammade barnet i ett år, dagtid som nattid (genom mjölkstockning och sorkfeber...). Vet ni varför detta stör mig? Ett barn har två föräldrar och det är varje barns förbannade rätt att ha två föräldrar som älskar det, tar ansvar över det och VILL vara med det. Engagerade pappor ska inte behöva höjas till skyarna för sin insats - det ska vara en självklarhet!
Kommentarer
Evelou
Så sant! Min bror fick höra samma sak då han var hemma med barnen, och man blir liksom stum. Speciellt när det handlar om någonting där det fysiska kravet endast handlar om två händer och en famn typ. VAD ÄR DET som gör att folk blir så förvånade? Jag menar, om det var att dom är förvånade över att pappan tar ansvar på grund av att deras erfarenheter av fädrar sett annorlunda ut; men att bli förvånade över att papporna gör ett bra jobb när dom tar hand om sina egna jäkla ungar? Är uppfattningarna om de sociala könsrollerna fortfarande så starka?
Tur att det kommer en generation med Vidar's och andra barn som kan föra stafettpinnen vidare i en framtid där vi förhoppningsvis kommit längre i frågan.
Tur att det kommer en generation med Vidar's och andra barn som kan föra stafettpinnen vidare i en framtid där vi förhoppningsvis kommit längre i frågan.
Svar:
Ja, tydligen! Skrämmande är vad det är! Jag hoppas precis som du att Vidar och hans generation kommit bra mycket längre i frågan än vad vår generation tydligen gjort... Hoppas du mår bra och att vi ses snart! Stor kram!
Carolina Lidström