Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.
Ifrågasättandet går som en lång, vass linje kring mitt beaktande för inte någon gång har beslutsamheten haft en sån central roll Utgår man från endast en position hela tiden identisk kan man bara välja en stig att vandra mot samma mål hela tiden men vågar man vika av hittar man det alla missar i rädslan att avvika
Inskränktheten lyser upp som den värsta neondemon kom! inte hit, men gärna längre fram
Det känns så konstigt att ett helt år har gått. Det är så himla mycket som har hänt. Förra hösten var en så himla konstig höst.
Jag minns vita väggar
Sabinas lugna rörelser
men ett kaos inuti
bara några dagar kvar
spridningen tar över
orken finns inte mer
jag minns min spelning
och Sabina som kom
efter natten
där hennes egen mamma dog
Jag minns blicken
från läktaren
att min bästa vän
sökte tröst
i att komma och lyssna
och att sen gråta
som om hela hon
bestod av tårar
som bara väntat
på att få ramla
mot någons axel
Sabina tog körkortet för en tid sedan. När jag ringde henne och grattade och bubblade och skrattade sa hon bara: jo, det känns bra. Men konstigt att inte kunna ringa till mamma och berätta. Hon skulle ju vara den första jag skulle ringa till. Men nu går det inte.
Ibland brukar jag tänka på karaktärer jag tidigare hittat på och skrivit ner. Tänker på vad de gör och hur de mår. Som om de finns på riktigt. Det här skrev jag i oktober för två år sedan med inspiration av en kass - okej; mindre bra- föreläsare. Idag tänkte jag på Sune. Funderade lite om jag ska fortsätta mitt fabulerande kring denne man. Jag vet dock inte om det är värt det. Även om det är ett medvetet stilistiskt drag känns han nästan för tråkig.
Sune bor på Berghem och är frånskild. Han har två vuxna barn vilka han inte träffar alltför ofta. Sune gillar rökiga whiskeysorter och läser tunga romaner innan han somnar. Han hatar radio, men lyssnar gärna på krånglig, klassisk musik, trots att han knappt känner till kompositörernas namn. Sommarstugan i Norrmjöle har han sålt då han inte utnyttjade den i större mån än till ensamma sommarkvällar han ägnade till att tycka synd om sig själv. Sune äger en tax som heter Nils. Nils är lite som Sune. Grå och förutsägbar.
Sune har arbetat vid Umeå universitet i 13 år. Han fick tjänsten genom en slump. Han hade jobbat som grundskolelärare i en Umeåskola i ämnena kemi och trä- och metallslöjd. Egentligen brann han för sina ämnen men då äktenskapet kraschade orkade han inte med några yttre krav på prestation. Han ville vara oberoende. Bara utveckla sig själv.
Han sökte en doktorandtjänst vid samhällsvetenskapliga institutionen där han nu forskar om socialitionsprocessen inom grundskolans senare år. Medan han ägnar sin tid till forskning, för mycket kaffedrickande och planlösa promenader med Nils - undervisar han även 25 % vid lärarutbildningens allmänna utbildningsområden.
Sune som person är rätt medioker. Han gillar sill och potatis, men hatar mexicansk mat. Kryddor är ingenting Sunes mage klarar av och egentligen vet han med sig att han även borde utesluta kaffe ifrån sin smått näringslösa kosthållning, men då han dricker runt 9 koppar per dag är han starkt beroende av den svarta drycken och blundar istället för magsåret som sakta växa sig starkare i hans 57-åriga kropp.
Sune är rätt populär i sin bekantskapskrets, mest på grund av att han är för snäll och enligt vännerna lätt att utnyttja i diverse situationer. Sunes hjärtefråga är jämställdhets- och genusfrågor, men det har han aldrig erkänt för någon.
Han är uppvuxen på Teg i en medelklassfamilj. Han gick skola i centrum och blev ofta småretad eftersom hans klasskompisar tyckte att han kom från "fel sida av älven". Sunes familj uppfyllde samtliga krav för att ingå i "Svenssonkategorin". Sune hatar husvagnar. Han påminns av mellansverige, medhavd matsäck och grumliga insjöar. Han påminns om trista kvällar då han och hans far tittade på fotbollsmatcher på husvagnens mini-tv trots att de inte visste vad korten som domaren ibland visade betydde.
Sunes hus är spartanskt inrett. Huset är en tegelvilla från sent 60-tal, fyra rum och kök. I köket uppehåller han sig endast korta stunder då han med stor möda framställer någon slags ätlig middag. Hans säng är för stor för en person och det grämer honom, därför har han satt i system att "råka somna" på soffan. Han jobbar sällan hemifrån, trots att tillfällen ofta ges. Han gillar överhuvudtaget inte att uppehålla sig i hemmet. Den alltför påtagliga sanningen om hans innehållslösa liv blir för mycket för honom. Det är i alla fall tur att han har Nils. Nils, Gevalia och planlösa promenader.
En septemberdag 2006 cyklade jag till universitetet för första gången och jag minns precis, exakt, detaljerna hur asplöven ändrade färg från morgon till eftermiddag och jag nördade in mig på det svenska språket och på hur saker som didaktik fungerar
Vi putsades och vaggades in i läroplaner och "Vad syfte, vad mål" och mellan kaffepauser och snicksnack hann jag med att ta 300 poäng gymnasielärare i svenska och musik blev jag, är jag och ska jag vara jag kände aldrig nånsin den där typiska studentkänslan "Vemärjagvadvilljag-känslan" och jag är glad för det en och annan klassfest hanns med och när jag tänker på dem och alla andra stunder med svenskaklassen blir jag varm snöänglar på granngårdar, grammatikångest i Hum-huset irritation på brist på klarhet i språksociologifördjupningen tjocka koftor och prickiga strumpbyxor för mycket te brända tungor armkrok och skratt
Examensarbetet skrevs i kyligaste vintern äntligen klart och sen musik och bossaclaven, harmonilära, funktionsanalys, stämarrangering och Samtalssinfonietta (!) lärdes in tillsammans med de allra finaste personerna jag fick ha dem i tre terminer och det sägs att det tar lika lång tid att sluta sakna och jag hoppas att jag inte ska behöva sakna utan att vi ses då och då jammar, fikar, musiknördar och nostalgiskämtar
Förutom universitetstiden gav Umeå mig fyra fantastiska år tillsammans med Patrik som jag bara önskar det allra bästa
Umeå gav mig också många, många timmar på bästa platsen på Schmäck mjukglass med benen dinglades vid älven bästa, bästa sommarjobbet fem somrar i rad och extrajobbet på fritidsgården med roligaste ungdomarna Otaliga timmar på IKSU morgonspinning, fyspass med Mördarbarbro, tid på gymmet, afrodans, bodybalance Och jag kommer alltid att minnas exakt hur det blåser när man korsar Skolgatan-Häradshövdingegatan exakt hur god maten på Socialize är exakt hur nötta bokpärmarna är på mina favoritböcker på Bokcafé Pilgatan exakt hur många steg det är från Kii till Indiska och exakt hur ont i händerna man får när påsarna med nya klänningar tynger i handen
Umeå har så mycket att visa och jag har velat se Norrbyskär, Bettnesand, Västervik, Tavelsjö, Kåddis, Brännland, Täfteå Skärgårdsdoft, Västerbottensgårdar, studenter på cyklar alltid något som är i görningen alltid nått att göra alltid på väg alltid lite före än det som kommer sen
Jag kommer att sakna att gå till trötta mannen på Akademibokhandeln för att köpa nya block varken linjerat eller rutat nya pennor och nya mappar Trötta mannen, visst ser du till att ta hand om dig?
Umeå gav mig så många gathörn att komma ihåg hörn där saker sas hörn där kramar gavs hörn där minnen spelas upp så fort jag passerar
Umeå är vin på somriga balkonger för mycket och för dyr kurslitteratur Umeå är om- och ut- och tillbyggnationer jag hatar men som kanske behövs Umeå är diskussioner, åsikter, välvilja rosbuskar, gatnamn och en stad där jag känner så många jag tycker om
Jag vet att jag är expert på att romantisera men det är så mycket mer livfullt om man tar i lite mer vad det än handlar om
Älven. Hur den ligger spegelblank och islossad hur gnistersnö smälter på näsan efter strandpromenaden tillsammans med någon som Umeå gav mig någon som betyder mer än vad jag ens vill erkänna för mig själv
Om det inte hade varit för Umeå hade kanske inte jag och Johannes träffats och det vill jag inte tänka på för vi har det ju bra, Umeå så ta oss inte ifrån varandra inte för att vi skulle tillåta det och jag kommer heller inte att tillåta att Umeås björkars sus försvinner ur mitt medvetande.
En klänning från en fikastund. Ett linne som hamnade på golvet en natt. Sockar med hål i som Molly skrattat åt. Dammiga skor som gått för många mil. En kofta som lånats ut till en ledsen vän. Jag plockar ihop fem år. Det är klart att det känns.
Balkongdörren på glänt. Visar mig julidroppar utanför. Har aldrig blivit gladare över regnet. Äter tre passionsfrukter för 10 kr i sängen. Kan inte förstå att jag jag börjar jobba på riktigt om tre veckor. Jobba med det som de här fem åren delvis har handlat om, men det är inte allt.
För när jag plockar ner mina saker plockar jag i så mycket mer än bara akademiska poäng. Jag plockar i minnen. Lägger ner historier, tar upp uttryck, viker ihop meningar som sagts och slår igen minnena av snöänglar i gnistersnö och nakenbad i sommarsjö och morgonskratt i kaffekö. Och så himla mycket mer. Jag plockar ned alltihop. Och tar det med mig.
För några kvällar sedan letade jag mitt tigerbalsam och då fann jag ett av mina gamla skrivblock med texter jag aldrig publicerat här i detta publika forum.
Opus 847329
Varför ger ingen fan i sommaren? Vi kan väl samla vår obotliga rastlöshet i en murken koja diskutera lågenergi, äta skorpor och älska? Ser mig omkring. Tusen fiskmåsar kalasar på resterna av det ingen vill ha. Det som kastats. Det bortvalda.
Tänker:
det lika gärna får bli september nu. Det är alltid någons fel säger man men vi har inte ens kommit dit och jag slår mig mot alla väggar jag lutar mig mot för att undvika mitten.
Ps: Jag ogillar egentligen inte sommaren. Och: mamma, förlåt för svordomen - men jag kunde ej i mitt vokabulär hitta en värdig synonym till "fan".
Vimpeln på flaggstången har slagit knutar på sig själv och när man drar med fingrarna längs stången följer vita färgflagor med. Ljuset spionerar på det vi inte orkat städa bort av vintern. Det pratas om några tentor och kanske någon rapport vi ska skriva innan det är över. Jag mår illa av den kvava värmen i microrummet där studenter samlats för att jämföra matlådeinnehåll och räkna antalet timmar av plugg som kan tänkas krävas för att klara av den kurs de halvhjärtat läser. Jag övar skalor och eldar upp de sista av mina piggelingröna ljus. Tänker på farmor som på bred Dalasjö-bondska alltid sa ”Men ä hänne brinn allä lampän! Jag eldar ljus istället. Tänker på farmor och vill att hon ska få höra nyheter om att kanske baka tunnbröd tillsammans till hösten. Det kommer inte hända. Det är för sent sedan åtta år tillbaka. Åtta år sedan jag flyttade hemifrån. Åtta år som gjort skillnad på presens och imperfekt. Åtta år sedan jag bakade tunnbröd. Kanske längre sen.
Går på en gata med minnen i varje gathörn. Förundras över vem jag var då och vem jag är nu och om det egentligen är så stor skillnad man vill tro. Jag vet inte var den här texten är på väg men jag tänker att det inte spelar någon roll. Den kan vara lite som ett blankt papper man kluddat lite på men sedan stoppat undan. Igår hade jag ett möte med en person som gav mig så mycket. Som fyllde i luckor jag behövde fylla i för att helt och hållet sätta punkt. Jag fick höra fina saker och jag sa fina saker och jag är så otroligt glad över livet. Vad det givit mig och vad det kommer ge mig. Vet ni? Nu gör vi den här våren. Eller hur?
Under en av mina svenskämnespraktiker hade jag ett lyrikmoment med en natur/teknik-klass. Jag gav dem i uppdrag att välja tre ord och de valde Vatten, Öl och Morgondagen. Med dessa tre ord skulle de skriva en "stafettdikt" som går ut på att man skriver ett ord var. Jag tycker dikten blev mycket bra. Det är roligt att ha sådana här saker sparade bland hemtentor och inlämningsuppgifter.
I vattendraget spelar näcken i takt med vattnet Som vattenfallen majestätiskt rinner ned från bergen rinner ölet från flaskan ner i glaset Daggövertäckt gräs mot nakna ben I fantasins korridor visar sig mänsklighetens vilja Men vad spelar det för roll - imorgon är en ny dag
(Ps: Bra idé: Blogga om dina gamla elevers diktande när du inte skrivit något själv på länge! Hehe. Ds).
Line är 23 år och samlar på saker ingen annan vill ha. Hon bor Väst på stan i ett rosa trähus från sekelskiftet 1800-1900. Rummet på 26 kvadrat hyr hon av Elsa, 96 år och halvsenil. Line börjar varje dag med att lyssna på Ane Brun. Hon lyssnar på Ane Brun när hon klär på sig och äter frukost. Hon äter samma frukost varje dag. Hårdbröd och saltgurka. Till det dricker hon minst en liter kamomillte med onödigt mycket honung i. Honungen är egentligen inte särskilt god tycker hon, men hon blev helt mot sin vilja charmad av en kille på Ica Gourmet som tipsade henne om den sorten och då kunde hon inte låta bli att köpa den. Line vet att hennes frukost är aningens näringsfattig men tycker att det finns andra saker att ägna åt sig än att äta efter tallriksmodellen. Det tar exakt 53 minuter för Line att gå till universitetet. Detta för att hon stannar så fort hon ser något hon vill ha i ett fönster.
Line studerar Nordisk kvinnolitteraturhistoria vid Institutionen för litteraturvetenskap. Line läser egentligen inte så mycket, men hon måste ha något att göra för att få dagarna att gå. Hon har länge funderat på att åka ut och resa, men är alltför beroende av vardagen med Ane Brun, Elsa, kamomillte och halvgjorda studier. Line vet att folk tycker att hon är konstig vilket lett till att hon satt i system att utveckla sin provokativa personlighet ytterligare. Det har blivit lite av hennes karaktär. Underlig, provokativ och sparsam med sociala interaktioner.
Ibland går Line ut och går mitt i natten. Det händer att hon möter en man med en halvtjock, strävhårig tax. De pratar aldrig. De bara nickar åt varandra som ett slags bekräftande av deras ensamhet. Promenader, saker och Ane brun är det som Line värdesätter. Allt annat kan dra åt helvete, tycker hon. Line hatar ganska många saker. Helt utan anledning. Hon vet att hon överdriver och att hon bör ha en anledning att känna allt detta hat, men hon gillar inte att ha anledningar. Line tycker inte om att analysera och problematisera. Då hatar hon istället. Det är lättare.
Lines rum består av ett överflöd av saker och det ständiga kaoset ligger som en tung suck över rummet. Trots detta hittar alltid Line det hon behöver. Rummet är kvavt eftersom Line aldrig vädrar. Hon hatar fågelkvitter. På väggarna sitter planscher på gamla filmer. Hennes favoritfilm är "Ensamble c'est tout". Hon har ägnat 36 timmar och 41 minuter åt den filmen. Line älskar att klocka saker och skriver maniskt upp tider i en vinröd anteckningsbok som hon snott från ett bord i Röda rummet på UB. Line gillar tiden. Den är konstant. Sekunderna slår alltid. Line hatar inte tiden. Hon identifierar sig med den.
Jag ser barnet i klungan med 9-åringar på väg till skolan. Hur han tar upp en sten. Studerar den noggrant. Hamnar efter. Hinner ifatt. Stannar och stampar sönder den millimetertunna hinnan av is som bildats över groparna i vägen. Halkar efter igen. Jag ser det 14-åriga paret fnissa åt nervositeten av att hålla handen publikt. Jag ser hur den lilla farbrorn med käppen halkar till på en isfläck och att mannen med portfölj bara går förbi. Jag ser hur barnen med Nalle Puh-ryggsäckar sneddar över gårdsplanen och jag ser hur en del drar ned sina persienner när ljuset och allt som är utomhus blir för påtagligt.
Jag tittar in i fönster och ser hur skriken där inne är ett resultat av att man lät för många ord stanna inne för länge. Jag ser hur dammkorn samlas i hörn och att städandet ersätts av något annat. Jag ser hur en professor på universitetet äter microuppvärmd mat medan han förstrött bläddrar i DN. Jag hinner uppfatta att han slänger en blick på juridikstudenterna i tolvcentimetersklackar. Jag ser hur en ung manlig student faller bort ur seminariediskussionen. Hur han långsamt låter pennan glida hur handen för att landa på kollegieblocket han köpt av den trötte mannen i Akademibokhandeln. Han tänker på hur han på bästa tänkbara sätt ska ta sig ur situationen han hamnat i. En situation han egentligen inte valt själv. Det är bara omständigheter som råkat krocka med varandra.
Och när vintern utanför skapar rimfrost på rutan är allt jag känner exponerat det är uttalat och utspelat så omvänt och lustigt och kanske det också är besynnerligt, ibland är det långt till insikten men i antal ord mätt är det så världsfenomenalt mycket det innebär, det känns som att jag skriver brev till mig själv som för att påminna mig om vad som händer nu är det, det händer precis nu och jag måste erinra mig själv: rimfrost kan svika och då kan jag inte längre titta på mönstret som bildas på rutan inte på de små små stjärnorna av is men jag vill tänka på dig som är ömhet i närhet och nära, nära känna frosten på rutan mot fingertopparna reaktion: att huden reagerar kroppen reagerar på att jag äntligen reagerat på att vi känner precis samma sak
Det är tjugofyra minusgrader och rimfrost och halkfritt och nylagade skor hos Mästerkatten det är saknad och komma på och komma för och komma bort det är fina vitsord och en kommande examen och en jul som kommer det är en ispromenad ned till stan glöggte, frimärken, ord till förut det är samtal om akutenbesök klockan fyra på natten det är obarmhärtighet och fyra täcken det är ett pirr i magen på grund av vinterljuset viljan om att trycka på avtryckaren men det är svordomar om en glömd kamera dagar som den här
Det är så enkelt att säga att det är okej att det ordnar sig att det nog blir bra snart igen
Det är så lätt att ånga på i 110 klara av allt precis lika bra som förut tentaplugga, planera, träffa, styra upp, jobba
Det är en lek att vakna varje morgon och säga hej hej till en ny dag och hur mår du när man borde undra lite mer över hur man själv mår
Men varför är det så förbannat svårt att bara vara ärlig och säga att man inte orkar mer?
Att man börjar gråta då man dricker citronvatten för att det påminner om hemma och man vill bara åka hem och vila höra att man inte behöver
Att man bryter ihop när man råkar ta på sig en tröja som påminner för mycket Att man har glömt bort hur mat smakar bra eftersom allt bara smakar bark och träflisor
Att man knappt klarar av att vara ensam innan man får ångest och kryper ihop i ett hörn och läser, läser, läser böcker för att rymma ifrån sitt eget
Jag läste någonstans att livet är mer liv om det finns lite död med också och det stämmer väl.
Jag undrar bara hur definitiv den här sortens död ska vara innan man kan börja bearbeta sorgen utan att rymma iväg från smärtan det innebär.
I Rossberga regnar det jämt. Nu har regnet kommit till Fullsta och det är ofta någon detalj som ändrats mellan gångerna.
Någon
har målat om.
Någon
har klippt sin häck till millimeterperfektion.
Någon
har inte orkat köra de 15 milen från Stockholm.
Någon
väntar på något som har gått förbi.
Jag frågar frågor jag själv inte vet hur jag skulle formulera ett svar till. Kanske är jag krävande. Kan inte ge något tillbaka.
Regn över Uppsala-slätten idag. Thåström undrar om det är is på fotbollsplanen i år och även fast jag hörde att det snöat i Kiruna inatt tror jag inte att augusti har byggt upp beredskap ännu.
Någon
rör fortfarande om i gamla ord.
Någon
saknar något som inte var helt.
Någon
bryr sig om fel saker.
Någon
vill inte längre orka.
Jag kan inte ens dricka apelsin/kaktus-te längre och det kanske är den största förlusten.
Materiella.
Jag försöker få ihop ord. Ibland går det bra, men för det mesta stannar formuleringen i ögonblick jag till hälften tänkt undan.
