Denna dag har mest innefattat ett långsamt rörelsemönster från min sida efter gårdagens festlighet i byn: surströmmingsfesten. Som vanligt var det en fartfylld tillställning med sång, musik och skrönor (mer eller mindre sanna). Jag har därför under denna söndag varit i "paus-läge" kan man säga... Dagens enda aktivitet tillbringades dock på födelsedagskalas då Ludvigs flickvän Hanna fyller år till veckan. Medan jag har vilat mig och läst bok i princip hela dagen så har Christoffer varit desto mer arbetsför och klippt hela gräsmattan, tvättat, lagat mat och byggt på hundhuset. Tur för mig att jag har honom. Jag uppbådade dock lite kraft till att städa under diskbänken - så att jag fick göra lite nytta denna dag i alla fall.

Fredag i dag och första veckan med mina nya elever är avklarad. Det känns som om veckan varit superlång, på grund av alla nya intryck, men samtidigt jättekort eftersom allt har gått så fort. Vi, jag och mina nya jobbarkompisar, avrundade veckan med sushilunch i personalrummet. Mycket fint avslut på den här veckan. I kväll ska jag och några andra bybor duka i "storsalen" på Dalasjö Folkets Hus inför morgondagens surströmmingsfest. Hoppas ni får en fin fredagkväll!

I kväll har jag och Christoffer varit hos Johanna som klippt Christoffer och som enligt egen utsago började se ut som "en aponge" och därför behövde klippas. Jag har nog aldrig berättat att det är Johanna som ligger bakom hela min och Christoffers relation. Johanna har klippt Christoffer i flera år och under ett besök frågade Johanna om Christoffer träffat någon tjej. "Nej" svarade Christoffer "men jag har sett en fin tjej". Jaha, vad heter hon då? frågade Johanna och Christoffer berättade då att det var jag och Johanna utbrast: Mäh! Det är ju min kompis! Jag tror att ni skulle passa bra ihop!

Christoffer hade sett mig på Folkets Hus i Vilhelmina där vi båda var och åt lunch och eftersom Vilhelmina inte direkt är någon världsmetropol så känner de flesta till varandra och hans lunchkompis kunde alltså berätta vad jag hette. Christoffer, den detektiven, googlade mig och hamnade på min blogg där han såg att jag då var i ett förhållande. Det här var i september 2012. När Christoffer några månader senare, uttråkad av julledigheten, satt och slösurfade kom han in på min blogg igen där jag skrivit min årliga lista över året som gått. Han kunde då läsa att min relation tagit slut under hösten och tänkte: Äh, kör i vind. Sedan slängde han ut en vänförfrågan på Facebook. Jag var så irriterad på mamma som tvingade ut mig på promenad i nästan 30 minusgrader men egentligen var det inte det som irriterade mig utan faktumet av att inte VETA vem den där Christoffer Berg var och varför han ville bli vän med mig. Åh, vad arg jag var på kylan, på att inte veta, på att känna känslan att jag ändå aldrig kommer att träffa någon som vill samma saker som mig och på samma sätt och usch och blä och slösa tid på att lära känna och sen nej hejdå och orkar inte alls. Men, tänkte jag. Jag kan ju inte lämna området outforskat. Författade därför ett lagomt meddelande till honom vilket ledde till en lång brevkorrespondens. Därefter bjöd han mig på lunch och då tänkte jag: om den här dejten går bra så bjuder jag honom på middag och hundpromenad i morgon. Och så blev det.

På januarilördagen vaknade jag till bitter kyla, pirr i magen och OBEFINTLIG RÖST! Nej, tänkte jag. Jag kan ju inte träffa honom och låta som någon kraxig gammal häxa. Bunkrade därför upp med te, halstabletter och honung, förberedde middagen och väntade på att klockan skulle slå 12.00. 11.58 svängde han in på gården och kom in med Jax som jag föll för på en gång (att falla för Christoffer tog lite längre tid och så här i efterhand har jag känt att det var bra, kärleken till honom fick växa fram). Christoffer berättade långt senare att han varit i Dalasjö redan 11.40 och kört omkring i byn och att han nästan var på väg att åka hem igen för att han var så nervös. Tur att han inte gjorde det!

Vi gick en promenad med hundarna i skogen och runt byn och i vanliga fall sminkar jag mig aldrig på helgen om det inte är något särskilt, men just den här särskilda dagen hade jag kletat på mascara. Och ja, ni vet ju. Minusgrader och icke vattentät mascara kanske inte är världens bästa kombination. Som en panda med kraxig röst gick jag alltså där och försökte hålla reda på studsbollen Imra och samtidigt föra en vettig konversation på min andra dejt med en kille jag blivit mer och mer intresserad av. Och nog fanns ett intresse hos honom också då han stannade från 12.00 till 20.00. På söndagen kunde jag inte sluta tänka på honom och under en vintrig promenad stannade jag på sjön och skrev ett meddelande på snön med lite frusen vass. "Vill träffa dig igen. När?". På den vägen är det och jag är glad att vägen inte tar slut för jag vill fortsätta efter den hur länge som helst!

Under kvällens spårkurs lade vi ett personspår med två 90 graders vinklar, två nedsläpp och totalt 300 m. Imra har varit väldigt fokuserad på spårslutet så hon har bara markerat pinnarna längs spåret (nedsläppspinnarna) lite tvärt, men ändå så jag kunnat märka dem och plocka upp dem, så jag hade fått i läxa att öva upp intresset för pinnarna genom att leka med dem med henne. Och träning ger resultat! I kväll markerade hon båda pinnarna klockrent - en tog hon upp och visade mig och vid en pinne stannade hon och väntade in mig innan hon fortsatte längs spåret! Vinklarna tog hon bra och hon arbetade lugnt och metodiskt. Jag kände ungefär samma känsla som jag tror att föräldrar känner över sina barn när de är stolta över dem, haha! Vi gjorde också en sökruta där hundarna skulle leta upp ett antal föremål som vi placerat ut. Vi har tränat med hundens egna leksaker förut men den här gången lade Katarina, en av instruktörerna, ut sin hunds leksaker. Det blev alltså en större utmaning luktmässigt då Imra inte känt lukten förut men det gick bra och hon kom in med alla tre leksakerna. Direkt när jag kommer ut och ska jobba hund så släpper allting annat - jag är totalt fokuserad i timmar - och när gensvaret kommer, framgången för hunden, känner jag total harmoni i kroppen.

Mamma har köpt nya byxor.

Jag: Vad fin du var i dina nya byxor! 

Mamma: Tack! Jag köpte gröna. Jag ville ha det. Ibland vill man ju vara osynlig! 

Jag: Osynlig? 

Mamma: Ja, om man är i skogen och ska smyga.

 

Hm. Undrar om min mor är någon slags spion? Är det något jag missat?

 

 

När jag ska börja nytt jobb, ordna inför löpartävling, springa loppet själv och stå i fiket (helst samtidigt), fixa ut lappar inför surströmmingsfesten, ha styrelsemöte i byaföreningen, fixa med hundhuset, träna med Imra inför hösten tävlingar, gå spårkurs med Imra, åka på kräftskiva, lära känna allt nytt jobbfolk öva inför att sjunga på dop samt hinna andas - önskar verkligen att jag kunde klona mig själv. Den här hösten startade verkligen med buller och bång och jag gillar ju när det händer grejer, men jag vill ju hinna alla grejer bra också. Det är det som stressar mig. 

 

Jag och Imra har börjat en spårkurs och vi hade en av träffarna i gårkväll. Under tre timmar tränade vi föremålsintresse, budföring och mot slutet när spåret fått ligga någon timme gick vi ett appellspår. Vi gick spåren åt varandra så hunden inte skulle tycka att det var för lätt att "bara följa mattes spår". Spåret var 300 meter långt med två 90 graders vinklar samt tre pinnar efter spåret som hunden skulle leta upp. På slutet av spåret fanns hundens favoritleksak.

Imra gjorde ett kanonjobb med tanke på den förvirrade föraren och instruktören, hehe. Vi hade hört fel av Maria, hon som gick vårt spår, att hon inte hade gått över en väg, men det hade hon visst gjort. Imra var på väg över vägen och var väldigt bestämd att spåret gick där, men eftersom "vi hade hört" att Maria gått till höger gick vi till höger och då tappade såklart stackars Imra spåret. När vi bringat klarhet i spåret gjorde vi ett nytt försök, med en då rätt trött Imra som redan tränat i två timmar, men hon spårade på bra, hittade två av tre pinnar som hon markerade och den sista svängen tänkte jag "oj, vad långt, och vad snett det känns.. undrar om hon tappat spåret nu?" men rätt som det var kom vi fram till slutet och belöningen. Trötta, nöjda och mycket blöta - trots rejäla kläder - åkte vi hem till Dalasjö igen. 

 

 

 

Så sitter jag nu här efter den första arbetsdagen på nya jobbet och är helt varm i kroppen över det fina mottagandet jag fick av kollegor och skolledning. Det är ganska många som är nyanställda vid Malgomajskolan och vi bjöds på lunch tillsammans med skolledarna och så vi fick gedigen information under dagens lopp så nu är mitt huvud helt mört. Det möra huvudet rådde jag dock bot på med terränglöpning med Jax och lydnadsträning i regnet med Imra. Man ska träna hundar i alla väder, för man vet aldrig vilka väderförhållanden som kan råda vid tävling!

I dag när jag satt vid min nya arbetsplats hörde jag en bekant röst utbrista:

- Men heeeeeej, lilla vän! Vad kul att du är här!

Det var ingen mindre än en av mina VFU-handledare som jag hade under min första svenskämnespraktik under utbildningen. Hon är pensionerad sedan några år och hon sa:

- Det är så roligt för nu tar du över efter hon som tog över efter mig! Cirkeln sluts!

Så glad över att ingå i den cirkeln!

Sitter nu och inmundigar en stärkande frukost så jag ska vara redo för dagens aktivitet: första jobbdagen på NYTT jobb (nervös!) efter 8 veckors semester. Det är nio grader och regn. Det blir inget "Hej, jag förlänger sommarlovet och bär klänning och sandaler, tralalala" i dag utan på med jeans och ylletröja. Sandaler kanske jag ska ha. Har inte bestämt mig ännu. Jax satt nyss i hallen och tittade på oss med förfärad blick som tycktes säga: Vad håller ni på med? Det är ju nästan mörkt ute! Ska vi inte sova vidare?!" Nej du, lilla jämthunden, nu börjar hösten och nu är det slut med sovmorgnar och att ligga på golvet och dra sig.

Jag är nervös i dag. Nervös för nytt jobb. Nervös för att de rutiner jag arbetat upp under tre på den gamla skolan nu måste lämna plats för nya rutiner på den nya skolan. Nervös för allt nytt. Men jag är nervös på ett pirrigt och glatt sätt. Men ändå nervös. Huuuu.

Minns ni när jag i februari beklagade mig över försöket till att hitta sköna och snygga jeans? Fick dock hjälp av ett butiksbiträde som inte alls förstod vad jag var ute efter. Jag har under mina stadsbesök sökt efter de jeans jag vill ha. För jag VET EXAKT vad jag vill ha.

För några veckor sedan hittade jag dem. Jag och storebrorsan hade ätit lunch på Costas i Umeå och planen var sedan att äntra min favoritbutik Kii. Vi klev in i butiken och jag kände att jag hade "open mind" vilket är viktigt när man flanerar på stan för att shoppa. Dock var musiken de spelade i butiken något som drog ner min sinnesstämning något ty de spelade en av mina ultimata depplåtar "Pills" med The Perishers. Blicken sänktes mot golvet och jag hann tänka att detta kanske inte är dagen (mvh/ extremt lättpåverkad av musik). Det är ju så mycket som ska stämma för att jeansinköp ska klaffa. Man MÅSTE vara på rätt humör. Låten byttes ut och jag gick och kikade på inredningsprylarna innan jag drog mig mot jeansen och DÄR, där var dem! Ett par Nudiejeans i precis rätt modell, rätt storlek, rätt "look" (för att slänga sig med modemänniskornas termer). Snabbt som attan haffade jag ett par (de sista i min storlek) och gick in i ett omklädningsrum, drog på mig jeansen för att sedan upptäcka faktumet: jakten var avslutad! Jeansdagen var kommen! Jag hade hittat ett par jeans som kändes bra och som kändes 100 %.

Tack Kii. Tack för att jag besökte EN butik, provade ETT par jeans och köpte dem. Det är ju själva grejen med att springa runt till massa olika butiker, prova en hejdlös mängd jeans och bli svettig, det är ju det som jag avskyr. Tur att jag slapp det denna gång!

I kväll har den tredje delen av Brukshundsklubbens interna Klubbkamp gått av stapeln. Det är en tävling om fyra delar där det ekipage som procentuellt har den högsta sammanlagda poängen segrar. Jag och Imra skötte oss okej på planen i kväll med några 9:or i protokollet men också lägre poäng (och en 0:a på läggandet, haha, hon satte sig bara, fattar inte varför), vi var inte riktigt "där" och kunde absolut ha presterat bättre. Tur att det inte var en riktig tävling utan bara en träningstävling inom klubben. Av fem ekipage kom vi på andra plats (1,5 poäng från att vinna). Cissi, domaren, sa att det var ett jämndåligt resultat från samtliga, haha, och det hade hon rätt i. Nästa tävling är den 30 augusti och innan dess måste jag och studsbollen träna, träna, träna för jag vill verkligen ta det andra 1:a priset då och kommer bli så besviken om det inte klickar med alla moment.

- Isolera väggar! Kan det vara det tråkigaste som finns? Ja, det kan det.

- Att solen stekte när jag svettades inne i hundhuset.

- Att min melankoli över sommarens slut börjar infinna sig. Jag är sugen på höst och jobb men att säga hejdå till en sommar som denna känns lite jobbigt faktiskt.

+ Att hundhuset börjar ta sig! När det är klart får ni hänga med på inflyttningsfest via bloggen vetja!

+ Äta röda vinbär direkt från busken!

+ Baka kaka med hallon och vit choklad.

+ Få besök av Emily, Nikki och Hannah och Nikkis kompis Aurora.

+ Svalt sovrum (!!!! När hände det senast?).

Somnade till ljudet av regn

vaknade till ljudet av regn

när hände det sist?

Jag hade glömt hur regnet lät

av de dagar som är kvar

av den här långa sommaren

finns tid

jag ska tillvarata

I förmiddags sprang jag terränglöpning med hurtbullen My! Hon har superkondis och springer Marathon och grejer så jag var lite nervös men det gick fint. Vi möttes vid Dalasjö FH och sprang först två km uppvärmning längs spåret och sedan lite löpskolning på min begäran då jag behöver utveckla och lära mig mer om mitt löpsteg för att bli en bättre springare! (Ja, löpare, jag vet, men det låter ju så häftigt om man säger "springare" istället!). Efter övningar och tips körde vi fem km terräng. Vi hade dock inte kalkyrerat med att värmen skulle vara så jobbigt så det blev ganska tungsprunget, men fram kom vi i alla fall. Tack My för ett jätteroligt träningspass, det gör vi om!

I helgen har Christoffer och Jax varit i Rättvik från fredagmorgon till i gårkväll. Jax ställdes ut både under lördag och söndag och fick CK båda dagarna och i går vann han championklassen och blev fjärde bästa hane av totalt 20 hundar i konkurrensklassen. När han kom hem i går gick han direkt upp och lade sig på mattan i biblioteket för att hämta sig efter helgen (Jax alltså, vore ju märkligt om C hade gjort det).