Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.
Igår var en mysig kväll. Vi samlades några Vilhelminatjejer (i grunden i alla fall) och drack vin och pratade om allt ifrån Pilotutbildningar i Amsterdam till diverse lokalt internskvaller. Och så skrattade vi såklart. Det är det bästa. När jag cyklade hem var det kolsvart ute. Hösten väntar bakom hörnet, men först ska vi hinna med augusti. Nu kommer snart mamma och pappa hit, de ska få dricka kaffe (ZOEGA, ANDERS!) och sedan ska vi åka ut till Västervik! Patrik kommer ut senare, han ska döma åtta fotbollsmatcher idag i regnet, han ska nog få en extra puss ikväll!
En tant på jobbet ber mig gå till kiosken bredvid jobbet för att köpa några tidningar:
- Köp Aftonbladet och Se&Hör! - Okej! - Jag tror det här ska räcka, det är 40 kr. Men jag skickar mer några småslantar också. Man vet aldrig vad Se&Hör kostar, är det riktigt bra skvaller brukar priset stiga. Man vet aldrig. Ta småslantarna med dig. - Jasså? Är det så? Nja, men har de inte ett fast pris på tidningen? - Nej, de vill ju sälja såklart. Är det ett bra skvaller som folk vill läsa så köper ju fler människor tidningen och då kan det höja priset för de vet ändå att de får sälja nummer!
Mm. Så var det med det!
(Tidningen kostade 23 kronor och har alltid gjort det enligt kassörskan på kiosken).
Gick en promenad med Olivia och Sabina ikväll (Molly var hos mormor). Olivia ville inte sitta i vagnen så jag bar henne en liten bit och så lutade hon huvudet mot mitt och pekade på mitt födelsemärke ovanför mitt vänstra bröst och frågade:
- Va e dee? - Ett födelsemärke, svarade jag. Sedan drog hon ut min t-shirt och stirrade ned på mina bröst och fnittrade till: - Va e dee då, Cajjo?
I sommar har jag inte varit på IKSU något alls. Och det har faktiskt varit rätt skönt. Jag har istället passat på att träna massa utomhus: springa, cykla, mördarpass i Bräntberget med Tobbe och så har jag kört styrka i skogen i de "utomhusgym" man kan hitta om man är uppfinningsrik. Jag har också tränat lite funktionell styrka hemma. Nu längtar jag dock efter IKSU. Rätt mycket! Sätter enligt planen min fot innanför deras dörrar den 30 aug. Innan dess ska jag hinna springa i Dalarna!
Idag sprang jag i Gammliaskogen efter jobbet och jag älskar det spåret. Nästan i klass med terrängen i Dalasjö. Fast väldigt, väldigt NÄSTAN.
På mitt jobb är det flertalet av de äldre som av naturliga skäl har nedsatt hörsel (de flesta har ju passerat 90-strecket!) och detta kan ibland leda till små söta missförstånd. Idag stod jag och Linnea och rensade ur innehållet ur ett kylskåp som havererat och vi skrattade åt något vi pratade om. Vi skrattar väldigt högt båda två och har liksom yviga kroppsspråk och rätt som det är dyker farbrorn i lägenheten upp och frågar med orolig blick: Bråkar ni?
Detta är en text jag skrev på en anteckningssida i min kalender någongång i våras när jag satt inne i Hotell Björkens foajé och väntade på en vän.
Här inne känner man tvivlet. Det uppgivna hoppet och den vedertagna sorgeminen. Varför kan inte tystnad andas? Ifall den kunde skulle andetagen vara ryckiga och stötvisa, liksom för att hämta kraft från andningsuppehållet. Som ett praktikens livsstillestånd.
Jag sitter på en bänk där döden blivit verklighet. Ut kommer två farbröder och de pratar om aska från Island och dyra mediciner. Bakom mig sitter en flicka i fyraårs-åldern. Hon tolererar inga frågetecken. Hon rycker i sin mammas väska och upprepar: mamma? Mamma? Mamma? Mamman tittar rakt fram. Tom blick. Lätt höjda axlar. Spänd. Nervös. Snett framför mig sitter en äldre kvinna som andas tungt. Jag vet inte om det beror på fysiologiska faktorer eller om tyngden hon axlar sänkt hennes förmåga till syretillförsel.
Nyss sprang en liten pojke förbi. Han fick trycka på hissknappen och tablettasken, det korta substitutet för aktivitet, glömde han på bordet. De röda björnarna i tablettasken kan inte ge honom sin morfar tillbaka. Alla är nära döden.
Hoppas att de spelar Don’t Cross My Landscape från albumet All prayed up från 2004. Det gör de knappast. Men det vore som en dröm. När jag och brorsan såg dem på Saga i december förra året var de fantastiska, samspelade, charmiga och originella. Förmodligen är de det ikväll också. Även om det regnar eller inte.
Sommaren är ju så himla lång. Man måste hitta på saker för att tiden ska gå.
Idag är jag ledig. Har varit på stan och köpt presenter till Siri som fyller 1 idag och har kalas på lördag samt storebror som fyller 26 på söndag. Dessutom var jag på banken. Döden vad tråkigt. Jag höll nästan på att somna där inne. Jaja. Ikväll ska jag i alla fall få lyssna på några av de bästa Umeåmusikerna: Deportees och Anna Hamilton, lycka!
Är sugen på något odefinierbart. Kanske jordgubbar. Kanske en promenad. Är sugen på att kunna formulera mig exakt som jag vill och exakt när jag vill och exakt exakt exakt. Men det är ovisshet och envishet och dagar som tänker vara sommar ännu längre. Kanske är jag mest bara sugen på att formulera mig. Ge ord till öron som lyssnar.
Men ja. Detta är ju sommaren. Och den ska ju vara tyst. Antar jag.
När jag var elva, eller kanske tolv, fick jag en röd, sjuväxlad Crescent. Den finns med mig än. I onsdags när jag cyklade hem med Jessica uppmärksammade hon min cykels små skavanker och tyckte bestämt att jag skulle önska mig ett nytt rullande färdmedel i examenspresent om ett år. Men jag fick bara ont i magen, som alltid när jag blir sentimental; detta är varför jag vill ha kvar min cykel ända till den inte rullar längre.
Min cykel har färdat mig den åtta kilometer långa vägen mellan Dalasjö och Bäsksele otaliga gånger. Mellan hemma och mellan Emma, min barndomsvän. Den har stått parkerad på inlandsvägar när jag varit tvungen att kissa i skogen. Den har varit föremål för beundran (när den var ny) av mina byskolekamrater vid Dalasjö skola. Den har legat slängd (förlåt, jag vet, men ibland har man bråttom) i ett dike tillsammans med andra cyklar när jag kommit fram till någon vårfest. Den har transporterat mig fyra mil till en pojke jag längtade efter. Den har rullat mig fram till min gamla gymnasieskola och den har hjälpt mig att hitta de allra kortaste och smidigaste vägarna till mina slutdestinationer.
En morgon efter en estetfest skjutsade min gymnasie-Emma mig på cykeln, och jag har nog aldrig skrattat så mycket under en cykeltur. Min cykel har följt mig genom regn, besvikelse och ensamhet, men även genom knastrande snö, kyliga händer som värmdes av någon annans och styrande av två cyklar på väg mot samma håll. Cykeln har också kraschat. Eller jag har kraschat tillsammans med den.
En gång var på våren i tvåan i gymnasiet och jag klarade mig rätt bra, men cykelns styre blev lite snett och är fortfarande lite högervridet efter händelsen. En annan gång var hösten 2008 då jag cykelns hjul halkade på en isfläck på väg till universitetet. På senare år har jag dock haft tur som haft min granne och vän, Arne 80 år, som privatskötare på min rullande farkost. Varje höst smörjer han upp cykeln innan den ställs in i cykelförrådet, så ska en riktig bortskämd cykel ha det!
Idag skrivs det historia i bloggosfären. Idag kommer ni att vara med om något världsomvälvande. Idag publicerar jag den, mest förmodat, tråkigaste bilden någonsin. Var så goda: Nässprayen.
Det är som att spara lite på något man vet kommer att komma sen
och då kanske allt svämmar över
eller så kanske man inte har tid eller så kör bussen förbi eller så tar föreläsningen slut precis när man vaknat till eller så är det slut på mjölk och man tar en omväg och råkar tänka en tanke för mycket.
Vill inte spara för mycket
men situationen är så hamstra, hamstra, lagra, lagra spara vänta
När skolan var stängd förpassades jag till att antingen cykla förbi Mathis tennisturnering eller tillbringa timmarna i solen med min bok "Erik Dahlbergsgatan 30" av Annika Ruth Persson (fristående fortsättning på "Du och jag, Marie Curie") och då en förkylning från helvetet drabbat mig kände jag inte för att vara social med folk (förutom de 10 timmar jag tillbringat på jobbet idag) så det blev boken. Jag blev irriterad då jag läste och jag är säker på att det inte var på grund av de miljontals småkryp som anföll mig, utan det faktum att alla poäng jag läst inom det svenska språket ibland tar död på min förmåga till att leva mig in i en bok. När jag läste litteratursociologi ringde jag och intervjuade Annika Ruth Persson till ett arbete och svaren jag fick på mina frågor gav mig mer huvudbry än innan. Men jag plågar mig lite ändå. Jag gillar ju trots allt att fundera.
Förresten är ju Perssons böcker mer ungdomsromaner och jag brukar försöka läsa in mig mycket inom den genren då jag har tid för att veta vilken litteratur som är bra och vilken jag kan skippa att tipsa mina framtida elever om. Jag vill inte ge boktips jag inte kan stå för och framförallt vill jag kunna diskutera böckerna med eleverna. Det brukar bli mycket läsning, men jag gillar ju det med.
Idag jobbade jag delad tur, vilket innebär att man är ledig i fyra timmar mitt på dagen. Jag tänkte att jag skulle tillbringa tiden på skolan för att spela på flygeln och för att öva trummor. MEN! Mitt passerkort verkar inte fungera över sommaren. Himlarns dåligt tycker jag. Saknar skolan.
I ettan på gymnasiet lyssnade jag nog sönder detta band en aning:
För några dagar sedan när jag vaknade nynnade jag på den här låten av oklar anledning och när man inte hört låtar på flera år är det extra speciellt att lyssna till dem.
I augusti ska jag åka till stugan i Dalarna. Där ska jag skriva ord som jag samlat på mig under sommaren. Sedan ska jag göra mer saker. Men mest skriva. För det behöver jag.
Tänkte ta en bloggpaus. Nämnde det för en vän som blev helt tokig. Så bloggandet fortsätter. Jag gillar trots allt att blogga.
Vissa saker är så ironiska och konstiga och spontana men ändå med mening och man ser saker som man sett förut och man går på samma stenar och minns förut och man cyklar förbi och tänker att fan vad jobbiga en del grejer är. Tänker på att mina meningar blir lite som Per Nilssons när jag tänker samtidigt som jag skriver. Ibland formulerar jag blogginlägg innan jag skriver dem, men min hjärna är så enkelspårig just nu på grund av värme och annat så jag orkar inte bry mig om språkriktighet.
Tänker lite på min chef och att vi hade ett fint samtal häromdagen. Hon är sjukskriven, men jag var tvungen att ringa för att fråga om en grej då jag ville vara säker på att jag gjorde rätt. Hon sa att man ska tänka kortsiktigt när det gäller vissa grejer. Jag tror att det är rätt. Jag är en långsiktighetstänkare, men ibland gäller det att fatta snabba beslut.
Jag hatar att fatta beslut.
Tänker också på mina fina arbetskompisar. Vi klarar sommarstressen, eller hur?
När Patrik berättar något gör han det alltid med jättemycket inlevelse och yviga gester. Många tycker att mitt kroppsspråk är väldigt vidlyftigt, men då har de aldrig sett Patrik berätta. Här lyckades jag fånga det på bild.
På kvällen mötte jag upp Jessica för middag på Socialize, min kompis Emilys kusin LottaKarins ställe. Jag trivdes vid första tuggan. Det blir mer Socialize för min del. Man ska stötta lokala förmågor, särskilt de från Vilhelmina - lokalpatriot som jag är!
Caroline och Tobbe gjorde mig medveten om de "rätta" reglerna i fotopakten. Tydligen hade jag tagit mig friheten att modifiera reglerna en aning och välja en flera år gammal bild som dagens bild. Dock är jag informerad om vad som från och med nu gäller och sällar mig därmed efter det riktiga reglementet. Det kan dock komma att bli rätt tråkiga bilder då jag i veckan jobbar alla dagar utom en och de flesta jobbpassen är kvällar utom ett. Men ja. Här är i alla fall en bild (några bilder) från dagens träning: löpning i Gammliaskogen innan jobbet.
(Springer med ryggsäck för att jag inte vill lämna den vid cykeln).
det skulle kunna kallas för oordnad materia varje gång något passerar lite för fort
gömda bakom sena nätter och sönderbrända tungor på te man aldrig hann dricka upp för att annat kom i vägen.
eller så är det bara kallprat julisnack och semester och sommarrea och sommargäster och middagsrester och badtemperaturer och ingen bryr sig och månadslön och OCH?!
och förstånd är sånt man tappat bort förlorad i vansinne för det är tdligen det man kallar att leva.
jag vill bara ha ögonblick att rama in i den högra hjärnhalvan
men vi kommer alltid kalla det för något vi kommer på precis när vi måste förklara det Slätstrukenheten, passivitet.
Caroline startade en fotopakt där man skulle publicera en bild om dagen, som "dagens bild". Här är mitt bidrag:
Jag och några ankor för fyra år. Hade precis flyttat till Umeå när denna bild togs. Jag hatar egentligen de där ankorna, trots min stora kärlek till alla sorts djur (till och med beskedliga spindlar), för när de envisas med att jämt vara i vägen på cykelbanan på min väg till jobbet blir jag lite arg.
Tobbe dök också upp efter jobbet. Här pratar han med Viktor som var på inlandsgalej i Strömsund. Han planerade att ringa mig 18, 21, 00 samt 03, men prickade bara in två av tiderna.
Himlen var magnifik.
Sedan ringde vi Bröderna Lidström Taxi AB.
Vi drog till TC.
Träffade världens bästa Marcus! (Ursäkta mitt extremt stela Gynning-smile!).
Jocke var också där!
Och Micke. Men vi dansade och vimlade bort varandra under kvällen. Jocke, styr upp fest snarast!
Vi dansade salsa.
Sabina och Tobbe med Oskar, Sabinas klasskompis och Tobbes jobbarkompis. Han var förövrigt lite lik Håkan Hellström. Lite?
Klassiskt. Sabina säger något och jag kreverar av skratt och det hela fångas på bild.
Glädjen. Denna bild sammanfattar kvällen rätt bra. Prat om glada saker och sånt.
Hatar att alla ska kännna alla. Hatar att man aldrig kan gå ut som en helt anonym person. Hatar att random-människor ska komma fram i den här staden:
Jamen, du är ju den tjejen till han som spelar i det laget, de ligger typ trea i serien! Jaha? Eller: Hej! Jag kände dig för typ hundra år sen och vad gör du nu och hur gick det egentligen med ditt projekt och vad fina skor du har! Jaha, ja, tack! Och: Oj, hej! Du var ju typ nästan ihop med min kusin för fyra år sedan! Ni hängde ju råmycket, känner du igen mig? Mm, kanske. Eller: Men heeeeeej! Hur ääääääär det nu för tiiiiiiiden? Vad läääänge sen! Jag känner nog inte igen dig nu. Och: Jo, förresten, du! Du är ju kompis med han i mitt lag som känner din kusin som har pluggat med din kompis; ska vi ses nån dag? Nja. Jag orkar nog inte. Och: Vill du ha en drink?
Jag orkar inte. Umeå, jag älskar dig, men ibland är du bara så intensiv.
En av de bästa diktsamlingar jag vet heter "Måndagsdikterna" och författaren till denna eminenta samling heter Per Lindberg. Han har författat följande:
Om svalornas sätt att flyga tycks vackert men meningslöst beror det på att vi bara ser dem och inte det de jagar. Likadant är det med poesin.
Igårkväll på jobbet fick jag några kloka (och kanske några förlegade) ord från några tanter som bor på mitt jobb.
Jag frågade lite om deras liv och så och så började en tant:
- Du ska inte gifta dig och skaffa barn, barn är bara bekymmer. Du ska absolut aldrig äta p-piller för då kan man få cancer och dö, du ska heller inte vara med nån pojke bara för att han vill det. Du ska göra vad du vill och vad du känner för.
Jag svarade ungefär att jag redan hade en pojkvän sedan fyra år tillbaka och jo, visst vill jag skaffa barn och gifta mig och p-piller äter jag och jag har inte fått cancer ännu. Och vet du förresten att män snart kan börja äta p-piller? Forskningen gör framsteg!
Sovrumsfönstret, köksfönstret och balkongdörren är öppna för utanför råder det någon slags tropisk hetta. Kvällsregnet hänger stilla i luften men asfalten blir aldrig riktigt våt. Skatorna som bor under takbjälkarna flyger över till huset mitt emot. Jag dricker örtte och har haft ett fint samtal med min lillebror. Jag tänker på att det var en bra kväll på jobbet. Jag tänker på slutgiltigheten. Och hur trygg den ibland känns. Som nu till exempel. Hur vissa beslut kräver mer betänketid än andra och att de besluten kanske är de klokaste. Jag tänker på Nicklas Lundblad som sommarpratade i P1 idag och hur fint han pratade om skrivandet. Hur han hade hittat inspiration från sin svensklärare och jag tänker på att jag ska bli univerums bästa svensklärare som ger min elever tid, kraft och tillit till sig själva. Framförallt vill jag ge mod. Jag tänker att mod är kanske det viktigaste vi har. Fick ett halsband av Patrik i julklapp ett år, från ett isländskt märke med texten "courage" på berlocken. Jag tänker på morgondagen. Och dagar som kommer efter sommaren. Och jag tänker på mitt allra sista år på universitetet (om jag inte hittar på att läsa något annat om flera år framöver förstås) och hur läskigt det känns. Läskigt men spännande. Jag fryser om fötterna och har på mig farmors helt oanvända gamla ulltofflor som jag ärvt. Farmor hade mest "tossor" på fötterna, små sockar av mjukt garn. De har jag också ärvt. Det är helt mörkt i lägenheten förutom ett ljus som jag tänt. Ett ljus för sommaren som jag tror kan bli rätt bra ändå.
Kvällar som denna måste man vårda ömt. Till exempel kan man ta en spontan cykeltur mot Sävar-hållet och cykla till man blir trött i benen och måste vända. Alexandra i kvällssolen.
Inatt vaknade jag av åskan och kunde inte somna om. Låg vaken med mina vandrande tankar som sällskap och gav upp vid halv fem och gick upp och läste istället. Började jobba sju och arbetsdagen har förflutit i minst sagt olika tempon och mitt i allt ville jag ringa Patrik, men kom på att han ju är utomlands. Han och restererande bröderna Matsson har åkt till solen. Det betyder följande, se nedanstående plus- och minuslista:
+ Jag får spela vilken musik jag vill hur högt jag vill. + Jag får duscha hur länge jag vill utan att min nitiske miljöbeskyddare stormar in i badrummet. + Jag behöver inte oroa mig ifall filen är slut på morgonen. (Patrik har en tendens att äta ett extra kvällsmål bestående av en liter fil som han häller i sig stående vid kylskåpet). + Jag undslipper svettiga "efterfotbollsträning-kramar" som Patrik plågar mig med.
- Ingen kramar mig om natten när jag drömmer mardrömmar. - Ingen pussar på mig (förutom kindpussarna jag får av pensionärerna på jobbet, men det är ju inte samma sak). - Ingen ligger i soffan på kvällen och frågar med rossel i halsen: Carro, kan du snälla göra "ont-i-halsen-te" till mig? - Ingen säger lugnande saker när jag stressar upp mig. - Ingen tar vid där jag tar slut.
(Ps: Viktor, detta är inget kryptiskt eller så. Juli är liksom bara juli. Inget mer.)
(Ps 2: Till er andra, Viktor har flertalet gånger uttryckt sin förvirring över mitt sätt att tilltala månader och skrev även ett, av mig, bejublat inlägg till juni i sin eminenta blogg.
