Nya albumet är på många sätt en nystart för Sofia Karlsson. Det blir dels den första utgivningen på egna etiketten Sally Wiola Music i samarbete med Playground Music Scandinavia men det är framförallt allt också en konstnärlig nystart då nya skivan i princip innehåller uteslutande originalmaterial av Sofia. Sånär som på en text av Andreas Mattson och en komposition av Roger Tallroth så står Sofia Karlsson för all text och musik.

 På albumet hörs senaste årets turnéband med strängvirtuosen Gustaf Ljunggren (som för övrigt också producerat tillsammans med Sofia) i spetsen och med välkända namn som Roger Tallroth och Olle Linder. Ett antal internationella namn gästar också. Bland annat får vi höra mästerlige fiolspelaren Stuart Duncan som senast gästade Sverige med Robert Plant och Alison Krauss och mandolinässet Mike Marshall.

Dagens låt: Muse - Starlight. Lyssnade på den låten idag och började skratta. Jag börjar alltid skratta då jag lyssnar på Muse. Ett bra skratt till ett bra minne - jag älskar då minnen underhåller mig!

Lunchen med Emily och Nikki var mysig. Nikki visade mig att hon har lärt sig att hålla i och dricka ur vattenflaskan helt själv!


Jag fångade Nikki på bild idag under lunchen. Solen lyste och Nikki var glad!

Emily och Nikki. Bild: www.emilystighall.blogspot.com

Så var den här igen. Den avskyvärda fettisdagen. Jag har alltid avskytt semlor. Under min korta tid som användare på facebook (jag har tagit bort min användare eftersom jag blev galen av facebook) startade jag och en kompis en grupp där vi koncentrerade allt vårt hat mot bakelsens uppenbarelse.

Varför hatar jag semlor?
Jo.

* Det torra och smaklösa brödet.
* Den kopiösa mängden grädde som ofta har surnat och tenderar att växa i munnen vid förtäring.
* Den kladdiga mandelmassan som ofta är snålt tilltagen vilket ökar brödets torra konsistens.
* Det lilla locket som alltid faller av och som pryds av det patetiska florsockret.

Argumentera gärna emot! Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig i mitt liv ätit en god semla. De senaste åren har jag helt undvikit dem. Det finns godare bakverk - jag håller mig till dem och låter fettisdagen passera obemärkt förbi, så när som på ett litet hatinlägg på denna blogg.

http://www.folkbladet.nu/?p=136724

http://www.vk.se/Article.jsp?article=255639

http://www.youtube.com/watch?v=FxwxH64p6Fk 

Hon är underbar! Det rycker i mina spelnerver!

Jag är så nyfiken på hur badrummet kommer att se ut! Jag kan knappt bärga mig till ikväll!

När jag åkte hem till Dalasjö var grunden till badrummet klart: väggarna, golvet, golvbrunnen och skåpet. Efter att jag for hem har nya rör och ett nytt handfat med skåp, spegel och lampor flyttat in.

Jag kan inte nog mycket skryta på Patrik om hur duktig han är! Patrik är helt självlärd på allt han gör, men Göran, hans pappa är en stor anledning till Patriks nyvunna renoveringskunskap och iver att få fixa ordning. Göran är superduktig och har hjälpt oss väldigt mycket. Nästan varje kväll under två veckor har Patrik svarat i telefon:

"Hej! Jo, vi håller på och fixar här nu!"

Patrik fick ett nytt renoveringsryck när badrummet var klart. Han frågade mig om vi skulle lägga nytt golv i hallen och i köket. Jag tyckte att det skulle bli fint och vi åkte och tittade på ett nytt golv och sagt och gjort så ringer Patrik plötsligt en dag och säger:

"Nu är jag i golvbutiken! Vilket golv ska jag köpa?"

Igår kväll när jag ringde var dock Patriks iver något dämpad. Han hade blåsor i händerna efter att ha lagt golvet och han var less på alla "miljarders verktyg som ligger överallt i lägenheten".

Jag hoppas att verktygen vilar ikväll för då är Patrik min.

Vårt gula hus i Dalasjö är granne med två andra hus: gammelfarmor och gammelfarfars hus och farmor och farfars hus. Jag och mina bröder är alltså den fjärde generationen på gården.

Jag tänkte skriva en text om farmor och farfar.

Att jag lärde mig att cykla var mest farfars förtjänst. Han sprang efter mig när jag cyklade på Kristoffers lilla blå cykel. Han använde en gammal sopkvast som balanshållare och själv balanserade han rätt bra med träskor på grusvägen. Farfar hade små hemliga ställen i skogen där han uppehöll sig under bärtiden på somrarna. Han kom hem med litervis av hallon, hjortron, lingon och blåbär. Dock berättade han aldrig var han plockat bären så idag är det inte så lätt att fylla bärförråden hemma då man inte vet var man ska leta.

Farfar hade en extrem ordning i en, allt som oftast, extrem röra. Om man bad honom laga exempelvis ett träns till någon häst gick han in i verkstaden för att leta och kom ut inom en minut och sa: Få si asså.. Vilket betyder: Nu ska vi se om detta går att ordna. Farfar var, förutom expert på att hålla ordning bland oreda, även en finurlig herre som älskade att överraska. En dag pekade han på en fin skoter i en skotertidning och frågade:
Va tro du om n'danne?

Jo, sa jag, den var jättefin!

Gå ut och titta på gårn! sa farfar.

Och där stod en sprillans ny skoter. Inte ens farmor visste om farfars inköp.

En annan gång kom han nerkörandes på sjön med en nyinköpt fyrhjuling under en pimpeltävling vi hade med Dalasjö byskola.

En gång när farfar följde med till Lycksele för att kika på någon konsert berättade han att raksträckan bortanför Risträsk var rätt besvärlig att komma förbi med cykel. Han berättade att han en helt vanlig dag först hade cyklat till Malgovik och spelat fotbollsmatch (sju mil tur och retur) för att sedan cykla till Risträsk på logdans (14 mil tur och retur). På farfars tid behövdes inte direkt några fyspass på IKSU. Farfar var otroligt stark och senig i kroppen. En gång visade han sin styrka genom att häva sig upp med kroppen på en sotarstege. Då var han 80 år gammal.

Farfar var expert på att berätta historier. Han berättade med sådan inlevelse att man förflyttades bakåt i tiden på en gång. Jag älskade att höra samma historier om och om igen. Farfar tyckte om att basta, att spela kort, att hjälpa till med hästarna, bada isvak och att spexa. Det enda som var lite jobbigt med farfar var att han var extremt morgonpigg och gick upp i OTTAN för att skotta bort snön med snöslungan vilket förde ett inte alltför behagligt oväsen.

Farfar dog i juni 2004. Han hade metastaser (cancer) i kroppen och hade redan opererat bort ett öga några år tidigare. Han ogillade sjukhus och när cancern var "under kontroll" sa personalen till honom att han nog var tvungen att bo på ålderdomshem i fortsättningen. Det vägrade farfar, så då bestämde han sig för att dö istället. Och det gjorde han, han somnade in 84 år gammal.

Farmor och farfar träffades när de var 15 respektive 25 år gamla. Farmor var världens snällaste och bjöd alltid på hemlagat fikabröd när helst man ville. Efter skolan gick jag alltid till farmor och farfar där jag fick gammeldags vaniljglass med hemlagad hallonsylt. Efter mellanmålen tittade jag och farmor på Mac Gyver. Om vi inte kikade på tv var vi ute i växthuset och pillrade på eller så läste farmor Kalle Anka-tidningar för mig. Farmor var en underbar människa. Hon var varm, öppenhjärtig och ödmjuk. När jag, Kristoffer och Ludvig var sjuka och hemma från skolan satt hon alltid vid min säng på en liten hemsnickrad leksaksstol och vakade över mig. Ibland läste hon. Ibland stickade eller virkade hon. Men ibland bara satt hon och vakade. Det var fint tycker jag. Farmor brydde sig inte så mycket om tandtroll och sådant humbug utan bjöd oss alltid på polkagrisar i en skål när vi kom in i huset.

Framemot hösttid väntades potatisskörden. Farmor och farfar inrättade ett system som gav oss barn en guldtia för varje hink vi fyllde med potatis. Ibland brukade jag fuska lite och "hälla över" från farmors hink till min hink. Det såg oftast farmor, men hon sa aldrig något utan hon bara log och fortsatte arbeta.

Farmor och farfar hade en katt som hette Misse. En blyertsgrå, norsk skogskatt som var gosig och brukade gå under Pepitos ben och stryka sig och jama. Misse var farmors ögonsten, men en dag var Misse borta. Vi tror att han sprang bort sig eller att räven tog honom.

Farmor älskade växter av alla de slag och en av högtiderna på året var då frökatalogen kom. Hon lärde mig mycket om växter och är en av anledningarna till att jag har tendens till gröna fingrar. På vår gård står det ett fint växthus som idag tyvärr inte används. På farmors tid växte där potatis, tomater, squash och andra grönsaker.

Farmor hatade surströmming och följde aldrig med på byns surströmmingsfester.

När någon av oss syskon fyllde år hade farmor alltid med sig en "extrapresent" till de som inte hade bemärkelsedag. Detta för att hon hatade orättvisa. Hon var alltid rättvis och levde efter rättvisans alla principer. Som extrapresent fick vi kanske en blomma, ett litet spel eller en film. Ingenting stort, men ändå en liten sak.

Farmor dog 2003, 73 år gammal. Hon dog i huset när hon skulle borsta tänderna. Vi tror att det var hjärtat. Det var synd att farmor dog så tidigt. Vi tror att hon haft besvär med andningen och hjärtat tidigare, men inte vågat säga till. Farmor var ingen person som sökte uppmärksamhet, hon bara fanns till och hon var en av de finaste människorna jag känt.

* Jag har en konstig musiksmak. När jag gick gymnasiet frågade min granne mig en gång om de bodde andra personer hos mig ibland (förutom vänner och min dåvarande pojkvän). Nej, det gjorde det inte, sa jag. Hennes fråga kan bero på att jag lyssnar på allt ifrån jamaicansk roots reggae till svensk folkmusik (via tysk dancehall, bluegrass och 60-tals jazz). Personlighetsklyvning via musik? Trots detta faktum vägrar jag att kalla mig "allätare". Allätare är ett förlegat begrepp som hör hemma hos de människor som svarar "amen.. jag lyssnar typ på allt.." på frågan om vad de har för musiksmak. För ett tag sedan när jag lärde känna min seminariegrupp pratade vi om just musiksmaker och de sa att de skulle skicka in mig till fördomsprofilen i radioprogrammet "Krister" i P3. Lycka till, säger jag bara.

* Jag föredrar skogen framför krogen. Alla gånger.

* Jag är extremt petig med vissa inredningsgrejer. När jag ser ett galet mönster mår jag illa. Alltför moderna inredningsattribut får mig att spy. Jag gillar rustika, shabby chic-aktiga, dansk-franska inredningsdetaljer.

* Ibland kan jag lyssna på en låt bara för att försöka förlänga ett minne och en känsla.

* En av mina högsta drömmar är att bo i en Västerbottensgård/sekelskiftesvilla och ha en stor sal med en stor, svart flygel. Jag kan avverka flera timmar i sträck på hemsidan http://www.hemnet.se/

* Mina kollegieblock är en färgchock. Jag använder olika färger vid varje föreläsning/lektion/seminarium, detta för att jag med min estetiska ådra lär mig lättare med färgindelning.

* Jag älskar att hitta på ett liv kring människor jag ser på exempelvis universitetet, tågstationer, flygplatser, caféer mm.

Detta är kanske inte direkt "sju sanningar" om mig själv. Det finns dock inte så många hemligheter om mig (i alla fall inte några jag vill yttra mig om i det här forumet) så ni får nöja er med detta. Jag blev utmanad av Alexandra. Tillbaka utmanar jag de som känner sig manade. Mina läsare, de jag vet vilka de är, (pik till er som fortfarande är anonyma, lämna ett spår vettja!), har redan gjort detta.

Igår spelade jag innebandy! Det var det roligaste på länge! Jag saknar bandyn.

Detta halsband fick jag av Patrik i juklapp. Det känns bra att bära på mod.
Från www.bjorgjewellery.com/2009/

Nu har jag rättat uppgifter, planerat moment och mailat elever så länge att det snurrar i mitt huvud. Just nu tar jag en välförtjänt paus med fika: nybakt bröd sen igår och grönt mango-te. Nyss pratade jag och några andra lärare om läraryrket. Det är verkligen en utmaning att vara lärare och det är kul! Om en stund ska jag lägga ned den här dagen och traska iväg till Emily, Jocke och Nikki. Emily agerar hemmafru till mig och bjuder på mat! Det ska bli roligt att träffa Nikki igen! (Och Emily och Jocke också såklart).

Har nyss varit på lunch med pappa. Vi träffade en av mammas arbetskompisar som frågade om jag visste hur det gick för Bia med hennes utbildning. Det går inte en dag utan att jag tänker på Bia. Varje gång jag ser en schäfer går det ett il av saknad genom min kropp. Jag skulle vilja träffa henne nu! Önskar att jag bara kunde åka dit och se henne. Undrar om hon skulle känna igen mig? Tänk om hon är krigsplacerad redan? Jag måste maila till Försvaret i Märsta.



Bia älskade (och gör det nog fortfarande) att krypa ihop under en massa filtar när hon var valp.

Bebisbia. Det där halsbandet växte hon fort ur.


Sommarbia.

När vi badade badtunna i Västervik ville hon alltid vara med. Så nära som möjligt.


Det här var dagen innan lämplighetstesterna. Därav den ledsna uppsynen.



Fokuserad som alltid, haha!

Igår sprätte det i mina ben så jag knöt på mig löparskorna och for ut och sprang i mamma och Thimmies sällskap. De sparkade och jag sprang. Thimmie sprang i och för sig också, men med hennes små fjäderlätta ben hade hon inga vidare problem att hänga med, dessutom tyckte hon att det var spännande att nosa på rådjursspåren.

När man är hemma i Dalasjö kan man inte direkt boka ett spinningpass eller gå och yoga en stund eller hooka upp med några vänner i gymmet eller köra något annat pass. I Dalasjö finns inget IKSU. Man måste ta naturen till hjälp. Och vad passar då bättre än att springa ute i månens sken?

Jag hade bävat ett tag för att springa eftersom jag senast sprang i november. Trodde att min löparkondition inte fanns eftersom jag bara cyklat den senaste tiden. MEN! Min syreupptagningsförmåga kändes hur bra som helst och gårdagens runda kändes faktiskt relativt lätt så all spinning jag pysslat med på senaste tiden måste indirekt ha bättrat på min löparkondition. I och för sig sprang jag inte i någon särskild kuperad terräng och heller inte särskilt länge. Det enda som var lite smådrygt var mitt högra knä som våren 2006 var med om en cykelolycka. Knät blev efter någon kilometer ganska varmt, men det ömmade i alla fall inte. Idag känner jag inte av något som tur är. Jag kan ju berätta om cykelincidenten när jag lix är igång:

Solen sken och jag cyklade hemifrån Carro, min gymnasieklasskompis. Jag, Emma, Carro och Elin hade pluggat musikteori där och jag skulle cykla hem och laga mat för att sedan cykla iväg på boxersizeträning. Jag hann inte långt förrän en bil dök upp på min vänstra sida och körde rakt ut framför mig på cykelbanans överfart där jag hade företräde. Jag "cyklade" upp på huven och rakt ner i asfalten med högra knät först och med huvudet en pytteliten bit från en lyktstolpe. Om jag hade hjälm? Nix. Bilisten hoppade ut och ursäktade sig erbjöd skjuts hem, men hög på adrenalin insisterade jag på att själv ta mig hem. På cykel.

Väl hemma böjde jag mig ned för att ta fram maten ur kylskåpet och då kände jag att det var något konstigt med knät. Jag drog upp byxbenet och fick mig en syn jag sent ska glömma. Hela min högra knäskål var vriden i en nittio graders vinkel och knät var väldigt svullet. Jag greps av panik (adrenaliet som höll smärtan borta var slut) och ringde till mamma. Mamma bad mig ringa till Emma som kom och skjutsade mig till akuten och satt med mig där till mamma kom till Lycksele från Vilhelmina.

Jag fick vänta nästan fyra timmar på läkaren. När läkaren väl kom tittade hon på mitt knä och meddelade att det i värsta fall blir gips från låret ned till fotknölen. Jag såg hela mitt idrottsliv passera revy under några sekunder, medan mamma som är sjuksköterska påminde mig att läkaren faktiskt sagt "i värsta fall". När jag kom in i röntgensalen frågade röntgensköterskan mig om jag höll på med idrott. Ja, sa jag. Sen berättade hon för mig att jag hade min aktiva fritid att tacka för att jag överhuvudtaget hade kvar något knä. Musklerna och mitt starka ligament runt mitt knä hade skyddat knäskålen ifrån att helt krossas och förbli ett minne blott. Hela storyn slutade med lindat knä och kryckor i 12 dagar.

Ibland har man tur. Jag har tänkt på det där efteråt och kommit fram till man bara har en kropp. Man ska vara rädd om den enda kropp man får. Förresten; jag har börjat använda cykelhjälm också. Det är inte fult och töntigt, det är jävligt smart. Jag har faktiskt saker i mitt huvud som är jag rädd om på samma sätt som jag är rädd om min kropp.

Ja, där fick ni en recension av ett löppass, en story om ett skadat knä plus lite moralpredikan såhär på morgonkvisten. Nu ska jag dricka te och fortsätta att planera!

Ingen kan ju ha undgått det groteska snöfall som drabbat stora delar av landet. Många har klagat över den oreda som snön ställer till med, allt medan barnen (och jag!) leker och hoppar i snön med stor iver. Människor som klagar på att de måste skotta uppfarter och små gångar i trädgårdar ska härmed vara tysta. Igår skottade jag (visserligen med hjälp från hela familjen) hela vår gård, det vill säga vår tomt OCH farmor och farfars tomt som förutom en uppfart även innefattar en stor stallbacke. Vår fyrhjuling är just nu ur funktion vilket ledde till att vi fick skotta allt för hand. Eller.. pappa gick efter med snöslungan på kanterna, så att vara speciellt noggrann var inget direkt krav. Det gällde mest att skotta så mycket snö som möjligt under så få dagar som möjligt. Jag har tidigare i den här bloggen redogjort för olika typer av snö och jag känner nu att det är dags för en uppdatering kring den frågan.

Min indelning lyder som följer:

Disneysnö - Den mjukaste varianten av snö. Den som faller när det är kallt och den som faller så fort så man inte hinner göra snöänglar.

Gnistersnö - Den typ av snö som mest syns och inte känns. Behöver inte skottas. Det är även denna typ av snö som tillsammans med kyla kan göra hästar till frostbon.*

Groteskt snöfall - Den snö som tillsammans med kyla OCH vind faller och ger plogbilarna och oss amatörskottare ett helvete.

Tungjävlaherkesblötsnö - Den allra värsta typen av snö. Den mest mardrömslika snön ni kan tänka er. Det är den här typen av snö som får oss amatörskottare att vilja kväva oss själva under snömassorna. Den här typen av snö är tung, blöt och kall. Denna snö kryper in överallt och ger små barn utslag på armarna. Denna snö faller vid nollgradig temperatur, blåst är inte ovanligt. Snön har även en tendens att PACKAS ihop riktigt ordentligt. Kort sagt den mest jävliga snön.

* Frostbo är mitt och Emilys namn på hästar med frostad mule.



Gnistersnö på träd. Bild från 2006.

L.W sjunger i en av sina låtar: Att komma hem är som att resa i tiden.
Det är fint. Än fast jag inte riktigt har någon analysteori om vad han egentligen menar.

Snart kommer brorsan hit. Jag ska bjuda honom på lunch. Sedan ska vi hämta upp Idamari, Ida och Sofia och åka HEM! Jag längtar hem. Jag ska pimpla, köra skoter, skotta snö, krama småbarn, umgås med vännerna hemma och med familjen, fika utomhus, äta blodapelsiner i solen, gå promenader, spela piano och sjunga, se Survivorman med Ludvig, uppsöka en vit pelargon som jag ska sno från mamma, laga ny mat till familjen, baka, skriva, undervisa elever, göra uppgifter, låna böcker, dricka varm choklad ur en hemsnickrad mugg och krama mina träd. Det ska jag göra.

(Halvkomiskt att jag skrev "pimpla" först. Högprioritet på fisket såklart!)


Bild från ovanvåningen på vårt hus.