I förmiddags sprang jag terränglöpning med hurtbullen My! Hon har superkondis och springer Marathon och grejer så jag var lite nervös men det gick fint. Vi möttes vid Dalasjö FH och sprang först två km uppvärmning längs spåret och sedan lite löpskolning på min begäran då jag behöver utveckla och lära mig mer om mitt löpsteg för att bli en bättre springare! (Ja, löpare, jag vet, men det låter ju så häftigt om man säger "springare" istället!). Efter övningar och tips körde vi fem km terräng. Vi hade dock inte kalkyrerat med att värmen skulle vara så jobbigt så det blev ganska tungsprunget, men fram kom vi i alla fall. Tack My för ett jätteroligt träningspass, det gör vi om!

I morse sprang jag en tur i skogen och samtidigt lyssnade jag på Sofia Karlssons livealbum "Levande". Det var en mäktig upplevelse. Vanligtvis lyssnar jag på rätt fartig musik när jag springer, eller lyssnar jag på ljudbok/podcasts, men i dag tänkte jag annorlunda och vilken skön runda det blev. I min villvarelse har jag alltid trott att jag springer långsammare ju lägre bpm (beats per minute) låten har, men inte i dag i alla fall. Att springa där bland tallarna på åsen, med solen i ryggen och Sofia Karlssons stämma i öronen var en fin upplevelse.

I tisdagskväll kände jag hur det killade i halsen. Det där killandet har nu övergått till halsont, snuvighet och en allmän trötthetskänsla i kroppen. Inte bra tajmat med tanke på att planen var att springa loppet Lill-Raijan runt i morgon. Med den positiva drivkraften jag har inom mig försökte jag att in i det sista tänka bort bacillerna som tagit min kropp i besittning och hade målet inställt på att genomföra loppet. Min realistiska sida (och min sjuksköterska till mor) har dock insett att jag får ställa in. Jag HATAR att ställa in. Måste dock tänka på att jag tränar för att må bra året om och inte för att springa ett enstaka lopp. Nu blir det vila veckan ut och förmodligen nästkommande vecka också. Sedan är det bara tre veckor kvar till det halvmarathon jag i min iver anmälde mig till i våras. Just nu känns det långt bort när jag sitter här med rinnande näsa och svettig panna. I höstas sprang jag Tjejmilen med riktigt besvärlig hosta och det "betalade" sig genom sju veckor av röstbortfall (inte roligt för mig och mina 15 sångelever) och träningsförbud. Det är inte värt det. Nu ska jag dricka te med ingefära och se om den här sommarförkylningen släpper.

Vaknade av en envist surrande fluga i sovrummet och tänkte att det är lika bra att gå upp. Måste hinna trycka en stor frukost innan jag ska springa. Jag ska åka in till Vilhelmina med Christoffer när han åker på jobbet och sedan ska jag springa hem. Fördelen med att springa på morgonen är att - förutom att det är en bra start på dagen - man sedan har hela dagen kvar till sitt förfogande. Nackdelen är att man inte kan trycka på lika mycket som med en dags energi i kroppen. I regel hinner man ju bara få i sig frukost och får fylla på med mer energi vid hemkomst. Nu är det cirka sju veckor kvar till halvmarathondags! Har kört rätt korta och snabba pass på sistone för att få upp glöden igen och det känns som att det har fungerat. Nu återgår jag till det ursprungliga programmet igen.

I dag efter jobbet sprang jag hemåt och så blev jag upplockad av Christoffer efter en mil. Här kommer en summering kilometer för kilometer.

1 km - Slår personbästa på kilometertid (under ett distanspass) under 05.00, är supertaggad och har bra musik i lurarna.

2 km - Den goda känslan fortsätter. Hälsar på min gamla idrottslärare Bosse som ger mig tummen upp.

3 km - Har skön rytm till tonerna av Deportees.

4 km - Stannar tvärt och dricker en klunk vatten (vätskebältet hänger alltid med mig under de längre passen).

5 km - Här börjar det bli halvdrygt, tråkigt och ljumskarna (?) börjar "gnissla" lite, alltså kännas.

6-7 km - Blä. Tröttheten slår till och det känns som en evighet innan jag ska bli upphämtad. Får slå på pannbenet på högsta frekvens.

8 km - Pannbenet funkar.

9 km - Får det sjukaste löpflowet jag någonsin känt och känner att "fasen att jag snart blir hämtad, jag vill springa MEEEERAAAA!)

10 km - Nöjd över passet som höll en genomsnittligt god nivå (trots surandet där i mitten) och det kändes fint att avsluta med en bra känsla i kroppen.

På söndag står det 13 km i träningsschemat. Hu. Halvjobbigt... Någon som vill cykla med mig och göra mig sällis?

Har varit ute på ett skidpass i kväll. Eftersom stormen tog elljusspårets lampor (eller dess funktion i alla fall) är pannlampa ett måste. Det var magiskt att åka runt spåret i lätt snöfall i en knäpptyst skog. Önskar att jag kunde återge det på något sätt så ni fick se. Om man bortser från att jag fick mjölksyra i triceps på grund av noll fäste (nästa gång får jag be Kalle, min vallningsgshovmästare och granne, att valla) och att jag tog ett litet (läs stort) snöbad när jag skulle skida hem över en lägda, över ett dike och upp på en väg, så var det ett mycket gemytligt träningspass.

Hela den här hösten har varit död ur träningssynpunkt. Det hela började med att jag, mitt smarthuvud, sprang Tjejmilen med en hosta som inte var av denna värld för att därefter drabbas av en segdragen förkylning som utmynnade i bihåleinflammation. Med en röst som aldrig höll, en kropp som knappt orkade något och ett tålamod som höll på att ge upp genomled jag sju veckor av denna plåga. Under dessa sju veckor har jag alltså inte tränat något vilket gör att jag i dagsläget känner mig som världens mest otränade person. För mig som är van vid x antal träningspass per vecka beroende på tid och säsong har det varit jobbigt att inte kunna få träna som jag brukar. Mina träningsstunder är en källa till avreaktion på saker som gör mig upprörd, en stund för att komma på lösningar på diverse problem och en tid då jag får gå in i mig själv och kreera fritt i huvudet. Den stunden har alltså inte funnits under sju veckor. Men nu är den tillbaka.

Jag slutade med penicillinkuren i tisdags förra veckan och vilade en vecka extra för säkerhetsskull. Planen är nu att trappa upp träningsdosen i lagom takt. Känns så surt att börja om då jag var i en bra löparform innan jag blev sjuk, men är huvudet dumt får kroppen lida. En sak är säker: jag kommer ALDRIG mer att springa och särskilt inte tävla när jag har en infektion i kroppen. Planen är att vara i en okej form inför skidsäsongen och sen ska jag ta alla mördarbackar med storm... hehe. Vi ser väl hur det går. Uppdatering följer!

Ps: Vi har fått en jättefin träningscykel av Christoffers pappa Sten-Åke. Jag invigde den med ett kort cykelpass till Nyhetsmorgon i morse. Den kommer att bli ett perfekt komplement till skidåkningen då termometern visar kallare än - 16 grader (vilket den ju gör då och då här uppe i norr).

Nu är jag hemkommen efter en helg i Stockholm. Det har varit en rolig helg. Några tankar om resan:

- Det är så himla synd att min hosta fortfarande lurar i kroppen, Sprang därför bara halva loppet och gick resterande biten av banan. Hur tråkigt som helst eftersom både kroppen och hjärnan ville springa men hostan tvingade mig att låta bli. Det var dock en härlig upplevelse. Hur mycket folk som helst, hur långa toalettköer som helst (stod i kö i 30 minuter) och mycket peppning längs vägen.

- Varför är en del människor så himla sura? När de har till uppgift att stå till tjänst kan de ju dra lite på mungiporna kan jag tycka. De har att lära av min vän Emily som jobbar på Statoil och alltid är glad och serviceinriktad.

- Varför hade en del idioter och djurplågare till homo sapiens med sig sina hundar till Gärdet där tävlingsområdet var? Det var 25 grader och stekande sol ute och platserna med skugga var få.

- Christoffer släktingar var så himla snälla som lät oss bo och äta hos dem. Vi har haft det hur lyxigt som helst - som att bo på hotell fast bättre! Kicki följde dessutom med som coach, hehe. Nästa år springer du väl med oss, Kicki?

- Stockholm är en otroligt vacker stad, på sina håll. Där vi sprang (runt Djurgården) är det som en idyll. Nere i Tunnelbanan finner man dock ingen direkt harmoni. Fullt av stressade människor och barn och gamla som nästan kläms sönder i vagnarna. Fick seriöst djupandas för att inte drabbas av panik. Jag vet att det kan låta töntigt, men jag är extremt bortskämd med stora svängrum och frisk luft. När jag var två år stod jag i farbror Anders hall i hans första lägenhet i Göteborg och skrek "Akt ji!" ("Akta er" på rikssvenska. Pratade bondska när jag var liten - så blir det när man växer upp bredvid farmor, farfar och gammelfarmor). Som tur var behöve vi bara åka tunnelbana en enda gång då Kickis morbor Gustav skjutsade runt oss överallt i bilen. Tack!

- Christoffer lillasyster Linda är typ världens roligaste person. Jag önskar att hon startar ett eget humorprogram. Allt hon gör blir liksom roligt på något sätt, haha!

Har några punkter på dagordningen i kväll. Först och främst:

- Hej måndag och hej hosta som kommer väldigt olägligt inför Tjejmilen på lördag. Började hosta på onsdag och har ont i halsen till och från. Hoppas, hoppas att det går över fort. Kurerar med min vanliga medicin: ingefära och honung! Pratade med Christoffers kollega som sprungit marathon och åkt Vasaloppet och han sa att det där med att springa de sista två veckorna inför ett lopp är överskattat. Det är hur du tränat de senaste månaderna och året som räknas, även om det rent psykologiskt känns bra med fina pass veckorna innan ett lopp. Jag lyssnar på honom. Men det känns bara så överjävligt att den här himla hostan ska komma NU eftersom jag generellt sett är sjuk så sällan. Antar att det är en kombination av en ganska hård träningsperiod och terminsstart i skolan. Och så höst på det. Jaja. Jag är ju i en okej löpform ändå, även om jag kanske inte kan prestera bra (eller alls) på lördag. Ps: Linda, jag kommer dock medverka! Misströsta icket! Om jag inte tillfrisknar kommer jag att gå runt banan (även om det kommer att vara råtrist) och lägga upp en taktik inför kommande år då jag kommer tillbaka starkare! /Positivismen segrar

- I går knackade det på dörren och jag hörde direkt att det inte var pappa eller mammas försynta knackningar. Ropade ett "kom in" och in kommer min fina kollega Agnetha med man och tre barn. En mycket bra söndagkväll med tunnbrödfika, hundbus och bortskänkning av "antika" föremål. Jag älskar spontanbesök - det var det jag ville ha sagt.

- På måndagar bilar jag ju till Saxnäs för undervisning och eftersom mitt schema där är rätt luftigt (två klasslektioner och två sånglektioner) frågade rektorn mig om jag kunde vara rastvakt en stund på lunchrasten denna termin och det kunde jag ju såklart vara. Vi lekte och gungade. Älskar barn.

- I kväll har jag och Agnetha hälsat på hos vår fantastiska jobbarkompis Alexandra. Vi drack massa te och pratade. Det känns så otroligt bra att ha kollegor att prata med om saker som både rör jobbet och andra saker man aldrig hinner prata om på jobbet.

- Och så har jag röstat idag också. Ni gör väl också det? Ja. Det tycker jag att ni ska.

- När jag kom hem rensade jag lingon. Alltså: rikedomen i frysen just nu: älgkött, hallon, hjortron, lingon, blåbär, vinbär, krusbär, Thomas vitamininjektion svartvinbärsjuicen och en hel massa tunnbröd. /Rik och bärpretantiös tjej

- Nu ska jag bada. Det har jag längtat efter hela dagen.