Bebismat: bananmuffins


Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.
Radiominnen
Jag sitter i uterummet och tittar ut över lägdan . Medan junisolen går ned genom de ljusgröna björkbladen lyssnar jag på radions P2 som ger det trevliga programmet Jazzådu.
Grannkanalen P3 spelar ofta hiphop och ibland kan jag höra en sångare från Sveriges framsida som sjunger så fort att han inte hinner med sin egen baktakt. Jag inser att jag har kommit upp i åren och att den moderna musiken är lite för modern, även för mig.
Stan Getz tenorsaxofon skickar melodislingor runt i uterummet och jag kommer att tänka på mina egna radiominnen.
Vid sjutton års åldern tog en kompis till mig initiativet till att vi skulle skicka efter transistorer, dioder och motstånd från Clas Olsson för att bygga våra egna FM-sändare.
Efter någon vecka kom paketet från Classe. Vi satt uppe på mitt pojkrum, drack Lipton te, åt Skogaholmsmackor med rökt medvurst och lödde ihop våra konstruktioner. De små sändarna drevs med 9volts ficklampsbatterier. Vi ställde in sändarna på 98,8 Mhz respektive 102,1 Mhz, därigenom kunde vi prata med varandra. En fantastisk upplevelse när vi insåg att det fungerade.
Efter några dagar började vi sända lite program. Jag hette Studio Top, beroende av min geografiska belägenhet i byn, uppe på backen. Min kompis sände under namnet Pharenz Gudd. På Tandbergbandspelaren hade jag spelat in musik från Tio-i topp och Kvällstoppen vilken jag återgav i kombination med mellansnack. Man hade ju lärt sig av Klas Burling och Ulf Elving…
Efter ett tag fick vi blodad tand och försedde våra sändare med nätdrift med en 220 volts transformator. Nu skulle vi sända till grannbyarna. Men säg den glädje som är evig. När vi tog våra moppar på utvärderingstur hörde vi bara det entoniga skrapet från den 50-hertziga växelströmmen. Och ända hade vi skärmat av strömförsörjningen med ett plåtlock från en gevaliaburk.
Vi kopplade åter till 9-volten och fortsatte sändningarna inom byn.
En afton när jag skulle hämta kvällstidningen hos byns lanthandlare frågade han mig om jag hade hört ett nytt program på radion, det var några ungdomar som sänder populärmusik som kommenteras mellan låtarna. Jag känner hur mina kindben antar samma ton som banlonpolotröjan jag bär den dagen.
- Det är förmodligen någon provsändning inför lanseringen av den nya kanalen som kommer under hösten, P4, förklarar jag.
- Ja så måste det vara, säger handlaren, det har jag inte tänkt på.
Efter något år avvecklas verksamheten, jag tar körkortet och andra intressen tar vid.
/G
Min äckligaste mat? Blodpudding! Konsistensen, färgen och smaken samt mat som badar i olja och någon konstig kryddblandning.
Hatväder? Blåsväder! Och ni vet det där vädret som ibland brukar vara i december med halka, blåst och plusgrader. Det är mitt allra värsta väder. Tur att december för det mesta brukar innebära snö, minusgrader och stilla vindar (i alla fall här uppe). Minns att jag hoppades att Vidar skulle födas till en kall och solig dag så han fick de bästa förutsättningarna rent vädermässigt och så blev det! (Ja, man är lite märklig som höggravid...)
Då tappar jag humöret helt och hållet? Har faktiskt medvetet jobbat en hel del med mitt humör de senaste åren. Förut kunde jag bli så fruktansvärt arg men nu försöker jag jobba utifrån de strategier jag byggt upp. Det går för det mesta ganska bra. Något jag dock HATAR och inte kan behärska mig inom är när människor är dumma mot djur eller barn. Vad är det ens med sådant folk? Hur fungerar deras hjärnor? Och en annan grej: när folk medvetet inte försöker förstå ens parti eller ställningstagande i en diskussion. Alltså verkligen inte försöker sätta sig in i hur man själv tänker utan stenhårt kör på sin egen tanke/åsikt.
Sämsta musiken? Death metal. Det finns inget som är bra med den genren.
Värsta tiden på dygnet? Klockan 03.00-04.00. Alla sover, det är mörkt, det händer inget kul och det är länge kvar till det är morgon. Har ju nattsuddat en hel del nu senaste 8 månaderna i och med att Vidar ammar på natten.
Mitt sämsta humör? Det är när jag är trött, lite nedstämd av oklar anledning men samtidigt känner en stor rastlöshet.
Sämsta grejen jag äger? Säkert en hel triljon grejer. Tänker mig att det är saker jag inte använder. Borde rensa ännu mer än vad jag gör.
Värsta personlighetsdragen? Hos mig själv: älskar ju att prata och kan ibland lätt ta över ett socialt sammanhang om det inte är personer som älskar att prata lika mycket som mig där. Måste verkligen lägga band på mig själv för att inte avbryta och komma med infallsvinklar hela tiden. Hos andra: sådana som BARA pratar om sig själva och sitt eget och ALDRIG ställer frågor till andra. Så jäkla ocharmig egenskap.
I förmiddags var det en mycket glad och stolt Christoffer som ringde mig.
- Hur är det? frågade jag.
- Jo, sa Christoffer, nog är det bra. Har just skjutit en ko på ståndskall för Juhlinbäckens Major!
Lyckan i hans röst gick inte att ta miste på! Major är ju en avkomma efter Jax så nog är det extra speciellt att det får lyckas för Christoffer då han lagt ned så mycket tid på detta. Alltifrån att jaga in Jax, ta fram honom till en duktig jakthund, undersöka lämpliga tikar att para med och sedan välja ut en valp ur en kombination han tror på. Häftigt tycker jag att det är! Så himla glad för hans skull! Och för Major förstås. Nu hoppas vi att Major fortsätter på denna utstakade väg. Att få skjuta på ståndskall på Majors andra riktiga jaktdag i livet tycker jag är så imponerande!
Saknar mina killar så mycket! De är ju och jagar i två veckor nu men kommer hem en tväris på söndag-måndag, längtar!