Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.
Historien rullar på och inte behöver man stå på tå när man har 10-centimers klackar man bara bugar, bockar och tackar för snart är det ju fest och det vi vet allra mest är att jag har en klänning som är kort nästan så att det blir som en sport och mina vänner är bananer och de kanske möter några klaner vem vet egentligen igen väl?
Jag är en seglarflicka ikväll och inte hamnar väl jag i en cell för då jag drar på mina smilband är jag som en solnedgång i sol och sand och resten av sagan tar vi en annan gång för nu ska jag till resten av gänget och sjunga en sång.
Eller hur?
Nämen, hörru bloggen. Vi tar efter loggen hamnar efter i festen och råkar glömma resten nu måste vi dra men det är nått jag måste ha och egentligen skriver jag ju inte så här men det är inte så det är för ikväll drar vi alla gränser och alla som går ikväll glänser för det vet jag och inte blir det nått bakslag för nu tar vi nya tag och i nästa andetag kommer jag tillbaka för passa på att titta på alla specialformade installationer för imorgon kanske de säljs på nån av alla söndagsaktioner
Ja. Under den här veckan har jag blivit bortbjuden på middag tre gånger! Snacka om lyxigt. Igår bjöd Patriks morbror Bjerre med familj på middag.
Lucas, Molly och Mathis.
Elisabeth, Göran och Jacob.
Jag och Fannie halvdog av skratt åt en extremt banal sak som ett high five i fel form, haha!
Göran tog fasta på att det är Halloween idag.
Nu sitter jag och pluggar och taggar upp för festen ikväll. Det som dock känns tråkigt är att Patrik är sjuk och inte kan följa med. Det är två killar som har en eventfirma som har styrt upp en stor maskeradfest som vi (eller jag) ska på. Jessica och hennes syster Josefine ska också dit så efter middagen drar jag till Jessica.
Läste om bilolyckan på Sandbacka imorse och mina tårar började rinna ned på tidningen så att den blev helt blöt. Alla bilolyckor påminner mig om André och hur han skulle ha levt idag om det inte vore för en bilolycka. Livet är så förbannat orättvist ibland men jag antar att det är det som livet handlar om - att leva i med- och motvind. En av mina klasskompisar jobbar på Midgård och hade en av ungdomarna som omkom och hela olyckan är så fruktansvärt tragisk.
Jag har så många fina minnen av André. Ett av de roligaste är när vi är några vänner som tittar på film och André börjar dansa till "I love rock´n roll" och ett annat är när han på en spark swischar nedför en gata i Vilhelmina med skinnjacka trots att det var minst 30 minusgrader den dagen. Det roligaste var nog när han var och tittade på julshowen i stallet och sa med förundrad röst:
- Reflexerna på Carolinas ridstövlar ser ut som kattögon i mörkret!
Jag har det så himlarns bra, jag. Jag har en storebror som bjuder på trerätters på en torsdag. Efter att ha haft skola hela dagen med redovisning (där jag fick skådespela, weho!) och ett intressant seminarium om unga nätkulturer, traskade jag till Kristoffer där han bjöd på middag. Menyn var följande:
Förrätt: Laxsoppa Varmrätt: Baconinlindade köttfärsbiffar med rosépeppar och hasselbackspotatis. Efterrrätt: Kaffe och gammeldags vaniljglass med varma björnbär och hallon.
Per Morberg kan slänga sig i väggen. Ge programmet till brorsan istället!
Träningen gick jättebra! Jag hade överskottsenergi och sprang runt som en ekorre och körde på riktigt bra! Sabina visade mig några nya magövningar som jag körde. Det var inte så mycket folk på IKSU som jag trodde, men fler än när jag vanligtvis brukar vara i gymmet. Jag var dock taktisk och körde mest fria vikter och kroppsvikt så jag behövde inte köa vid några maskiner. Jag älskar verkligen att träna, det är få saker som kan få mig på så bra humör som träning.
Jag, Maja och Bjerre kör styrkeövningar efter löprunda i Västervik, juli 2009.
Jag har en mysig onsdag. Förberedde mig med en stor frukost imorse. Pluggade några timmar på förmiddagen och nu är jag nyss inkommen från en snabb "pluggpauspromenad" i solen. Nu ska jag fortsätta plugga en stund innan jag tar en paus för att höststäda balkongen då jag inte hunnit med den ännu på grund av praktiken. Frusna sommarblommor gör sig inte så bra i slutet av oktober. Vi har tvättid idag också och jag har redan börjat noja mig då vår tvättkorg för länge sedan passerat bristningsgränsen. Klockan 17.00 ska jag träna med Sabina och jag nojar mig över det också då IKSU kommer att vara fullproppat med människor som ska träna exakt samtidigt som oss. Men men, det får gå bra ändå! Jag har ju med mig Sabbe som mentalt stöd, haha!
PS: Alltså. Melissa Horns nya album - det är en dröm. Hon sätter ord på saker jag inte rikigt vågat tänka. Så bra, så bra. Perfekt pluggmusik.
När jag var liten hade jag flera favoriter bland barnprogrammen. Ett av dem var "Skymningssagor". Jag var så pass fäst vid "Skymningssagor" att mamma fick tvinga med mig ut till stallet ända upp till 11-12årsåldern (!) eftersom jag satt fastklistrad vid tv:n så fort introt till programmet gick igång.
Grupparbete hela dagen lång, spinning med Jessica, hennes syster Josefine och J:s kompis Hanna, middag hos Sabina och nu är jag hemma. Jag stör mig på saker som flödesscheman, dåliga glödlampor, att det är slut på bläck i vår skrivare samt uppgiftsbelastningen vi utsätts för. Som min klasskompis Jacob sa idag: Och så har man kommit tillbaka från fem veckors praktik och då prackar lärarutbildningen på en en hel drös med uppgifter!
Ja. Jag säger då det. Idag är en smått trist tisdag kan man väl säga. Jag ska sörja genom att plocka ur diskmaskinen och skriva frågeställningar till seminariet på torsdag. Bra sorgestund va?
Jens Lekman är i alla fall en herre som bättrar på dagens stämning en aning. Jag skulle vilja sjunga duett med honom, skulle vara kul! Han har ju en rätt säregen röst, en bra sådan dessutom.
Det är något som krånglar när jag ska publicera inläggen. Min disposition försvinner helt och all text blir som ett enda tjockt sjok. Jaja. Ska kika på det där imorgon, ni får stå ut med stora textmassor utan mellanrum. Nu ska jag strunta i det och lyssna på Melissa Horn och laga kyckling.
God natt.
Det har varit en fin dag idag. Mötte upp klassen halv nio för uppsamling och därefter grupparbetade vi till strax efter två. Sedan traskade jag ned till stan för skivinköp, presentköp till Alexandra som fyllt år och fix med busskortet. Efter mina ärenden begav jag mig åter till skolan där jag nästan gjorde klart avhandlingsuppgiften!
Klockan 17 var det dags för körrep. Repet gick bra och jag skrattade som vanligt åt Ola som snackar om att vi ska tänka ånglok när vi tänker crescendo under en italiensk jullåt, och därefter börjar han mumla på italienska innan han övergår till att med full kraft sjunga ut det tänkta arret - som han vill att det ska låta. Jag skojade med Sara och sa att det säkert är Ola som har fuskskrivit in en massa fermat i låtarna!
Efter kören åkte jag till Sabina och barnen och fikade och lekte med legodjur. Nu är jag hemma efter en lång, men rolig dag. Ps: magen är bättre idag och jag kan återigen leva som en vanlig människa.
I natt har jag sovit riktigt dåligt på grund av en magkramp som aldrig ville ge sig. Vid halv sju gick jag ut och lade mig på soffan för att ge Patrik lite sömn i alla fall. Vid halv nio tiden kom allt jag hade i min mage upp. Usch. Har försökt äta idag, men det har gått sådär. Har tvingat i mig maten, då jag vet att man måste ha energi för att bli bättre. Om jag kunde ändra på hur jag behandlat min mage förut skulle jag ge vad som helst för det.
Vi pallrade oss i alla fall iväg till Coop för att storhandla. Jag var typ svimfärdig och letade efter ris i en evighet. Jag som handlat på Coop i tre år! Efter det åkte vi till OK för att säga hej till Jessica och hämta ut min maskeradkostym till nästa helg. Jessica har sån härlig energi och jag kände mig mycket bättre då jag fått en kram av henne!
Nu ska jag lägga mig på sängen igen och vila och läsa. Hoppas jag är piggare imorgon då vi har VFU-uppföljning och IKT-intro (Informations - och kommunikationsteknik). På kvällen har jag dessutom körrep, med det i åtanke bör jag bli piggare!
Jag är tillbaka i Umeå nu. Vi lagar mat, spelar musik och kramas.
Min farbror Anders ringde mig för en stund sen och fällde följande kommentar:
- Du är som ett smatterband när du pratar!
Han har rätt. Jag vill ha så mycket sagt på så kort tid som möjligt och hoppar friskt från Neil Youngs munspelande till kontorsstolar i samma mening.
- perfekt för blöta höstpromenader och slaskiga vårvinterpromenader.
Ett par Haglöfsbyxor med förstärkta knän.
Jag vill ha ett sånt här skrivbord!
Och så skulle jag vilja ha ett eget piano med bra klang. Helst vill jag såklart ha en flygel, men det duger gott och väl med ett piano.
En fin mugg med Lilla My vill jag också ha. Den där muggen skulle passa mig bra!
Men mest av allt vill jag ju ha en sån här liten knodd och jag sparar gärna varje krona (och skippar att köpa allt ovan) för att köpa en hund till våren.
Jag har inte fixat något register till den gamla avlagda pärmen jag fått från skolan. Men vad gör väl det när man kan fixa sitt eget register med några färgglada papper? Det kanske inte blir lika smidigt som ett vanligt register, men åtminstone färgglatt och det är ju huvudsaken.
Här ligger de olika delarna som ska in i min VFU-pärm HT 09. Retorik, Litteraturhistoria Antiken, Litteraturhistoria Renässansen, Grammatik och språkriktighet, Övrigt samt Enkätsvar.
Har just haft den sista lektionen för den här praktikperioden. Vemodigt, men ändå skönt. Jag kommer såklart att sakna eleverna, men inte i lika stor grad som jag nu saknar mitt liv i Umeå.
Jag äter mellanmål. Avslutade det hela med en clementin. Jag drar ut på njutningen genom att låta det ta minst en halv minut för varje klyfta att slinka ned i min mage från att den nuddat mina läppar. MM. Jag älskar clementiner. Så är det bara. Jag prackade på mamma drygt 2 kg clementiner i måndags och med en en galen och besatt min förmedlade jag befallningen: köööp.
Jag älskar ovanstående uttryck. Så hurtigt men barskt på samma gång. Hurtbarskt.
Imorse hade jag sista lektionen med en av mina grupper och en elev sammanfattade tiden med "Det har varit mycket glada miner, tacksamt!". Haha! Det var kul tycker jag!
Med min andra grupp hade jag idag den sista repetitionslektionslektionen inför testet imorgon.
Under eftermiddagen följde jag med min handledade och hennes klass i filmkunskap för att se teaterdokumentären "Seven". Som lärare har man ju det ypperliga privilegiet att se teaterföreställningar och filmer gratis. Föreställningen var gripande, se den om ni får chansen! Den handlade om sju olika kvinnor med sju olika livsöden och skilda geografiska härkomster, där den gemensamma länken var att de aldrig gav upp för rättvisan.
Imorgon är min sista praktikdag för den här gången.
Tänkte att jag skulle slänga in en liten dikt till er såhär på onsdagseftermiddagen. Det här är en dikt som kom till av en liten slump. En dag såg jag en ung man spilla kaffe på väg till en föreläsningssal och på den vägen är det. Jag skrev ju en text för rätt länge sen om en man som har flera kvinnor samtidigt och som inte rikigt tar livet på allvar. Den här dikten handlar om hon som är förälskad i honom. Som en slags fortsättning fast i ett mer komprimerat format.
Den heter "Vi kan väl ringa upp varandra då och då?"
Hon skulle vilja sparka löv med honom en tisdagseftermiddag klockan 15.23 och lägga varsin tia på en bulle och varm choklad.
Hon skulle vilja veta om han fortfarande har sina tjocka koftor på sig och om han fortfarande spiller kaffe på golvet på väg till föreläsningssalen.
Hon skulle vilja dela på samma tekopp och upptäcka att hennes halsduks garnfiber har fastnat på koppen.
Hon skulle vilja att han sa att det inte gör något och ”kom, så går vi”. Hon skulle vilja se en skymt av honom så att hon vet att han fortfarande finns kvar.
Han vill ingenting. Han tänker på någon annan än henne.
Igår var en effektiv dag. Gick upp i ottan och kutade med Thimmie, jag hade lektion, hjälpte en elev med en diktanalys av Sapfo, intervjuade två elever till mitt examensarbete, käkade lunch med finaste Emily, hade en intensiv mailkorrespondens med min handledare till examensarbetet och det känns så skönt att det kommit igång nu innan det egentligen startar - har ju en hel del förarbete att göra, sedan var jag med på en klassfonferens och så styrde jag upp ytterligare en intervju vilken jag gjorde alldeles nyss.
Och idag då. Idag ska denna dag bli lika effektiv som gårdagen. Den har ju börjat bra tack vare Anna Hamilton. Ska skriva ett mail till henne tror jag. Inte ett "stalkermail" utan mer ett "tackförinspirationenmailochstöttatjejerbakomryggenmail". Ungefär. Jaja. Ni förstår ju.
Under förmiddagen har jag gått igenom ettornas uppsatsämnen och kopierat upp dessa. De ska ju skriva uppsats efter lovet och då jag har en grupp i åk 1 är det min uppgift att ge eleverna informationen innan skrivningen. Jag har också haft ett slutgiltigt samtal med min handledare där vi gick igenom samtliga punkter i bedömningsunderlaget för min VFU-period. Och så har jag ju haft en intervju! Jag älskar att intervjua elever! Det är dem man lär sig mest saker av faktiskt.
Nu får vi ju verkligen hoppas att denna effektivitet håller i sig under resten av dagen! Har en hel del prylar att fixa med. Sen är det bara torsdag kvar och sen är det fredag! Förstår ni hur mycket jag längtar till den dagen? Jag saknar Umeå väldigt mycket. Eller. Egentligen inte själva stan (eller jo, lite!) men mest Patrik, Ida, Jessica, Idamari, kören, Siri, Sabina, Molly, Olivia, Alexandra, Patriks släkt och familj och IKSU!
Onsdag. Det är här en bra dag. Vaknade smått stressad över dagens planering. Åt gröt. Åkte upp på Vilhelmina (ja, vi säger så här i inlandet!) och lämnade mamma vid garaget och pappa på jobbet. Körde till Bodycenter där jag tränade axlar och mage i fyrtio minuter. Körde till skolan. Och då! DÅ hör jag henne. Anna Hamilton. På radio P4 västerbotten hörde jag fröken Hamilton som färgade min onsdag till oktobergrå till Toscanagul. Nästan i alla fall. Hon spelade piano och sjöng rakt genom radion, ut genom högtalarna i bilen och rätt in i mitt huvud. Jag var tvungen att sitta kvar i bilen en stund och lyssna klart. Tack Anna. Tack.
Igår fick jag ett sms av mitt soprangäng att de saknar mig i kören. Jag saknar dem också. Att sjunga, fika torra kakor i pausen och skvallra om världsliga saker, bli förbannad och lågtblodsocker-trött när stämmorna inte blir som man vill och tralla på visor flera dagar efter körrepen. På måndag är jag tillbaka och kommer åter att stå på min sedvanliga plats i det högra hörnet. Vi har förresten julkonsert den 4 december (en fredag). Återkommer när jag vet mer detaljer!
Jag saknar lägenheten i Umeå. Som tur är ses vi på fredagkväll.
Jag saknar köket. Att slå på min fina vattenkokare som jag fått av Ida och Jessica. Fixa en kopp te. Gräva i mitt pysselskåp och komma på nya saker att pyssla med. Jag saknar att stapla fint porslin och hälsa på grannen genom köksfönstret när hon går förbi på loftgången. Jag saknar att äta frukost i en timme och läsa tidningen från pärm till pärm. Jag saknar att värma hallon i micron så att de kokar över. Jag saknar att spilla ut blåbär på köksgolvet så Patrik får utbrott. Jag saknar att laga mat och baka. Att ta ut ingredienser ur skåpen och ta fram skålar och knivar. Jag saknar att sitta vid köksbordet och plugga.
Jag saknar sovrummet. Att stå och plocka fram kläder och lägga dem på fåtöljen i vardagsrummet. Att kika ut genom fönstret på den ensamma tanten på balkongen mittemot. Jag saknar att bädda sängen och beundra vår fina, lila matta som mormor har gjort. Jag saknar att ligga på sängen och välja bland böckerna på natttygsbordet som jag fixat till och målat. Jag saknar att sätta in papper i pärmarna ovanför garderoben. Jag saknar till och med att sitta på den rangliga stolen vid skrivbordet.
Jag saknar badrummet. Att bada med en massa tända ljus. Att rensa badrumsskåpet och ställa parfymflaskor och hudlotions i fin ordning. Jag saknar att borsta tänderna med Patrik och trängas vid vattenkranen. Jag saknar att vira in mig i ett stort badlakan efter jag duschat. Jag saknar att öppna vårt fina badrumsskåp i vitt målat trä som jag målade en vinterkväll tillsammans med Tomas Andersson Wij.
Jag saknar vardagsrummet. Jag saknar alla våra tre gitarrer. Jag längtar efter att spela på keyboarden och mina munspel. Jag saknar att rycka bort nedgångna blad från blommorna. Jag saknar att krypa upp i soffan och dra på mig farmor och farfars gamla yllepläd som jag ärvt. Jag saknar att ligga på fårskinnet. Jag saknar att kolla i bokhyllan efter någon spännande bok att läsa för fyrtiosjunde gången. Jag saknar att arrangera stilleben på vardagsrumsbordet och klaga på Patrik när han skrynklar duken.
Jag saknar hallen. Åh. Hallen. Jag saknar att komma hem och tända den lilla vägglampan i hallen. Att ta av sig skorna och ställa väskan uppe på byrån och packa ur den. Jag saknar att dra ut min plugglåda i byrån och organisera mina mappar. Jag saknar att slänga ned nycklar, börs och mobil i den översta "viktigalådan". Jag saknar att stå och stampa i hallen och jag saknar att komma hem.
Jag saknar balkongen. Jag saknar att sitta där ute och äta middag och stekas ihjäl av kvällssolen. Jag saknar att ta loss en jordgubbe från plantan och jag saknar att bryta loss en kvist citronmeliss. Jag saknar att vattna blommorna, även de som slukar 928320 liter vatten/dag. Jag saknar att dricka te ute på balkongen och tjuvlyssna på vad grannarna pratar om. Jag saknar att kasta ned nyckeln till Patrik när han kommer hem från träningen och jag saknar att ha fest och sitta på balkongen och spela gitarr. Jag saknar att se när snön lägger sitt täcke över balkongräcket och när frosten täcker grankvistarna som skyddar min klematis.
Åh. Vad jag saknar vår lägenhet. Den dagen vi lämnar den åt sitt öde kommer jag att gråta. Var så säkra.
I helgen var vi som sagt till Näsåker. Löven var kalla och frostiga.
Jag och Timman begav oss ut på en löptur på lördagmorgon.
Jag var lite trött och Thimmie gick inte ens att fånga på bild då hon sprang runt som en vettvilling. Ibland kan man verkligen inte tro att den hunden snart blir 11 år gammal.
Efter frukosten tog jag och Åsa en ridtur på Åsas häst Bakkus och Evas häst Juni. Jag som inte suttit på en häst på ett och ett halvt år var lagomt mör i kroppen igår. De som säger att ridning inte är träning har aldrig suttit på en hästrygg och arbetat (åka häst är inte samma sak som att rida häst).
Åsa och Bakkus.
Åh. Höjden av söthet. Eva och Örjans föl.
Min morbror Håkan med familj från Umeå kom också och hälsade på i Näsåker. De har en Newfoundlandhund vid namn Chessie. Hon är rikigt ullig och stor!
På söndagen gick vi som traditionen sig bör på loppis.
Idag har jag haft besök av min lärare på universitetet. Hon kom hit strax efter åtta och åkte nyss. Hon har varit med på en lektion och sedan samtalat med mig och min handledare om lektionens och momentets upplägg. Jag tycker alltid det är spännande (och nervöst såklart) när jag ska bli bedömd, men det extra pirret ger också en skön adrenalinkick som gör att jag presterar lite bättre. Det jag själv kände att jag missade på var avslutningen av lektionen. Eleverna hade spelat ett grammatikspel som jag gjort och de blev klara 10 minuter fortare än vad jag tänkt. Då fick de arbeta lite till i häftena och då de arbetade så bra blev jag så förvånad då den 70 minuter långa lektionen helt plötsligt var slut. Jag sa bara Tack för idag, trevlig helg och vi ses på måndag! Istället skulle jag, när det var kanske tre minuter kvar, återkoppla till vad dagens lektion handlat om och fråga eleverna om de hade några frågor innan jag släppte iväg dem. Jaja. Min lärare var nöjd och jag är nöjd, så det känns bra i alla fall.
När nästa vecka är förbi har jag gjort 17 veckors praktik sammanlagt, alltså fördelad över 3 och ett halvt år. Jag har trivts väldigt bra här på Malgomajskolan, men min musikpraktik vill jag göra i Umeå. Dels för att Malgomajskolan inte har någon musikestetisk utbildning och dels för att jag vill se en annan skola och se hur lärare jobbar på andra skolor.
Det bästa med elever är att de har tusen frågor och att de alltid blir lika förvånade när man inte har svaren på allt. Bara för att man är lärare (snart) är man inget uppslagsverk. Även vi måste fråga, leta, undersöka det vi inte vet. Ingen vet, förutom våra förfäder, varför Moliére dog. Det enda vi vet är att han dog efter en föreställning av sin pjäs "Den inbillade sjuke", svarade jag. Och att han hade gula kläder på sig, vilket senare kom att betraktas som oturens färg av skrockfyllda teatermänniskor.
Jamen, varför då? frågar de då.
Det roligaste under dagen var när jag gick igenom nästa veckas lektioner för en klass och påminde dem om att nästa vecka är min sista vecka.
VA? Ska du överge oss?! Har du något höstlov?
Nej, svarade jag. Jag ska göra en grupptenta, läsa en avhandling, göra en IKT-uppgift och börja med ex-jobbet.
Examensarbetet, hur långt ska det vara? frågade de då nyfiket.
30-40 sidor, svarade jag.
VA?! Vilken mardröm! utbrast de.
HAHAHAHAHA! Jag kommer verkligen att sakna mina elever efter praktiken.
Jag älskar clementiner. Jag kan äta 10 clementiner på rak arm om ingen stoppar mig. Frukt är något jag älskar och clementiner är en frukt jag är besatt av. Så fort clementinerna kommer i affärerna vill jag köpa flera kilon och bara vräka i mig, men det går ju inte för då får man ajaj i magen.
Det är dock inte alla clementiner som ingår i denna hyllning. De clementiner som har tjockt skal, som innehåller kärnor och som är eftersläntare till de "riktiga clementinerna" ingår inte mitt fack som de älskvärda clementinerna. Dessutom är ju inte de ens clementiner, utan någon slags hybrid, typ mandarin. Inte bra.
Clementinen däremot har alla attribut för att kamma hem första platsen på min 10 i topp-lista för frukter. Den har ett perfekt, mjukt och följsamt skal som inte lämnar äckliga fläckar på händerna. Den har lagomt mogna klyftor som man kan förbereda och rada upp innan förtärandet, genom att pilla bort det vita mellan skalet och frukten.
Och så lukten såklart. Mmm, doften av clementin slår allt. Den är pigg, smaskig, beroendeframkallande, mysig och så påminner den om en slags förväntan inför julen och vintern. Den sätter liksom fart på senhösten på allvar. Ingen riktigt vinter utan clementindoft kan man säga.
Nu kan det ju tyckas knepigt att jag ägnar ett helt inlägg åt en simpel citrusfrukt, men jag tycker bara att det bevisar min kärlek till denna underbara skapelse.
Min lillebror älskar clementiner lika mycket som jag och förra veckan slogs vi nästan om den sista clementinen i kylskåpet, men då vi är fostrade i solidaritetens tecken delade vi broderligt och systerligt på de allra sista klyftorna.
Jag har världens lyx på min VFU-skola. Jag har ett helt eget rum med ett stort fönster, ett gigantiskt skrivbord där jag kan sprida ut mig, flera hyllor att ordna saker på och en väldigt skön kontorsstol. Men vet ni vad det bästa är? Det är att jag kan lyssna på musik från datorn utan att någon störs. Jag koncentrerar mig bäst när jag jobbar till musik. Just nu gör Dylan mig sällskap i min rättning och planering med bland annat denna:
Jag saknar Patrik extremt mycket. Tur att det bara är 8-9 dagar till vi ses. Är arg på mig själv för att jag råkade ta med mig P:s laddare hem. Nu har han alltså ingen mobilladdare hemma i lägenheten vilket försvårar vår kommunikation. Men här kommer i alla fall en hälsning till dig Patrik: jag älskar dig.
Jag skriver en liten text i huvudet. Gör alltid så. Har haft en idé i huvudet ett tag och skriver den liksom i minnet tills den dag jag känner för att skriva den på papper. Jaja. Nog om det.
Sitter och förbereder det sista inför morgondagen. Känner att det kan hetta till på morgondagens diskussion. Frågan är hur jag lyckats ställa knepiga textfrågor till en text om Don Quijote och hans vapendragare Sancho Panza? Det ska hur som helst bli intressant.
Ska snart äta mellanmål och sen gå ner till pappas jobb för att dumpa datorn, hämta träningsväskan och kanske säga hej till Jonny om han är där. Tänkte träna vid halv fyra-tiden idag då jag inte hann imorse eftersom vi hade svensklärarmöte direkt på morgonen. Vi bestämde uppsatsämnen inför ettornas salsskriving där de ska skriva en berättande uppsats.
Ikväll ska jag, mamma och pappa på bio och se "Flickan som lekte med elden".
Kanske den sötaste covern på Youtube. Patrik vill typ adoptera den där flickan! Gillar hennes koreografi! Bra av pappan (eller vem nu gitarristen är) att hålla masken.
Idag, den 14 oktober, sker något fantastiskt. Melissa Horn släpper sitt andra album "Säg ingenting till mig" efter succén med "Långa nätter" våren 2008. Har du inte lyssnat på fröken Horn har du missat en bit av det fullkomliga.
Igårkväll efter klassfonferensen kom mamma och hämtade mig och vi åkte till min gamla klasskompis Davids föräldrar för att kika på deras schäfervalp! Jag blir helt till mig när jag träffar småvalpar. Finns det något bättre? Mjuk valpmage, klumpiga tassar, dunig päls och vassa småtänder! Valpen var helsvart och kom från hundtjänstenheten i Sollefteå och ska testas för Försvarsmakten (alltså samma som Bia).
Ni anar inte hur mycket jag längtar till våren. Till en vår med en valp, weho!
Vad är det för tankar som ligger bakom de negativa inställningarna mot influensavaccinet egentligen? Har läst en del kommentarer på både vk och vf där personer skriver att de minsann inte tänker vaccinera sig och att den här influensan är så uppsjåsad. Ja, visst är det uppsjåsad - och influensor har vi haft förut. Men den här influensan är ny och är man känslig mot virus eller har ett nedatt immunförsvar på grund av diabetes, astma eller andra lungsjukdomar är man i en särskild riskzon. Då den här influensan är ny har man inget skydd mot den och det är det skyddet vaccinet ska ge. Folk säger ibland: jamen, influensor kommer ju varje år. Ja, det gör de, men som sagt: den här influensan är en ny sorts influensa som vi inte har skydd mot.
Jag tänker vaccinera mig snarast möjligt. Om inte för min egen skull så för de barn under tre år som jag regelbundet träffar som inte får vaccinera sig pga. åldersgränsen. En del påstår att de inte kommer smitta andra eftersom alla ändå kommer vaccinera sig. Kasst argument tycker jag. Alla får ju uppenbarligen inte vaccinera sig. Jag tycker det är extremt egoistiskt att tänka att man själv inte blir smittad och att en 100-lapp (eller vad de nu kostar) är bortslösade pengar. Klargörelse: vi lever i Sverige. Inte i Somalia. Tänk efter.
När jag var liten valde jag alltid jååååsa isglass (hallon) framför goouuueeel (ananas). Igår var hela jag rosa, i alla fall min blus, min kofta och mina örhängen. Matchigt värre.
Tänkte skriva lite om lördagens textseminarium och i slutet av detta inlägg finns min text. Vi hade alltså fått i uppgift att skriva en text på några sidor på följande tema:
Relationen mellan text och undertext respektive ”bakland” ska helst vara sådan allt som sägs i själva texten anknyter till och aktualiserar det som skett eller pågår under ytan, men utan att detta egentligen tar någon plats i själva texten. Läsaren ska ges intrycket att texten har både djup och bredd och att de händelser vi möter är både ”bakgrundsdigra” och ”betydelsefulla” dvs fulla av betydelser som har sin förklaring i det som sker under ytan (och som författaren är väl förtrogen med, men inte explicit redovisar just för ögonblicket. Lite förenklat kan man säga att en texts undertext är de teman medan ”baklandet” ’är de händelser och erfarenheter som ligger under det som berättas. Pröva själva att ställa frågan: ”vad handlar en viss bok/film om?” Ni ska se att ni börjar sammanfatta antingen händelser eller teman, d.v.s. antingen undertexten eller baklandet.
När jag läste detta fick jag panik. Hur kan man skriva något som märks men inte skrivs rakt ut? Va, va, vaaa? Hursomhelst blev det tillslut en text om några personer. Under lördagen lyftes varje text i klassen upp och när min text stod på tur var jag såklart nervös, men ändå lugn - jag hade trots allt gjort det bästa jag kunnat efter förutsättningarna. Den kritik jag fick var:
- Väldigt bra idé, men texten skulle passa i ett längre sammanhang (några sidor är för kort för att göra texten rättvis) - De hade förstått själva tanken bakom texten och det var ju bra! Clas, en gammal teaterregissör, skriver om vad som händer på hans gård i huset intill där det pågår en sorglig kärlekshistoria med existensiella problem. Det som var rätt komiskt var att de trodde att Elvira, Vidar och Philippe var påhittade karaktärer (av Clas alltså), men de finns ju på riktigt än fast de för mig är fiktiva. - Philippe, vem är han? Och vad har han att göra med texten? (Jag kommer aldrig att komma överens med honom och hatade honom redan från första gången jag skrev hans namn i texten, men på något vis ville jag väva in honom i handlingen. Jaja.) - De tyckte att jag lyckades bra med några metaforliknande meningar så som kapitel-romangrejen, hjärtat-klockan och armarna-grenarna. (Hurra! Jag är ju metaforernas största användare och jag älskar att smycka språket så det blev jag riktigt glad över!). - De tyckte också att texten var aningens hoppig mellan karaktärerna, men sa även att det är förståeligt med tanke på övningens format.
Det var det. Jag är ändå rätt nöjd. Elisabeth tyckte att jag skulle fortsätta att göra något mer med texten. Får se var det lider. Det jag störde mig lite på var att Elisabeth, läraren alltså, enbart lyfte fram det som var/är utvecklingsbart och knappt ägnade det fungerande i texten några ord. Det ska tilläggas att vi inte hade mycket tid övers till varje text (typ 15 min), och jag förstår såklart att E vill poängtera det utvecklingsbara i syfte att hjälpa oss att göra det bästa möjliga av våra texter. MEN. Positiv förstärkning är ju alltid något alla mår bra av. Det har jag lärt mig i alla fall. Jag fick fråga Elisabeth om flera grejer på rasten för att jag ville veta vad hon tyckte om då sa hon bara: jamen, det var ju bra! Jamen. Säg det då.
Och ja. Här är då texten. Med nöje.
Clas famlar efter sin bärbara dator och börjar skriva. Han är inne i en skrivarperiod och inget kan rubba hans koncentration där han sitter nedsjunken i den slitna fåtöljen. Han blickar ut genom fönstret och ser Vidar komma gående över gården. Jaha, tänker han. Så Vidar är tillbaka nu. Skulle inte Elvira finnas skulle Vidars liv rasa samman som ett korthus vid minsta andetag i fel riktning. Elvira tycks vara stark som pansar och alltid säker på sin sak, men trots detta svävar en diffus känsla av mörker över henne. Clas tror att Elvira och Vidar spelar för ett galleri. De är fega. Vågar inte äventyra något. De letar efter ett starkare skäl till förtröstan men står ändå handfallna inför framtiden. Clas fortsätter skriva och känner sig jäktad. Han funderar och kontrar det han vet mot det han tror. Vidar brydde sig inte från början medan Elvira började oroa sig för minsta missberäkning. Elvira är radergummits mesta användare. Hon suddar ut och förminskar. Gör om, gör rätt. Medan Elvira suddar skriver Vidar. Han skriver deras historia utan att Elvira vet om det. Han vet hur det kommer att sluta och inleder därför varje nytt kapitel med att gråta. Åhörarna har störst inverkan på det som händer och det vet Vidar. Han säger inget till Elvira men misstänker att hon snart kommer att inse deras gemensamma öde. Elvira tar för sig och klampar fram. Vidar glider obemärkt förbi även om han indirekt leder. Clas har sett det. Deras lagningar. Deras rop. Clas tror att slutet är nära.
Elvira känner en stark längtan efter hans beröring som inte känns och hans ord som inte sägs. Nu har han varit borta i 11 månader och sju dagar. Hon river av dagarna i almanackan med samma frenesi som hon suddar ut all tänkbar minnesmateria av honom. Hon hatar att känna. Hatar att sakna.
Vidar kommer gående över bron och upptäcker genast tältet. Han kastar en vilsen blick upp mot huset. Löven under hans fötter klibbar fast liksom orden på hans tunga. Han har övat på den här stunden i flera veckor. Övat och slipat på den i sitt inre. Han kommer av sig och stirrar på tältet igen. När kom det dit? I oktober är det väl ingen som vill tälta? Det måste vara en galning, tänker han och skyndar sig upp mot huset.
Elvira hör väggklockan slå och tänker att det vore väl om hennes hjärta kunde slå i en lika någorlunda jämn rytm. Hon såg honom för länge sen när han kom släntrades över den stora gården. Varför stirrade han på tältet? Han är väl igenting att göra med det som är just nu? Och varför kommer han egentligen tillbaka? Nu när hon äntligen lyckats återställa sin egen mentala balans utan att ha någon att falla tillbaka mot. Förargelsen hon känner över att hon darrar på rösten när hon välkomnar honom gör henne svag. Det är väl hon som har övertaget nu? Vinden viner utanför huset och de sista löven klamrar sig fast vid de av blåsten svaga grenarna. Hon tänker att grenarna är som hennes armar när hon kramar om honom. Svaga och nedgångna. Darriga och avslutade.
Vidar tänker däremot inte avsluta något. Han kommer tillbaka för att skriva ännu ett kapitel. I hans värld har tankarna sprungit Marathonlopp där målet alltid varit Elvira och det är nu han äntligen insett det. Egentligen är han trött på kapitel. Nu är han sugen på en roman eller ännu hellre en romanföljetong där de bästsäljande siffrorna aldrig slutar klättra.
Clas stirrar på dem genom fönstret, där de står på trappan och kramas i vad för honom känns som en evighet. Han blir ivrig och springer efter den bärbara datorn där han öppnar dokumentet ”Gästhuset”. Han skriver ihärdigt och upptäcker plötsligt att han kommit till den tredje vändpunkten i pjäsen och inser att han snart måste börja avrunda och sätta punkt. Men ännu är det alltför spännande för att ett avslut ska komma lägligt.
”Vad tänker du på?” frågar Vidar medan han häller upp te i en kopp. ”Ärligt talat vet jag inte varför du kommer tillbaka” svarar Elvira och drar på sig ett par tjocksockar för att skyla sig mot det kalla trägolvet. ”Du sa ju att jag gick dig på nerverna och att jag var tvungen att bli sams med mig själv innan jag kunde dra in någon annan i mitt liv!” Vidar spiller te på det vita bordet och går för att hämta en trasa. Då ser han honom. Tältnissen.
Philippe drar på sig en kofta och drar ned toppluvan över de av kylan röda öronen. ”Om den där killen ändå kunde dra härifrån så jag kunde kinesa på Elviras soffa. Jag har ingen lust att sova en natt till i tältet” tänker Philippe och dricker upp det sista av kaffet han kokat över elden. Vem är han egentligen? Deras kram såg nervös, men ändå så självsäker ut. Han kanske borde dra sig vidare innan han sabbar något för Elvira. Varför känns Elvira som en svag person när hon ändå beter sig så självsäkert och naturligt? Det är något skumt med henne. Det vet Philippe. Han kan det här med människor.
Under natten går Elvira en tuff tankerond mot sig själv. Den starka och den svaga Elvira möts i cupens sista och avgörande match. När hon vaknar känner hon sig mörbultad och vet på en gång vilken av hennes två sidor som vunnit. När hon återigen ser Vidars steg över gården fast i motsatt riktning känner hon ett dunkelt men tydligt sken lägga sig över hennes inre. Väggklockan slår nu i samma takt som hennes hjärta och hon lägger sig ned på kökssoffan och stirrar upp i taket.
Clas scrollar ned dokumentet till den sista meningen och tar av sig glasögonen. Han lutar sig tillbaka i stolen och råkar somna en stund. När han sedan vaknar går han fram till balkongen och tittar ut över gården. Tältet är borta. De sista löven har fallit från träden och döljer de sista fotstegen som sent igår kväll vandrade över gården. Han sjunker ned i fåtöljen igen och återupptar meningen för att påbörja avslutningen. Han är redo för ett avslut nu. En kvart senare stänger han nöjt ned dokumentet och trycker på ”print”. Ut kommer ett flera sidor långt dokument som han häftar ihop och lägger i ett kuvert. Han skriver adressen till sin gamla arbetsplats; Kungliga Dramatiska Teatern.
Ni vet Tove Jansson? Författaren som bland annat skrivit om filurerna i Mumindalen. Böckerna "Pappan och havet", "Trollvinter", "Farlig midsommar" och "Sent i november" kan man läsa för barn, men de är egentligen menade som vuxenlitteratur. "Sent i november" har jag läst kanske sju-åtta gånger och jag tröttnar aldrig. Formuleringarna, melankolin, figurerna, stämningarna och förväntningarna är så klockrena. Idag är det en riktigt "Sent i november"-dag. Än fast det bara är oktober. Jag vill kura upp i en säng med dubbla täcken, tunga filtar och fluffiga kuddar och gå i ide som mumintrollen gör. Jag vill sova i ett mörkt rum där vinden viner utanför fönstret och där snön lägger sitt täcke över hustaket. Jag vill snussla in mig i mina täcken och drömma om våren. Jag vill ha någon sån där dag någon gång. En dag då man bara får sova. Men det har man ju aldrig tid med. Jag borde hälsa på i Mumindalen någon dag. Typiskt att det är ett fiktivt ställe. Tror att jag passat bra där.
Idag har jag knappt haft någon röst under vissa stunder på dagen. Idag hade jag också planerat in en 40 minuters föreläsning om renässansen, en introduktionsföreläsning om grammatik samt intro till Greklands epik. Ingen bra timing alltså. Tur man har snälla elever som hämtar vatten åt en. Och snälla handledare som ger en halstabletter. Jag genomförde alltihopa och det gick bra trots allt, men som lärare är verkligen rösten ens främsta vapen och då man är hes kan man säga att vapnet är dåligt laddat. Förstår ni? Nu ska jag skicka ett mail till min handledare för ex-jobbet och käka middag innan min livs första klassfonferens drar igång!
Min fredag och lördag tillbringade jag på universitetet som ni vet. Jag passade under lunchen på att dra med mig Anna till biblioteksmagasinet som mentalt stöd. Jag måste ha mentalt stöd med mig dit ner. Jag fruktar magasinet värre än min egen död. Nästan i alla fall. Kolla bara!
Det är är kanske en 8437492:e del av det gigantiska magasinet.
Anna vara rädd och fascinerad på samma gång!
Jag förstår inte varför de envisas med att förvara böcker som aldrig någon läser. Någonsin.
Jag blev dock överlycklig då jag - efter bara några minuters letande - fann vad jag sökte: en avhandling om motivation hos gymnasielever (inför mitt ex-jobb och inför en uppgift nu under CK3-kursen. Man har ju blivit rätt skillad på att slå två flugor i en smäll under dessa år).
(Det ser förresten ut som att jag bara har ett ben, men jag har två. Det där är min lyckopose - ena benet bakåt, uppåt, alternativt klappa med händerna som ett barn ' men det är mer min förväntansfullgrej som jag kör med ' )
Idag har vi pratat om vad som är fult i en text, och vi kom fram till att det var lättare att säga vad som kan vara fult med en text än att komma på vad som är vackert. Förmodligen för att vad som anses vackert är en så pass personlig åsikt. Efter skolan satt vi kvar till strax före 17 och förberedde inför morgondagens textseminarium. Hoppas ingen sågar min text, men jag vill gärna ha konstruktiv kritik. Jag gillar den här kursen och den är väldigt "grävig", nästan för mycket ibland - liksom överanalyserad - men det är när man gräver ned sig i frågor, uppgifter och tankar man låter dem växa och uppnå fler perspektiv.
HAHAHAHAHAHAHA! Hittade en jättegammal bild på Patrik i ett inte alltför neutralt läge, men vad tusan, den här bloggen kan inte vara så pk hela tiden. Den här bilden är tagen nere vid sjön första gången Patrik hälsade på i Dalasjö i oktober 2006.
Jag längtar så mycket efter honom! Patriks leende är det finaste jag vet. Älskar när han brister ut i ett riktigt gapskratt, haha!
Okej. Idag har jag så mycket att skriva om så att en eventuell text skulle bli extremt osammanhängande Det får bli en lista istället.
* Jag älskar det här! Praktiken, eleverna, handledningen! Idag avslutade jag retorikmomentet i en klass och en del av eleverna höll så bra tal att jag bara satt och gapade! Det kan ju låta extremt töntigt, men jag blev nästan tårögd! Haha!
* I eftermiddag åker jag hem till Umeå igen (Dalasjö och Vilhelmina är ju hem-hemma) och får äntligen träffa Patrik igen! Vi har inte setts på tre veckor och det är verkligen bra att vara ifrån varandra ibland för då får man sakna och längta extra mycket.
* Idag kom det fram en elev som jag haft under en tidigare praktikperiod. Hon gav mig en kram och frågade mig en massa saker som egentligen inte rör skolan. Hon sa att hon undrade vad jag tyckte om hennes val kring olika saker. Jag sa att det är hon som måste veta vad hon vill och ingen annan, men att det heller inte är fel att välja fel och sedan välja om. Att det inte är något man dör av. Då pustade hon ut och sa att hon behövde höra det. Jag blev så glad. Ibland får man sådan interaktion med elever och det är kul att kunna vara en förebild för en del elever.
* Solen. Oktobersolen. Jag och oktober börjar bli kompisar. Återkommer till det senare.
* Imorgon och på lördag har jag lektioner och föreläsningar i "Skapande svenska A". Jag är nervös men taggad.
* Bad Cash Quarted - nostalgimusik. De får avsluta det här inlägget!
Imorse vaknade jag av Thimmies skall utanför mitt fönster. När jag tittade ut sprang hon runt, runt i snön och skällde och åt upp några snöklumpar. Den första (riktiga) snön kom inatt. Det ligger ett vitt snötäcke över hela Vilhelmina, dock tror jag det hinner tina bort innan lunch. Snön som kommer för att stanna är inte riktigt välkommen. Än.
Tomas Andersson Wij är en herre som skrivit en himlarns fin låt om just den första snön, så idag får det vara dagens låt. Här är texten. Alltså, han kan verkligen sina formuleringar.
Första snön är alltid vitast den faller tung och tyst nu inatt plogbilen kryper nerför gatan och snögubben har en plasthinkshatt tänds det en stjärna så följer jag dig det är så lite som håller mig kvar spåren efter oss dem har snön jämnat ut och tystnaden ger mig inga svar
Första snön är alltid vitast den ligger över mina fönsterbleck som en alpkedja av julaftonsminnen av gran och gräl och farsans gråa säck och om tre fyra timmar ska klockorna slå från Södermalm till Vasastan all väntan är över men inte för mig jag ska lägga mig och sova hela dagen
Första snön är alltid vitast och jag vet det var länge sen den föll de vitaste kristallerna blev svarta och din kind bets av en ny sorts köld i vimlet av människor har jag sökt din blick för att se om det finns något kvar och vem jag än träffar och hur det än blir är du aldrig utbytbar
Första snön är alltid vitast rinnande marshaller i Gamla stan stora flak av is vid Nybrokajen Första snön är alltid vitast den faller tung och tyst nu inatt plogbilen kryper nerför gatan och snögubben har en plasthinkshatt tänds det en stjärna så följer jag dig det är så lite som håller mig kvar spåren efter oss dem har snön jämnat ut och tystnaden ger mig inga svar
Första snön är alltid vitast den ligger över mina fönsterbleck som en alpkedja av julaftonsminnen av gran och gräl och farsans gråa säck och om tre fyra timmar ska klockorna slå från Södermalm till Vasastan all väntan är över men inte för mig jag ska lägga mig och sova hela dagen
Första snön är alltid vitast och jag vet det var länge sen den föll de vitaste kristallerna blev svarta och din kind bets av en ny sorts köld i vimlet av människor har jag sökt din blick för att se om det finns något kvar och vem jag än träffar och hur det än blir är du aldrig utbytbar
Första snön är alltid vitast rinnande marshaller i Gamla stan stora flak av is vid Nybrokajen och fasaderna av ljus på Stureplan och någonstans där ute finns du och jag de vi var - de vi kunde vara all väntan är över men inte för mig jag ska lägga mig och sova hela dagen. och fasaderna av ljus på Stureplan och någonstans där ute finns du och jag de vi var - de vi kunde vara all väntan är över men inte för mig jag ska lägga mig och sova hela dagen.
Om jag skulle få en tidsmaskin och resa bakåt i tiden skulle jag vilja hälsa på Shakespeare, Molière, Cervantes, Da Vinci och de andra lirarna. Verkar vara ena sköna typer de där. Renässansen alltså. Vilken fri och nydanande tid. Jag är så insnöad på detta nu så jag nästan blir rädd för mig själv.
Dagen startade upp med APT (arbetsplatsträff), fortsatte med handledningssamtal, lunch med Emily och sötaste Nikki, planering inför ett nytt moment i litteraturhistoria och dagen avslutades med en lektion där en av mina elevgrupper redovisade om antikens gudar. Bra dag. Ikväll ska jag och pappa på en träff med byborna om Dalasjö-almanackan där vi ska välja vilka bilder som ska få representera varje månad.
Keep it real, som en gammal skribent skulle ha sagt.
Jag tror nog att jag och Molière skulle ha mycket intressanta saker att prata om. Han kan ju t.ex. ge mig tips på hur man kommer vidare med en text. Ja. Vad vet jag. Nu kvällar jag i alla fall.
Prestationsångest är något jag mer eller mindre alltid varit tvungen att tampas med. Jag hör hur jag säger till klasskompisar att det kommer att ordna sig med tentor eller skrivuppgifter och att det nog inte är något att oroa sig över. Och ändå är poäng, resultat, begåvning och perfektion något som upptar en pinsam stor del av min tanketid. Vilket hyckleri, eller hur? Innerst inne i mitt hjärta och min hjärna vet jag att världen inte går under av ett bakslag, ett fel svar eller någon annan petitess, men ändå - jag sitter likt förbannat och har ångest över helgens träff med Skapande svenska-kursen (läser ju en skrivkurs utöver lärarutbildningen ni vet). Att lämna ifrån sig något man inte är nöjd med känns som att lämna ifrån sig en liten bebis för kontroll att allt står rätt till. Nu har jag ju ingen bebis, men kan ni förstå känslan? Att bli bedömd, att skrivas in, att synas in i de allra djupaste vrårna. Jag måste hela tiden påminna mig själv om att jag läser kurser för att bli bättre, för att lära mig. Man kan inte komma in på en kurs och vara bäst - vad har man då där att göra? Utveckling är bra för självkänslan. Det är så man måste tänka.
Prestationsångest är för min del inte något som enbart tar upp tid för skolan, utan den hänger ofta över mig under andra dagar också, när skolan inte hägrar. Jag vet att jag inte är ensam med att känna såhär. Jag kan räkna upp 10 av mina vänner som också mer eller mindre känner en press på att vara så duktiga och så begåvade. Men varför? Varför har vi skapat den här idealpersonen som aldrig begår misstag och alltid har alla rätt vad det än gäller? Jag tycker det är dumt. Jag tycker att vi ska protestera mot detta. Och jag vet att påminnelserna kommer att hagla mig i ryggen; utveckling - inte perfektion. Utveckling - inte perfektion.
Så här fint var det förra veckan klockan sju när solen kämpade sig upp.
Och så där skir är nattfrosten som lagt sig på äppelträdets blad.
Jag skrev en dikt en gång om julgransglitter och snögnister och om november och tankar som tänker i dvalor. Jag slängde bort den. Eller så har jag kvar den nånstans. Gnistrigt är ett fint ord. Både svagt och distinkt - jag gillar ju kontraster.
Jag hittade även några block när jag vattnade blommorna i helgen. Jag har liksom en avdelning i farmor och farfars hus dit mina skolgrejer högstadiet-gymnasiet har förpassats. Under hela den skoltiden skrev jag något som jag döpte till "dagens". Ett "dagens" är en kort text om vad som finns i huvudet just för stunden. Jag skrev alltid innan lektionen började för att kunna fokusera lättare. Det gör jag än idag och samlar man ihop alla mina "dagens" får man nog ihop till en roman. En osammanhängande sådan, men ändå.
Något jag också ägnade mig åt under högstadiet var att skriva med min ständiga kompanjon Emily. Här kommer ett utdrag från ett skrivet samtal mellan oss någongång under högstadiet, Emily är författaren:
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA! Men vilka är KLK?
Det ska tilläggas att jag och Emily hade censurerade namn på en tredjedel av skolans elever.
Min underbara gymnasieklass. Hittade skolkatalogen när jag vattnade blommorna i farmor och farfars hus. Halvdog av skratt. Men vem har ritat hjärtat runt mitt huvud? Måste vara nån skojare under någon Valborgsfest eller så.
Visst är det så. Estetlinjer betraktas ju ofta som flummiga linjer av allmänheten och visst gillar vi att skräna, leva om, showa och gräva ned oss i konst och musik, men när det kommer till antagningspoäng hade vi faktiskt högst av alla på Tannbergsskolan hösten 2003. Något man kanske inte tänker på.
Det finns få saker som gör mig så glad som visad uppskattning av vänner eller familj. Man är alldeles för dålig på att visa hur mycket ens nära och kära betyder för en och att ta någon för givet är lätt gjort. Detta är något jag vill bättra mig på och försöker påminna mig själv att visa de jag har runt om mig att de är betydelsefulla för mig. Någon som lyckas med detta är min fantastiska vän Sabina. Detta har hon skrivit om mig och sånt här gör mig glad och pigg och lycklig och sprudlande och lysande och fnittrig och snurrig och rörd och generad och tacksam.
Nu ska jag berätta om min fantastiska vän Carolina! Vi träffades sommaren 2007 på Berghems servicehus. Jag la märke till Carolina redan på vårt första introduktionsmöte på jobbet, hon hade en utstrålning som inte går av för hackor. Hon var sprudlande,glad, vacker och det var svårt att inte lägga märke till henne. Vi hittade varandra och även en annan tjej som heter Lisa. Vi umgicks rätt flitigt ett tag för att sedan glömma bort varann ett bra tag. Men sen fann vi varandra igen och den här gången var det på ett djupare plan. Något jag är oerhört tacksam för.
Carolina är en tjej som bjuder på sig själv, hon är osjälvisk,snäll, otroligt flitig och hon pluggar till lärare. Ett yrke som hon brinner för och som verkar passar henne som handen i handsken. Hon är väldigt pedagogisk och en bra lyssnare. Dessutom är en hon en fantastisk fotograf, hon har en fantastisk välskriven blogg som jag är beroende av och hon är musikalisk och ett inredningsfreak. Hon älskar musik, jag måste nog säga att hon är en estet ända in i själen.
Och det bästa av allt är att hon är min vän. Jag har fått den äran att vara i hennes liv. Carolina är en underbar vän som alltid finns där, ingen jag tar förgiven utan en person som jag värdesätter högt. Carolina har blivit en nära vän till mig och mina barn tycker så mycket om henne. Hon är person som lyser upp din vardag, hon har närvaro och är en riktig vacker person både på insidan och utsidan.
Tack Carolina för att jag får vara en del av ditt liv, jag är så stolt över dig och du kommer bli en underbar lärare. Jag älskar dig min vän och finns här för dig nu och för alltid.
I helgen har jag hållit mig borta från allt vad datorer heter och det är faktiskt skönt att ha en datafri helg då och då. I fredags tog jag det extremt lugnt (vilket jag i och för sig gjort hela helgen!) och umgick med familjen. I lördags åkte mamma och pappa iväg och jag och mina bröder tog tag i löven på gården. Under kvällen hade jag ett fint samtal med en som bor i vår by och jag tycker det är underbart när man kan stå mitt på en väg och komma in i djupa samtal! Senare såg jag såklart "Körslaget", är ju tvungen att heja fram Emma och Andreas!
Igår tog jag en löprunda runt "Henkes tur" (en runda som jag och mamma döpt då den går i närheten av Henkes stuga!) och det var ju inte ett av mina skönare träningspass direkt - det blåste lodräta vindar och den snöblandade nederbörden piskade mitt ansikte och termometern stod envist kvar på 1 grad hela dagen. Jaja. Det var skönt att duscha sen. Under den resterande dagen alternerade jag mellan soffan/sängen och halvdog. Rättade lite elevarbeten också. Förstår inte hur jag kan vara så trött. Praktiken tär verkligen på mina krafter. Självklart får jag energi av alla goa elever och arbetet är roligt och stimulerande. Det jag blir trött av är anspänningen, att hela tiden vilja prestera på topp. Det tar på krafterna vill jag lova.
Vilket informativt inlägg. Måndag idag. Nu startar vi upp den här veckan!
Idag kör jag på casual friday med mina marinblå chinos, marinblå/vit-randiga tröja, mina Vagabond-skor samt min svarta sjal som är min ständiga följeslagare! Har fått mycket gjort idag och jag hoppas att eleverna tycker att de lär sig något av mig. Det är ju det som är meningen. Vad de säkert inte tänker på är att de lär mig en massa saker också - i utbyte. Jag är ju trots allt under utbildning fortfarande, även om det under praktiken ibland känns som att man både jobbar och pluggar samtidigt.
Nu ska jag snart äta mitt mellanmål och sedan traska ned till Bodycenter för ett bröst- och tricepspass!
Trevlig helg!
Avslutar med denna bild:
Frost på ett räcke vid Ångermanälven i Näsåker, november 2008.
Vi åker förresten till Näsåker om två veckor! Jag längtar efter mormor och det ska bli kul att träffa Roger, Åsa, Oliver och Tikka också! Åsa, ska vi ut på en ridtur? :)
Mina fina vänner från estettiden, Emma och Andreas, ska vara med i Körslaget! Nu på lördag måste ni titta och rösta, rösta, rösta på kören från Lycksele som leds av Roger Pontare!
Jag pratade med Emma igår och då var hon laddad och i full färd med att packa.
Lycka till mina älskade vänner, jag ska rösta på er!
Min handledare har varit på Ikea och köpt gardiner för skolans räkning och haffade mig igår och sa:
- Carolina, du är ju den mest estetiska av oss lärare här på skolan! Du får bestämma var gardinerna ska sitta! Var du tycker de passar bäst!
Haha. Klockrent!
Igårkväll var jag och pappa på besök hos ett par som flyttat in i Dalasjös gamla affär. Boendeytan kommer slutligen på på 330 kvadratmeter så det är inget litet hus. Jag var på väg att gå vilse flera gånger. Marie är en lika stor inredningsjunkie som jag är och jag fick låna flera kilo inredningstidningar av henne, hurra! Jag längtar så mycket till den dagen jag och Patrik köper ett hus. Ibland innan jag somnar brukar jag fråga honom följande:
Patrik, hur vill du att vårt drömhus ska se ut?
Och då Patrik fått den frågan kanske 3948390480932 gånger suckar han mest varpå jag tar över och pratar tills jag somnar. Jag har många visioner om hus och i minst ett rum måste det vara breda fönsterbrädor med höga fönster där man kan sitta och dricka te, skriva och kika ut. Det är huvudsaken.
Jag läste en blogg förut. Nu skrivs det aldrig något där längre. Det är himlarns tråkigt tycker jag för jag skrattade efter varje inlägg. Bloggen tillhör en av mina gamla klasskompisar och härmed kommer en order: ta upp bloggen och skriv så jag får skratta! Här har jag citerat några texter/citat ur bloggen, vi kan väl skriva på nån namninsamling för att bloggen ska återuppstå? Första citatet är klockrent! Humor för svensklärare..
Livet kan ibland vara jobbigt, då man inte vet vilka ord man ska ta till! Då är det bra att ha "svenska skrivregler" och "språkriktighetsboken".. Mina biblar!
När min nya lärare skulle förklara var läroplanerna fanns och skulle hänvisa oss till webbsidan sa hon följande: "dubbelv, dubbelv, dubbelv, punkt, skolverket, punkt, se. Vem, i dagens samhälle, säger "dubbelv, dubbelv, dubbelv"?
Vad menas med följande: Miss li gör nämligen musik som doftar sågspån, låter som en cirkusvagn och kittlar som ett ambulerande tivoli. Vad betyder följande? Är det en hyllning eller en "sågning"?
I denna tid ska man ställa fram tomtar, vilket är speciellt i vår familj. Min mor gillar inte tomtar, hon tycker inte att man ska ha så många framme... Min far däremot gillar tomtar, han ställer fram tomtarna "i smyg". Det är roligt för vissa gånger kan man hitta en tomte ståendes på fönsterbrädan som plötsligt dykt upp! "Ställ fram en tomte"
Vinyl, varför blev det utkonkurerat? Åh, det är mysigt! Tänk er detta: Ni tar fram vinylskivan, lägger den till rätta... Därefter hör ni det underbara sprakandet som låter precis innan låten startar... Jag vill ha en egen vinylspelare och egna vinylskivor! Vore som en fucking jävla dream!
Den första oktober har startat bra för mig. Jag har klätt mig för kyla och har på mig min allra varmaste sticketröja som är som en klänning och så bär jag extra varma strumpbyxor till det. Jag hatar att frysa. Hösten har kommit på riktigt nu, det gillar jag. Jag upptäckte det i måndagskväll när jag och pappa gick runt till byns alla brevlådor för att lägga på ett brev om tisdagens träff för Dalasjö-almanackan.
