Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.

Att avsluta något man tyckt så mycket om

2017-01-17 21:10:00 i Allmänt

Jag känner att jag verkligen behöver få skriva av mig om det jag nu ska skriva om. Det här med amning. Vidar har ammat sedan dag ett och ammar fortfarande, dock under ett pågående avslut. Min ambition har hela tiden varit att amma så länge vi båda trivs med det och det har fungerat bra. Nu har vi snart ammat ett helt år, senaste halvåret som ett komplement till den övriga maten han äter. Vidar är en matglad liten pojke som äter allt från bönor till köttfärslimpa med stor aptit. Christoffer brukar skoja och säga att han måste ta ett extrajobb under föräldraledigheten för att ha råd att föda honom. Under en frukost äter han exempelvis en hel portion gröt med hemlagat äppelmos, en hel frukt, en macka, ett ägg och kanske någon smakbit från vår frukost...
Anledningarna till att amningen fungerat så bra tror jag beror på flertalet orsaker. Jag är bland annat mycket tacksam över att vi gick amningskursen och att BÅDE jag och Christoffer gjorde det. Även om han ju inte ammar är han en stor del av Vidars behov och genom att ha god kunskap kring amningen kunde han ge mig ett bra stöd redan från början. Han visste till exempel vilken avlastning man behöver när man helammar ett barn dygnet runt. Jag är säker på att jag annars inte klarat av mjölkstockningen jag fick när Vidar var två veckor gammal och heller inte den tuffa tiden under helvetets påfund även kallad sorkfeber. Sorkfebern drabbade mig när Vidar var fyra månader gammal och jag ville absolut inte sluta amma då utan kämpade mig igenom sjukdomen och ammade i ett töcken av smärta och tårar. Det är ju helt otroligt egentligen vad man gör för sitt barn! Självklart är jag medveten om att Vidar inte skulle drabbas av något men om vi där och då hade avslutat amningen men jag ville så gärna amma längre och det var ju något vi båda trivdes så bra med. Vi har även tilläggsmatat Vidar, framförallt i början när mjölken inte kommit igång ordentligt och under sorkfebern då mjölkproduktionen gick ner eftersom jag var sjuk. Jag tror att det är en kombination av dessa faktorer som gjort att jag ammat så pass "länge" om man tittar på genomsnittet. 
Att amma har inneburit starka band mellan mig och min son. Amningen bjuder på näring i ett smart förpackat sätt, helt anpassat efter bebisens behov. Att det dessutom innebär en stund för bara mig och Vidar har givit oss närhet, värme och trygghet. Det är just det jag kommer att sakna mest med amningen - att ha en helt egen stund som bara är vår. Självklart går det ju att skapa dessa stunder utan amningen, det gäller bara att hitta nya sätt. Jag känner mig så kluven till att avsluta amningen. Det finns fortfarande mjölk kvar men jag märker att den sinar mer och mer eftersom vi ammar mindre och mindre (minskat sug = minskad produktion). Vi behöver inte fortsätta amma av näringsmässiga skäl då Vidar tillgodogör sig sitt näringsintag via maten men det är just den där stunden. Stunden som bara är vår. Hur lugn och stilla han blir i min famn när han äter, hur mitt hjärta slår mot hans kropp, hur mina axlar sänks och pulsen går ner, hur kärlekshormonet som frigörs rusar runt, runt i kroppen och gör mig varm och lugn. Hur gott han luktar på huvudet, hur han tvinnar mitt hår mellan sina små fingrar, hur han stryker sin lena hand mot mitt bröst. Allt det kommer jag att sakna. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Så otroligt vackert du beskriver amningen, amningsstunden och hela amningssituationen.
Jag hoppas så innerligt att amningen ska fungera väl, vill så gärna amma mitt barn.
Tycker det är fint med pappor som vill hjälpa till. Här hemma var det Hans som tryckte på allra mest om inskaffandet av pump, så att han också ska få "amma" och kunna avlasta mig, samtidigt som bandet mellan far och barn stärks.
Min ambition är att kunna helamma, så jag hoppas verkligen att det vill fungera. Och, efter din beskrivning så hoppas jag ännu mera att det ska fungera, för det låter verkligen så himla mysigt!
Kram!

Svar: Ni verkar ha en fin inställning till det hela och nog tror jag det kommer gå bra! Och gör det inte det finns det massor av barn som vuxit upp och varit friska av flaskmatning :) När är det dags? :) Kram
Carolina Lidström

Skriv en kommentar