Två incidenter angående min väska:

I tisdags då jag hade käkat lunch med Ellen och var på väg tillbaka till Ljusgården, grävde jag i väskan för att hitta mitt lypsyl. Jag grävde runt med handen och rätt som det var skrek jag rakt ut så Ellen hoppade till.

- Vad gör du?! undrade hon med lätt panik i rösten.
- Jag råkade sticka mig på en nål! sa jag helt lugnt.
- Jamen, varför har du nålar i väskan?
- Därför att jag var tvungen att ha med mig knappnålar till en grej vi skulle redovisa i våras!

I onsdags när vi satt i L123 och hade lektion grävde jag i väskan efter en penna och Andreas i klassen råkade se delar av innehållet.

- Carolina.. varför har du en burk kanel i din väska?
- Hm. Jamen.. eh, jag gillar kanel.
- Haha! Vad letar du egentligen efter?
- En penna! Jag har glömt mitt pennskrin hemma men jag vet att det ska ligga några avdankade pennor i botten av väskan!
- Till din väska behöver man ju ett kompass!

Kanske något. Ett väskkompass.

Alla säger att det här är en del av processen.

Allt jag kan säga är att processen är förjävlig.

Mamma skickade nyss ett sms om att de äter italiensk buffé på grejer som Ludvig hade med sig hem från Italien. Själv ska jag plugga hela kvällen. Stegteori, funktionsanalys modala skalor.

Jag vill döda den här dagen. Har betett mig som en 14-åring med för lågt blodsocker och minus på sömnkontot. Har bitchat mig mot klasskompisar som förtjänar bättre bemötande. Idag har jag hatat mig själv och all kraft jag haft samlad någonstans i mig tog slut.  Pianotentan är i alla fall avklarad och hör jag ett enda pianoklinkande till kommer jag att spy ut allt vad noter är och någonsin har handlat om.Förlåt till alla som läser detta. Imorgon ska jag skärpa mig.

Precis under mina mest hektiska trumrepetitioner under gårdagen fick jag höra en brutalt ärlig kommentar som fick mina högt uppsatta ambitioner som slagverkare att sjunka drastiskt.

Idag var en bra dag av många anledningar. Knäckte äntligen koden i bossakompet i både trummor och pianot såhär i grevens tid då tentorna kommer att genomföras de två kommande dagarna. Lunchade med Ellen som sa så många kloka saker att hon borde skriva en bok. Genomförde ett intressant seminarium som faktiskt gav mig något vilket det känns som de senaste seminarierna inte gjort. Vår lärare överraskade dessutom genom att berätta var vi fått våra praktikplatser. Jag har ansökt om att få byta vfu-plats från Vilhelmina (där jag trivts hur bra som helst) eftersom jag vill få in en fot på någon skola i Umeå för att öka de minimala chanserna att få jobb här i björkarnas stad. Mitt hopp var lågt då Vfu-enheten deklarerat situationen klart och tydligt: alla vfu-platser i musikämnet på gymnasiet var redan uppbokade och de platser som fanns kvar var på högstadiet i Umeå med OMNEJD (läs: Övik, Skellfteå, Robertsfors). Men någon/något hade tydligen bestämt sig för att hjälpa mig. Det resulterade i att jag ska göra min sju veckor långa musikpraktik på Dragonskolan. Hurra! Det kunde inte bli bättre! En annan bra grej med denna dag är att jag träffade bästa Anna som också delade med sig av visdom och ord som hon levererade i kulsprutsfart som vanligt. Men jag gillar Anna ändå. Kanske för att vi pratar precis lika fort! Nu ska jag äta god mat och sedan plugga hela kvällen lång.

Obs: Jag är inte språkligt inkompetent utan jag vet hur man styckeindelar. Problemet är bara att min inkompetens ligger i det tekniska kring inställningar med datorer/program som bestämmer sig för att motarbeta mig. Kommer snart: Inlägg med korrekta styckeindelningar!

Jag är så sugen på att skapa nått. Skriva, fotografera, spela. Någonting.

Trodde aldrig att jag skulle säga det här:

Jag skrattar ju väldigt mycket som alla vet. Det är dock skillnad på skratt och skratt. Bubbelskrattet är det bästa av alla skratt. Bubbelskrattet är skrattet som ibland kommer på fel plats, vid fel sinnesstämning men kanske vid en tidpunkt då man inte behövde nått annat än ett skratt. Denna typ av skratt utlöses ofta när man är lite trött, kanske lite ledsen, likgiltig eller bara medelbeige som en tisdagseftermiddag.

Funderar på shuffle, triolfeeling, bessmaj13-ackord, mixolydiska och frygiska skalor, bossanova-kompet på trummor, varför ljudet alltid kukar ur i ljudkorten, om man kanske ska dricka lite mer kaffe, nervositeten för min första jobbhelg, hur man på det mest effektiva sättet skriver leadsheets utan att bryta ihop och var de överblivna minuterna för annat än plugg befinner sig.

Idag är en dag som ska firas. Idag fyller min blogg tre år. Här har jag skrivit när jag varit uttråkad, när jag velat visa er en låt, en bild eller när jag skrivit för att jag vill att någon ska läsa. Här har jag också skrivit när jag har något att säga, när jag varit förbannad, glad, ledsen. Här kommer jag att fortsätta skriva så länge jag har ord. Just nu skriver jag inte så ofta av olika anledningar. Kan dock lova att mitt skrivna ord inte lämnar er för alltid.

Nedanstående urklipp är exakt tre år gammalt. Detta skrev jag den 18 oktober 2007:

När hela Sverige svämmas över av dessa mer eller mindre produktiva (och kvalitativa) bloggarna känner jag att jag kanske måste haka på. Inte för grupptryckets skull, utan mer för att förminska mottagarproblematiken. Hur jag nu ska lyckas med det. Mina vänner har tjatat på mig i över ett år att jag ska börja blogga.
"Caroliiinaaa, varför har inte du en blogg?! Du som lever för att skriva" Typ.
Bra fråga. Svaret får ni här. Jag har tagit tangenterna i ett fast grepp, blickat in långt i dataskärmens fängslande ljus och ska härmed starta upp en ny epok i mitt liv; bloggandet. 

Ja. Första inlägget avklarat. Måste säga att det gick bättre än väntat.

VERKLIGEN INTE FÅR VI HOPPAS.

Men om ett år är jag inte student längre. Jag sökte just min allra sista kurs i lärarprogrammet. I juni 2011 tar jag examen. Overkligt.

Om det är några gymnasierektorer som läser detta: Ni vet vad ni ska göra. Gör det.

Utbildningen har bestämt att dräpa mig med 3 tentor, inlämningsuppgifter och en stor konsert på fyra veckor. Det passar bra. Jag begraver mig gärna i plugg just nu. Idag kom första snön. Vet inte vad jag tycker om det. Våra två utbytesstudenter från Belgien kastade sig ut efter ensemblelektionen för att se de vita flingorna falla från den bleka oktoberhimlen. Själv känner jag mest likgiltighet. Kanske en av de allra värsta känslorna. Kanske på grund av att jag förorsakat min sinnesstämning helt på egen hand. Antar att jag måste genomleva det också.

Nu ska jag plugga transkription. Alltid nått.

Jag vill skriva så mycket mer men just nu måste jag samla mig.

Efter fem dagars bloggtystnad låter jag återigen ljudet av mitt tangentknapprande eka ut i denna multimediala atmosfär. Äh. Jag skippar skitsnacket.

Mitt oktober och jag är inte överrens. Vi samarbetar inte. Hittills har oktober motarbetat mig. Jag tänker inte säga mer än så. Jag tror att allt löser sig till det bästa till slut, hur det än blir. Ibland krävs det bara lite extra tålamod.

Med detta inlägg vill jag säga några ord till några personer.

Det finns personer som ger mig de bästa kramarna när jag som mest behöver dem. Det finns personer som lagar varm choklad åt mig, som ger mig en axel att gråta ut mot, som ringer och frågar hur det är, som visar roliga bilder för att jag ska bli gladare. Det finns personer som lagar mat till mig, som ger mig choklad, som drar med mig på peppande träningspass, som ger mig te, som lyssnar. Det finns personer som drar skämt när jag behöver skratta, som säger exakt vad de tycker även fast det kanske inte är det jag önskar höra och det finns personer som låter sitt kylskåp vara lika mycket mitt. Det finns personer som jag kan ringa mitt i natten, det finns personer som skickar sms som berör mig så mycket att jag börjar gråta. Det finns personer som köper piggelin till mig och det finns personer som ger mig sina hörlurar när mina gått sönder.

Dessa personer är mina vänner och min familj. Utan er, ingenting.

Nu är jag hemma i Dalasjö och jag kan inte beskriva hur bra det känns. Jag har spelat piano i två timmar och knövlat och gosat med Thimmies öron. Hon släpper mig inte en sekund med blicken. Imorgon ska vi gå en långpromenad i skogen. Det behöver jag. Skogen är det allra bästa.

Fick detta sms av min gymnasievän Caroline. Får man såna här sms vet man att man är en clementin-nörd. Jag har liksom ätit sju stycken idag.

 

I fredags åkte vi ut till stugan där det var stor fest för Göran och Elisabeth som hade 25-årig bröllopsdag! (Elisabeth var bara 21 när de gifte sig).


Av Patrik, Mathis, Jacob, mig och Molly fick de en trerättersmiddag på TC.


Lukas och Maja.


Molly.


Shila. Se vad stor hon blivit! I våras var hon ju bara ett litet knyte!


Igår fikade jag med Sabina och Ellen som delade med sig av lite livsvisdom. Vad gjorde man utan sina vänner?

Det är en helt vanlig dag
med enkelt radavstånd
och Lasse Bengtsson i tv4
och bussen 07.55
och trötta gubben i Akademibokhandeln
Det är

IKEA
GEVALIA
HÖSTLÖVSRENS
NATIONALENCYKLOPEDIN

Städtanterna på skolan
klagar på att vi drar ihop
borden
till långbord

säger att vi måste
ställa tillbaka

Det är dirigering i tretakt
jamma på håltimmen
någon som spelar på flygeln

Det är grå himmel
skator som hoppar omkring
människor som är på väg

Om nu den här dagen
ska envisas med att vara
så vanlig
varför känns den då så konstig?

I ungdomskulturforskning sägs det att ungdomar lyssnar på musik cirka 3 timmar om dagen och i den mängden är radio, mp3, spotify samt eget spelande inräknat. Imorse då jag satt på bussen räknade jag ut att mina musiklyssningstimmar uppgår till mellan 5-8 timmar om dagen, beroende på vad jag gör. Jag gillar musik, helt enkelt. Dagens fredaglåt är denna: