Vimpeln på flaggstången har slagit knutar på sig själv och när man drar med fingrarna längs stången följer vita färgflagor med. Ljuset spionerar på det vi inte orkat städa bort av vintern. Det pratas om några tentor och kanske någon rapport vi ska skriva innan det är över. Jag mår illa av den kvava värmen i microrummet där studenter samlats för att jämföra matlådeinnehåll och räkna antalet timmar av plugg som kan tänkas krävas för att klara av den kurs de halvhjärtat läser. Jag övar skalor och eldar upp de sista av mina piggelingröna ljus. Tänker på farmor som på bred Dalasjö-bondska alltid sa ”Men ä hänne brinn allä lampän! Jag eldar ljus istället. Tänker på farmor och vill att hon ska få höra nyheter om att kanske baka tunnbröd tillsammans till hösten. Det kommer inte hända. Det är för sent sedan åtta år tillbaka. Åtta år sedan jag flyttade hemifrån. Åtta år som gjort skillnad på presens och imperfekt. Åtta år sedan jag bakade tunnbröd. Kanske längre sen.

Går på en gata med minnen i varje gathörn. Förundras över vem jag var då och vem jag är nu och om det egentligen är så stor skillnad man vill tro. Jag vet inte var den här texten är på väg men jag tänker att det inte spelar någon roll. Den kan vara lite som ett blankt papper man kluddat lite på men sedan stoppat undan. Igår hade jag ett möte med en person som gav mig så mycket. Som fyllde i luckor jag behövde fylla i för att helt och hållet sätta punkt. Jag fick höra fina saker och jag sa fina saker och jag är så otroligt glad över livet. Vad det givit mig och vad det kommer ge mig. Vet ni? Nu gör vi den här våren. Eller hur?