Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.
Detta är en lista som cirkulerar i bloggosfären och istället för att fortsätta med min rapport tänkte jag ägna några minuter till att fylla i lite värdelöst vetande! Torsdagsnöjet, liksom!
min bästa vän är någon som lyssnar, förstår och säger till. Någon som peppar, drar igång roligheter och hjälper. Jag har många sådana. Det är jag tacksam för.
när jag borstar tänderna borstar jag håret och klär på mig. Samtidigt.
när jag lagar mat är det cirkus! Jag fick höra följande en gång: Du är väldigt målmedveten och det flyger saker överallt och man måste akta sig så man inte hamnar ivägen. Tänk er Per Morberg gånger 837922.
jag är (lite) rädd för att inte få något jobb när jag tagit min examen. Men det ordnar sig. Det måste man alltid tro. Hur skulle man annars klara av livet?
den värsta känslan är ensamhet i närhet.
den bästa känslan är att få beröm när man förtjänat det.
jag är bäst på att vara peppad och peppa andra. Sen är jag en jäkel på att prata fort också. Jag vet bara en person som klår mig, det är Anna!
jag är sämst på att räkna! Jag är totalt värdelös på matte.
jag lyssnar på min lista "Juni, jag vill ha dig så mycket". Katzenjammer, Peasant, Skaburbian Collective och Friska Viljor med mera. Och snövädret utanför och golvet som knarrar.
jag pratar fort, mycket och högt.
jag tycker om att skapa. Musik, känslor, ord, stämningar. Men mest tycker jag om att knövla med Thimmies mjuka öron.
kärlek är något man inte ska för givet.
i somras var jag på mitt finfina jobb med de sötaste gamlingarna, jag besökte stugan, skrev klart texter, plockade kantareller med mormor, hade ofta huvudbry, spelade på min morbrors bröllop och fjällvandrade.
sist jag grät var för två nätter sedan. Jag läste igenom sms jag fått under hösten och kände mycket.
när jag vill tänka skriver jag av mig.
när jag bakar gör jag ofta nått med kanel, choklad, apelsin eller kardemumma för det tycker jag om.
just nu tänker jag på hur många snöänglar jag ska göra när jag kommer hem till Dalasjö på måndag.
idag har jag haft en väldigt intensiv lektion med Pop&rock-eleverna, intervjuat sex elever, övat på låten jag ska spela ikväll, pratat med storebror och ätit fyra apelsiner!
ikväll ska jag ska jag gå till Viktor där Hallongrottan calling ska sändas ifrån. Jag ska spela piano, sjunga samt läsa upp en av mina dikter. Ikväll, 20.00 på www.vickehallon.blogg.se!
imorgon kommer jag leda ett genrep med tidigare nämnda elever inför julavslutningen på måndag. Sedan kommer jag att ha en lektion med en annan klass och därefter drar jag iväg på hemligt äventyr!
min mobiltelefon är en oumbärlig pryl i mitt liv. Tyvärr. Kanske.
när jag vaknar på morgonen måste jag först komma på minst tre saker som är bra med dagen ifråga innan jag kan motivera mig att kliva upp.
om jag var ett djur skulle jag vara en hundvalp. Inget ansvar, vara söt och gullig och bli klappad, få sitta i knän och busa med andra vovvar.
Alla bilder (utom Thimmie-bilden) är hejdlöst stulna från olika platser på internet!
Jag har en vän som ligger hemma sjuk. När jag pratade med honom igår för att höra hur formen var sa han "Ja, alltså.. jag har drabbats av en hybrid mellan Hongkong-sjukan och Svininfluensan" (säkerligen en diagnos han själv fastställt under påverkan av en för hög dos febernedsättande). Så, som den snälla vän jag är, kommer här ett försök att pigga upp den unge mannen från Rossön!
Viktor är nog en av de mest analytiska människor jag vet, men han dividerar inte ihjäl saker och ting, han bara djupanalyserar dem, drar sin slutsats och så är det bra med det. Han blir ofta irriterad på mig när jag grubblar och ryter på bred ångermanländska (och ja! Här har jag ändrat från jämtländska då jag råkade begå misstaget att kliva ett geografiskt snedsteg för mycket vilket fick Viktor och hans Ångermanländska klan att bryta ihop) att jag ska skärpa mig. Och det låter så enkelt för honom. Viktor brukar ofta vandra omkring. Under lunchtimmen när vi sitter i fiket och äter kan man märka att Viktor helt plötsligt avlägsnat sig från den sociala samvaron. Tittar man sig omkring kan man se en lång, ung man spatsera omkring, med lockigt hår lagomt tillrättalagt, oknutna skor, skjorta och linne med hål i; attribut som alla passar in på Mr Hallon. Han vandrar omkring tillsynes planlöst, men jag vet att det är då han tänker. Det är då pionjären kläcker sina idéer. Jag vet det. Jag och Viktor håller nämligen på med ett ytterst kreativt skrivprojekt tillsammans och när han kommer på något får han något vilt i blicken - orden kommer på ultrarapid, han börjar stamma och saliven forsar ur munnen som en ångermanländsk fors under vårrusningen.
Under våra klassfester drar alltid Viktor igång någon dansant orkester och drar upp mig för att dansa styrdans och menar: Jamen, vi som är från inlandet måste hålla traditioner vid liv!
När Viktor vill något vet jag ingen som besitter så mycket energi som honom, när han däremot inte känner någon entusiasm formas den oftast seriöse mannen till en sparvel som hattar omkring och spelar in sporadiska filmer om klassens vardag (vilka såklart inbjuder till en stor dos komik, men som oftast är tagna ur sitt sammanhang relaterade till de uppgifter Viktor egentligen ämnade göra). När Viktor ringer vet man ibland inte vad han vill. Ofta är det någon detalj han vill avhandla, men ibland undrar jag efter avslutade samtal: Vad ville han? Man hinner knappt märka att Viktor avslutar ett samtal. Jag kan vara mitt uppe i ett: "Jamen, jo.. jag har också tänkt på det och bla bla, vi ses imorgon, hejdå" när han mitt uppe i min mening avslutar samtalet med ett abrupt "Hejdå!"
När vi sitter och skriver på Schmäck dricker Viktor te för att det "lenar så bra i halsen". Han dricker en klunk och ser lite bekymrad ut samtidigt som han trycker med handen mot struphuvudet. När jag frågar om jag får smaka skriker han nästan ett "Nej, absolut inte! Jag har ju bacillskräck!" och det stämmer. Jag är faktiskt oroad över Viktors dagsform. Hur ska han någonsin kunna leva ett civiliserat liv nu, efter fem dagar av, den på egen hand tillskrivna diagnosen "Hybrid mellan Hongkong-sjukan och Svininfluensan"? Viktor måste nog tillgodoses minst en veckas konvalescens.
Anmärkningsvärt är dock det faktum att Viktors bakterieskräck rimmar illa med den kaos som kan råda i hans rum på Nygatan. Det ligger böcker, kläder, notpapper, sladdar, omaka sockar, skolgrejer, gamla godisklubbor ÖVERALLT. Mitt i allt detta sitter Viktor och lyssnar på sin trogna Spotifylista "Deppa med Vickehallon" och frågar minst fyra gånger: Luktar jag förjävligt?" och när jag tillslut säger: Ja, Viktor, du får ju rycka upp dig" ger han sig och suckar över sin egen ynklighet.
Trots denna tillsynes makabra ungkarsvärld är Viktor en av de mest djupa vännerna jag har och jag kommer aldrig att glömma en dag då vi skulle skriva och han berättade om kärlek. Det var bland det finaste och det mest ärliga jag hört. Det som är så underhållande med Viktor är att han trots egna grubblerier och djupa tankegångar bara suckar åt mig när jag häver ur mig mina egna relationskomplikationer och säger: "Ja, Carolina". (Extremt lång konstpaus). "Jag är jävligt glad att jag inte är kär i dig" eller när jag kommer till honom för att skriva men halkar in på långa utläggningar om den för stunden rådande huvudbryproblematiken och han bjuder på te. Spetsat med Bacardi lemon (!). Det är bara hos Vickehallon sånt händer.
Foto: Joakim.
