Jag ska berätta en sak för er.

Jag känner någon som fick hela sin kropp uppäten av onda tumörer. Av en sjukdom man kan hata och känna förtvivlan inför. Av en sjukdom som samlar in pengar till fonder för forskning. Av en sjukdom där vissa tumörer inte är elaka och där människor blir friska igen. Av en sjukdom där andra människor dör. Långsamt eller snabbt. Men obarmhärtigt oavsett vad. Jag hatar cancer. Jag hatar hur den drabbar människor jag älskar.

Min bästa väns mamma dog i cancer för en vecka och tre dagar sedan. Sabinas mamma hade varit sjuk i flera år och ibland mådde hon bra efter omständigheterna men till slut orkade inte kroppen stå emot längre. Sabina är en oerhört stark person. När jag frågade hur hennes mamma mådde svarade hon med lugn röst, precis hur det var och vad hon tänkte och hur hennes mamma kände det. När hon ringde mig och med panik i rösten undrade hur hon skulle klara det ifall hennes mamma gick bort fick jag en kniv i hjärtat. Den desperationen som fanns i Sabinas röst och den panik jag kände av att vara helt maktlös. När hennes mamma blivit sämre och när hon låg med huvudet i mitt knä och grät kände jag det - det kanske är nära nu. Det gick någon vecka och sedan åkte hon in på sjukhuset. Efter några dagar konstaterade läkarna att inget fanns att göra mer. På torsdag besökte jag sjukhuset. På natten till fredagen var det över. Hon var död. Cancern hade vunnit.

Samma fredag ringer jag på morgonen och frågar hur Sabina mår. Då säger hon att hon ska komma på konserten jag har med min klass klockan 12.00. Inte ens 12 timmar efter att hennes mamma dött. Jag sa att hon absolut inte ska komma utan att hon ska vara med sin familj. Men hon kommer. För att hon vet hur viktig konserten är för mig och hur mycket det betyder att hon är där. Jag älskar Sabina för det. Hon sa att tiden ändå var ute och att hon behövde kraft från mig och konserten jag och min klass anordnade. Efter konserten bröt hon ihop när vi kramades och hon grät så att hon skakade. Att se de man älskar slitas itu av sorg är så hjärtskärande. När hon med svag röst sa: Carolina, jag vet inte hur jag ska berätta för Molly och Olivia att mormor är död, då brast det. Vi grät tillsammans och det är bra att gråta. Även fast man gör det efter en stor konsert och halva publiken är kvar. Även om man gör det mitt i stan och även om man bryter ihop mitt under ett samtal och snorar ner någons tröja och gråter oavbrutet i två timmar. Det är bra att gråta. Man ska gråta. Molly och Olivia har sett deras mormor som en extramamma. Särskilt Molly har varit där väldigt ofta och när Sabina berättade hur Mollys skrik lät när hon och Basse berättade började jag gråta. Jag älskar Molly och Olivia och de betyder så mycket för mig. Att veta att de är ledsna gör så himla ont. Hur deras tårar rinner nedför deras små, små kinder. Hur de snorar ner fanten, katten och snutten. Jag var barnvakt till dem förra veckan så att Basse skulle kunna spela innebandymatch och de låg i deras sängar och sov när jag kom. Jag ville gå in till dem och snutta på dem och säga att jag är ledsen för deras skull. Men hur pratar man om döden med små barn? Jag tänker inte dra upp det. Jag väntar på att de berättar. Om de vill berätta. Jag tar det då. Jag vet att jag kommer att gråta. Jag vet att Molly kommer säga: Cajjo, vajföj ä du lessen? Kom och lek med mig! Då blij man glad! Hon har sagt det förut när jag var ledsen. Det är både så okomplicerat och komplicerat med barn.

Igår övade jag och Sabina på sångerna vi ska sjunga på begravningen. Jag märkte att hon var ledsen vilket är helt naturligt. Sabina, jag vill att du ska veta att du får vara ledsen, förtvivlad, arg, uppgiven och rädd. Din mamma har just dött.

När hon var ledsen igår berättade hon att hon ibland brukar ringa till hennes mammas telefon även fast hon vet att ingen svarar. Hon vill bara höra hennes röst. Hon sa också att hon känner en sån vanmakt när hon vill ringa till hennes mamma för att fråga om något, få råd, stöd eller bara höra hennes röst och när hon millisekunden efter kommer på att hon inte finns mer. Sabina, jag älskar dig. Jag finns här och för mig får du vara ett vrak. Det spelar ingen roll. Vi ska sjunga tillsammans på lördag och det kommer att bli fint. Det lovar jag dig.

Sabinas mamma gillade Leonard Cohen och jag gillar Ebba Forsberg så här kommer en tolkning av Cohens Halleluja.