Jag känner att jag verkligen behöver få skriva av mig om det jag nu ska skriva om. Det här med amning. Vidar har ammat sedan dag ett och ammar fortfarande, dock under ett pågående avslut. Min ambition har hela tiden varit att amma så länge vi båda trivs med det och det har fungerat bra. Nu har vi snart ammat ett helt år, senaste halvåret som ett komplement till den övriga maten han äter. Vidar är en matglad liten pojke som äter allt från bönor till köttfärslimpa med stor aptit. Christoffer brukar skoja och säga att han måste ta ett extrajobb under föräldraledigheten för att ha råd att föda honom. Under en frukost äter han exempelvis en hel portion gröt med hemlagat äppelmos, en hel frukt, en macka, ett ägg och kanske någon smakbit från vår frukost...

Anledningarna till att amningen fungerat så bra tror jag beror på flertalet orsaker. Jag är bland annat mycket tacksam över att vi gick amningskursen och att BÅDE jag och Christoffer gjorde det. Även om han ju inte ammar är han en stor del av Vidars behov och genom att ha god kunskap kring amningen kunde han ge mig ett bra stöd redan från början. Han visste till exempel vilken avlastning man behöver när man helammar ett barn dygnet runt. Jag är säker på att jag annars inte klarat av mjölkstockningen jag fick när Vidar var två veckor gammal och heller inte den tuffa tiden under helvetets påfund även kallad sorkfeber. Sorkfebern drabbade mig när Vidar var fyra månader gammal och jag ville absolut inte sluta amma då utan kämpade mig igenom sjukdomen och ammade i ett töcken av smärta och tårar. Det är ju helt otroligt egentligen vad man gör för sitt barn! Självklart är jag medveten om att Vidar inte skulle drabbas av något men om vi där och då hade avslutat amningen men jag ville så gärna amma längre och det var ju något vi båda trivdes så bra med. Vi har även tilläggsmatat Vidar, framförallt i början när mjölken inte kommit igång ordentligt och under sorkfebern då mjölkproduktionen gick ner eftersom jag var sjuk. Jag tror att det är en kombination av dessa faktorer som gjort att jag ammat så pass "länge" om man tittar på genomsnittet. 

Att amma har inneburit starka band mellan mig och min son. Amningen bjuder på näring i ett smart förpackat sätt, helt anpassat efter bebisens behov. Att det dessutom innebär en stund för bara mig och Vidar har givit oss närhet, värme och trygghet. Det är just det jag kommer att sakna mest med amningen - att ha en helt egen stund som bara är vår. Självklart går det ju att skapa dessa stunder utan amningen, det gäller bara att hitta nya sätt. Jag känner mig så kluven till att avsluta amningen. Det finns fortfarande mjölk kvar men jag märker att den sinar mer och mer eftersom vi ammar mindre och mindre (minskat sug = minskad produktion). Vi behöver inte fortsätta amma av näringsmässiga skäl då Vidar tillgodogör sig sitt näringsintag via maten men det är just den där stunden. Stunden som bara är vår. Hur lugn och stilla han blir i min famn när han äter, hur mitt hjärta slår mot hans kropp, hur mina axlar sänks och pulsen går ner, hur kärlekshormonet som frigörs rusar runt, runt i kroppen och gör mig varm och lugn. Hur gott han luktar på huvudet, hur han tvinnar mitt hår mellan sina små fingrar, hur han stryker sin lena hand mot mitt bröst. Allt det kommer jag att sakna. 

 

 

 

 

 

 

 

 

I dag började jag jobba igen efter prick ett år hemmavid. Först var det ju jullov och jag var beräknad den 18 januari men Vidar bestämde sig för att dra ut på spänningen till den 28 januari och därmed dela födelsedag med sin far. Minns de där veckorna som så mysiga. Jag läste kopiösa mängder böcker, gick långa, långsamma promenader och låg under yllefilten och vilade. Det var en sådan bra uppladdning inför förlossning och första tiden med en bebis. Rekommenderar varmt att gå på ledighet INNAN barnet är beräknat om man har den möjligheten.

När vi kom hem efter förlossningen var vi nervösa, glada och trötta. Nu skulle alltså VI ta hand om denna lilla bebis?! De tre första månaderna minns jag som en enda lång maratonamning. Vidar var en stor kille och ville ha fri tillgång till mjölkbaren. Vi låg i soffan, ammade, sov, tittade på serier. Något jag är så otroligt glad över är att jag redan tidigt (första gången var Vidar bara två veckor) åkte iväg och gjorde saker på egen hand. Misstänker att det annars funnits en stor risk att jag blivit otroligt nedstämd av känslan av "vara låst" till soffan.Vi introducerade snabbt flaska till Vidar så jag pumpade ut innan jag for eller så gav Christoffer honom ersättning.  

Runt Valborg blev Vidar tre månader och jag minns den där tiden så väl. Vi var nere i vår sommarstuga i Dalarna och jag kände bara hur cool jag var med precis allt. Den där första, nya, omskakande tiden var förbi och vi började få rutiner och amningen rullade på fint. Det var liksom en sådan tydlig gräns från ena dagen till den andra men nu i efterhand har jag förstått att det smög sig på och att jag kommit in föräldrarollen.

Under sommaren gick Vidar från att vara en långsmal bebis till att växa på bredden och hans knubbighet gjorde sig så himla fint i shorts och kortärmad skjorta med barfotafötter och gubbkepsen på sned. Minns att jag var så stolt över honom och att han var så cool när vi åkte flygplan härifrån till Stockholm. Gick där på Arlanda, stolt som en tupp och ba" ha, det här är MITT barn, sug på den ni!".

För mig som är van vid att kunna komma och gå som jag vill, vara självständig och ha många projekt och åtaganden i rullning var det viktigt att kunna ta med mitt barn överallt och Vidar har verkligen hängt med! Han har suttit i selen när jag tränat hundar, legat i vagn under kalaskvällar, legat på kontorsgolv när jag suttit i möten, ammats på restaurang, i skoterpulkor och på min arbetsplats. Där jag är, där har Vidar varit och det jag har gjort har Vidar också hängt med på. Livet fortgår även fast man får barn och det visste jag ju under de där första tre månaderna av amningsmaraton och det var den tanken som fick mig att blicka framåt. Nu när detta år har passerat är jag dock SÅ glad över att jag varit noga med att ha helt planfria dagar. Dagar då vi gått i pyjamas halva dagen och släntrat omkring här hemma. Långsamma dagar då jag snusat honom i nacken mest hela tiden. Det här året har varit viktigt för mig på det viset - komma ner i varv och bli bättre på att prioritera. Inte visste jag att den där långa, smala bebisen som lades på mitt bröst den där januarinatten skulle lära mig så otroligt mycket om livet, redan under sitt allra första år!

 

 

 

 

 

 

 

Som jag njuter av de här sista dagarna av föräldraledigheten. Det har verkligen varit ett fantastiskt år och jag ska skriva ett separat inlägg om det senare men nu ska jag berätta om gårdagen, en onsdag i december med världens finaste lille pojke. Vi klev upp lagom till julkalendern. Ni ser den väl? Den bästa kalendern på länge! Efteråt tände vi ljus i hela köket och så åt vi frukost.

 

Förlåt för världens kornigaste bild men jag vill minnas den här stunden när han låg där på mitt bröst och var alldeles nykläckt, varm och STILLA. För stilla, det är något som är ett minne blott. Gick på toaletten och Vidar var kvar på köksgolvet nere (hade barnsäkrat allt, trodde jag...). Och så hör jag "Uuuuäääää" och nu mer kan man ju höra skillnad på de olika lätena om det är hunger, trötthet, orolighet, rädsla, närhetstörst osv. Det är "Uuuuää:et" lät annorlunda, liksom förvånat. Skyndade mig ner och fann en dyngsur liten pojke som vält hundskålen över sig själv samt hela golvet. Mitt fel! Vi brukar ALLTID lyfta upp vattenskålen när Vidar är i farten men eftersom rutinen såg annorlunda ut denna morgon blev det inte så. I dag är det ju nämligen den första december och därmed första avsnittet av julkalendern! Jag och Christoffer lyxade morgonen till ära till det med varmt lussebröd och ett glas mjölk. Tycker att "Selmas saga" verkar lovande!

Dagens planer är att fixa lite inför i morgon då vi åker till Östersund. Dagen innehåller dessutom föräldraträff på BVC och därefter tio månaders-kontroll av en viss liten man! Ha en fin första december. Tänk, vi klarade november i år igen!

 

Hej! Det är jag, Vidar. I dag tar jag mammas blogg i besittning igen för jag vill berätta för er att jag blivit hela tio månader gammal! Prick i dag! På bilden grejar jag med mammas kameraväska samtidigt som jag smakar på stolen. Jag smakar på det mesta, det KAN ju smaka bra och för en liten som mig måste allt upptäckas för allra första gången. Minns ni när jag fyllde sex månader och berättade om hur en dag kunde se ut i mitt liv just då? Jag tänker göra samma sak i kväll. När klockan är cirka 07.00-07.30 vaknar jag och börjar snacka men först vill jag ha en slurk bröstmjölk. Pappa säger att jag brås på mamma på det här med snackt - att prata och experimentera med ljud är ju kul! En gång sa jag "mammavovvov" och då blev mamma överlycklig fast jag har tyvärr inte lyckats säga det igen. "Mamma" säger jag flera gånger per dag till allt möjligt. När mamma intar frukost cruisar jag omkring på köksgolvet och kör min morgonrunda; först hundskålarna, sedan stolsbenen, sedan kylskåpet, därefter sladden som hänger ner från adventsljusstaken, sedan tränar jag på att öppna och stänga skåp och slutligen kollar jag om det hänt något nytt i leksakskorgen. Det har det oftast inte men det bekommer inte mig då jag tycker att kastrullock och vispar är minst lika roligt att leka med som leksaker.

När jag börjar ledsna låter jag meddela mamma det och då fixar vi gröt och en frukt eller lite bär. Därefter klär vi på oss och ger oss ut på en promenad med lämpligt åkdon för dagen. Jag gillar både vagn, pulka och sparklåda! Tidigare kunde jag bara sova om vagnen antingen stod stilla hela tiden eller var i rörelse men nu kan jag lämnas ute efter promenad och sedan ropar jag när jag vaknar. Brukar oftast sova minst en och en halv timme på förmiddagen, rätt ofta två timmar. När vi ska iväg någonstans sover jag ibland så länge så mamma måste väcka mig, trots att hon planerat in min sovstund och allt efter tidsschemat. Hm. När ska hon lära sig att det inte går att minutplanera med bebisar?!

Vid 12.30-13.00 är det lunchdags - jag tycker fortfarande om all mat och mamma och pappa skryter ofta på mig att jag äter det som serveras. Nu brukar jag ibland äta samma mat som mamma och pappa, fast utan salt förstås, och i lagom konsistens. Jag tycker det är roligt och spännande att smaka på maten själv, gärna ostbitar som är en favorit! På eftermiddagen roar vi oss med lite allt möjligt. Vissa dagar åker vi och hälsar på någon eller som i dag, när vi hade träff på BVC för att lära oss om HLR (Hjärt- lungräddning). Jag kunde redan allt om det där för om man har en mormor som jag har, som dels är sjuksköterska men också ser faror i allt, så har vi liksom redan haft hemma de där dockorna och mamma och pappa har fått prova att rädda dem. Pappa brukar bli rädd när jag sätter i halsen och hostar till men mamma är coolare och säger: "Låt honom lösa det själv" - för det kan jag! Det känns dock skönt att veta att de skulle göra allt för att rädda mig om jag inte skulle kunna hosta till det jobbiga själv!

När klockan slår 15.00 är det dags för mellis och jag brukar få amma en liten skvätt efteråt - det tycker både jag och mamma är mysigt! Klockan 15.30 sluter jag mina blå och sover en timme - en och en halv och då är det bara en pyttestund innan pappa kommer hem! När klockan är 17.00 är det matdags igen och det är mysigt för då tänder vi ljus och äter allihopa tillsammans. Pappa är ju ingen "frukostmänniska" (som mamma säger) så när vi vaknar på morgonen fixar han med hundarna och sedan åker han till jobbet så när middagen står på bordet är det härligt att äta tillsammans. Ibland skriker jag för att jag inte får maten i tid men när jag fått i mig ett gäng tuggor brukar humöret stabiliseras och när måltiden är slut får jag ofta någon efterrätt, kanske lite apelsin som är en favorit just nu.

På kvällen brukar vi umgås i vardagsrummet. Ibland spelar vi piano, ibland tränar mamma på golvet och då brukar jag låna hennes yogamatta och göra några krumbukter och ibland har vi besök - det är spännande för då får jag sitta i någon annans knä! När klockan slår 19.00 kokas min välling och sedan är det bums i säng. Om nätterna sover jag ibland bra och ibland sämre - det är så livet är som bebis förstår ni. Tack för att ni ville ta del av en helt vanlig dag i mitt liv som tio månader! Vi ses en annan gång, sov gott!

 

Något jag lärt mig av de tio månaderna jag varit förälder är att nattsömnen förändras med jämna mellanrum. Ibland sover han okej, ibland riktigt bra och ibland sämre. Vi har liksom gått in för att det är så. Gemensamt för alla perioder har varit att han somnat om fort igen när han vaknat. Oftast vill han ha nappen eller nara kontrollera att vi är där. Den totala vakentiden per natt har alltså varit helt överlevnadsbar då den rört sig om kanske 10-20 minuter. Det var något han dock totalt ignorerade i natt då jag vaknade av att han satt upp i sängen och jollrade klockan 02.32. Försökte få honom att komma till ro med alla sorters medel (man har ju samlat på sig en del, hehe) och när han tillslut somnade om igen var klockan 03.54. Rätt slut då kan man säga!

När vi vaknade i morse sa Christoffer: "I morgon ska du få sovmorgon!" följt av "Hur många bitar sushi vill du ha?" så med en annalkande sushimiddag i kväll och vetskapen om sovmorgon i morgon ska vi nog överleva denna fredag! Han är så jäkla bra den där mannen. Är överdrivet glad och mallig över honom. Alla borde ha en Christoffer.

Tog dessa bilder med telefonen i dag och ångrade så att jag inte tog med kameran! Vilken dag! Efter flera dagar med ihållande snöfall (älskar snön så inget fel med det) och novembergrått och mörkt var det så underbart att återse solen! Jag och smågrabbarna (storgrabben Jax fick stanna hemma för jag orkar inte sparka med dem tillsammans då de blir så himla starka) Major och Vidar har varit ute på en långtur med sparken. Det här kommer jag sakna så otroligt mycket sedan när jag börjar jobba! Klä på sig, stoppa Vidar i vagn, låda, sele eller pulka och bara gå och fara dit man nu känner för att fara. Ska verkligen försöka se till att maxa de här sista veckorna. Som tur är jobbar jag ju bara en vecka och sen är det jullov i två veckor. Hehe. Jag längtar verkligen tillbaka till jobbet, elever och kollegor, men det känns ändå skönt med en mjukstart.
Nu har vi ätit lunch och ska strax packa oss iväg mot det allra sista babysimmet (sorg!), inhandling av hyacinter och inlämning av en gammal adventsljusstake (60-tal) jag hoppas någon av de lokala elektrikerna ska få bukt på!

 

 

Vidar. Den 28 oktober blev du nio månader gammal. Du har alltså funnits lika länge utanför magen som inuti. Eftersom vi hängt med dig ett tag nu och lärt känna dig tänkte jag skriva om dig och berätta hur du är just nu, nio månader gammal. Du vet, jag har en blogg där jag skriver ditten och datten, bland annat om dagarna med dig - den här bloggen kanske inte finns när du börjar läsa men då fixar vi en utskriven version av den här texten.

Du älskar att bli killad och masserad, att äta mat och att kramas. Du kiknar av skratt när vi leker tittut och kastar dig upp i luften. Då brukar mormor blir rädd att vi ska tappa ner dig men i våra armar kan du känna dig trygg. Din bästa vän är Major, vår 18 månader unga jämthund. Ni brukar ligga och kela på golvet och du kliar (drar och sliter) hans päls. Dina intressen (eller ja, du har ju inte uttryck det själv men om jag går efter vad du gillar att göra) är att spela (hamra) piano, undersöka vilka ljud en sked kan ge ifrån sig beroende på hur och var man dunkar den, pilla på "lappar" på kläder och leksaker, handla och åka i sele på mig och titta på varorna, samt åka vagn (du somnar oftast på en gång). Något du också gillar är att hälsa på folk och undersöka nya miljöer och människor. Än så länge är du inte så värst intresserad av specifika leksaker utan du leker minst lika bra med grytlock, vispar och skedar.

Du tycker inte om när du inte får mat i tid (ett personlighetsdrag du ärvt av mig, hehe), när vagnen stannar efter en långpromenad, att byta kläder och när jag inte låter dig "spela" piano utan vill att du ska sitta still i selen när jag spelar. Om du är trött går det ganska bra för då vaggas du till ro när jag spelar.

Än så länge har det inte varit några problem att lämna bort dig till barnvakt eller att ha dig sittandes i knät hos vänner och släktingar. Du verkar vara en trygg liten kille som finner dig i de flesta situationer. Du är dock restriktiv första gången du provar något nytt, som till exempel första gången vi var på babysim. Du drog inte på smilbanden en enda gång utan förhöll dig ytterst avvaktande till den nya situationen. Nu, när du vet vad det är, älskar du babysimmet och skulle nog helst av allt vilja slita dig från mig och plaska runt själv. Jag tycker att det här är en fin egenskap för det kan vara bra att hålla sig på sin kant och undersöka situationer innan man kastar sig in i dem med full fart.

När du för första gången lades upp på mitt bröst fylldes jag av en alldeles varm känsla. Det var då den där bubbliga, mjuka kärlekskänslan började gro. Nu, nio månader senare, är det där fröet som grodde den där januaritorsdagen en stor och stark planta som växer för varje dag som går. Vår kärleksplanta. Många gånger tänker jag på vilket bra team vi är. Hur bra vi fixar olika saker och situationer. Allt är ju så nytt - både för dig och för mig. Tack älskade, lilla bästbobin för att just jag fick bli din mamma. Jag ska vattna vår planta med så mycket kärlek och omsorg det bara går.

 

Vilken fin måndag vi haft. I förmiddags besökte vi Öppna Förskolan och det var premiärbesöket för min och Vidars del. Har känt mig sugen på att gå dit länge men inte riktigt känt behovet för Vidars del och han har dessutom sovit under större delen av deras öppentid men nu sover han vid 10.30 istället för 09.30 och därför passar tiden oss bättre nu. För honom har det hittills räckt bra med babysim, föräldraträffar, besök av vänner och familj och den sång och lek vi erbjuder honom hemma. Jag har dessutom känt att jag hellre under- än överstimulerar honom, han är trots allt bara nio månader. Men i dag var det då dags för premiärbesöket på Öppna Förskolan vilket var en hit både för honom och mig så det blir garanterat en återkommande del i vår vardag framöver. Dock kände han inte så värst stort intresse av sången och ramsorna vid samlingen utan hasade iväg och pillade koncentrerat på en lapp som stack ut från mattan och när de andra lite äldre barnen socialiserade satt han en bit ifrån och slog två koppar emot varandra och roades minst lika bra av det.

När vi kom hem sov han gott och jag passade på att checka mailen, betala räkningar, göra lite styrelsejobb och äta lunch i lugn och ro. I eftermiddag hade jag svårt att få honom att hålla ut en timme längre innan sovstunden (den här tidsomställningen bökar ju till det lite) men vi lyckades (tack pianot) och han somnade prick 19.00 i kväll när Christoffer lade honom så nu är han i fas. Jag har varit och fikat på Pralineriet i kväll med mina gamla, och allra första, elever! Ett gäng underbara tjejer som har en alldeles speciell plats i hjärtat. Känns även gött att den här småbarnsmamman får ta del av ungdomens fägring när de uppdaterar mig om vad som händer i deras liv!

Ja. Det var en måndag i oktober det.

Har haft en fin fredag. Morgonmys med dessa två och sedan kom Sandra, Aron och Liv på lunch och umgänge. Jag ser ju Vidar och Major som mina två bebisar men det är bara att inse att de inte är så små längre. Vidar blir nio månader i dag och Major skällde älg i sju timmar förra söndagen. Minns ju när Major somnade i mitt knä och när Vidar var ett knytt som bara låg och myste i sitt babynest. Det som är så himla kul att se är att Vidar och Major är så bra kompisar. Jax är också snäll med Vidar men han är mer obrydd om honom och ligger mest för sig själv men Major ska vara där Vidar är. 

Fredagen är ju inte slut än och nu ska jag och Christoffer gå ner till sjön för en kvällsbastu och mormor och morfar får passa Vidar som sover - bra deal! 

 

 

 

Trevlig rubrik va? Men just nu är det inte trevligare än att dagen består av snor och slem men inte hos oss vuxna utan hos den lille stackars förkylde herren på 8 månader. Alldeles tät i näsan och rosslig är han. Snoret rinner och han har svårt att sova längre stunder innan han vaknar. Det började i går och natten har varit jobbig för Vidar. Han har vaknat en gång i halvtimmen/timmen hela natten. Ni minns kanske att jag berättade tidigare att vi börjat trappa ner på nattmålen för att slutligen sluta nattamma helt? Han äter ju så bra om dagarna så han behöver inte amma på natten. Det började gå ganska fint med nätterna och han vaknade allt färre gånger under natten för att snutta och så kom nu den här förkylningen. Tillbaka på ruta ett igen. Stackars lille Vidar. Självklart kommer han att få tröstsnutta nu när han är förkyld och ledsen för vi har inte hjärtan att ta ifrån honom det nu under förkylningen. Vi får börja om sedan när han är frisk helt enkelt.

I gårkväll när han vaknade (somnade kl. 18.40 för natten) flera gånger under kvällen gick vi upp, tog upp honom i famnen och lugnade och lade sedan tillbaka honom i sängen igen och då somnade han om med tung och snorig andning. Det tog oftast bara några minuter att söva om honom men det är så hjärtskärande att höra att han knappt kan andas för allt snor. Han är så tapper ändå och glad och pigg nu på morgonen. I detta nu sitter han och klappar händerna och "sjunger", haha. JAG VET att det bara är en förkylning och ingen fara men ja, det är väl förstagångsförälderskänslorna som kommer.

I dag blir det en lugn dag. Vi kör pyjamasdag och ska vila så mycket som möjligt. Sagoläsning och musiklyssning får det bli i dag. Jag har tagit upp blåbär från frysen och ska göra en smoothie till oss båda sen med massa vitaminer och antioxidanter för att förhoppningsvis skrämma bort den här dumma förkylningen.

Nappen heter "Natursutten" och är en napp helt gjord i naturgummi. Nedanstående text är hämtad från Lapland Eco Store där jag köper Vidars nappar.