Jag heter Carolina och bor i Dalasjö, en by i Västerbotten, tillsammans med min sambo Christoffer, vår son Vidar som föddes i januari 2016, jämthundarna Jax och Major och ett gäng hönor samt en tupp. Jag arbetar som gymnasielärare och tycker om hundar, att prata jättefort, sjunga, skratta, träna, friluftsnörda och hitta på nya projekt. Just det: jag gillar Tove Jansson väldigt mycket också. Och att läsa och skriva.
Då vår kyl för ovanlighetens skull ekar tom fick det bli ett mycket sparsmakat kvällsmål: rädisor, solrosfrön, mango och grönt te med smak av kaktus och lime. Fast jag känner en som åt en betydligt klenare frukost imorse: morötter och cola. Det var inte jag såklart - vid det här laget känner ni mig, jag är ju frukostmänniskan!
En av mina vänner (som vill vara anonym) har gästbloggat, varsågoda!
Mumindalen – modern eskapism i dess essé
”Det bästa troll som nånsin fanns; det är ju Mumin!” sjunger Benny Törnroos i vinjetten till den teckande tv-serien ”I Mumindalen” som producerades mellan 1990 – 1991 av ett gäng japaner på uppdrag av den allvetande Tove Jansson. Rolig kuriosa om Tove Jansson; hon vann tjejmilen år 1951 mot Maud Olofssons mamma och en mycket, mycket ung Carola; och räddade därmed Skandinavien från en oundviklig attack av de mongoliska horderna!
(Jag har ingen som helst koll på Tove Jansson utöver att hon är skaparen till Mumin och har illustrerat en version J.R.R Tolkiens bok ”Bilbo”; så ta denna, och all följande, information om Tove med ett saltkar eller sjutton)
Många vill nog fly sin vardag, bort från alla bekymmer och oroväckande känslor – till en plats där man kan drömma sig bort och glömma allt det som tynger en. En sådan plats är Mumindalen, en harmonisk plats ända från de vidsträckta fälten av smaragdgrönt gräs till de snöklädda topparna av De ensliga bergen där Mårran den Iskalle vakar.
En plats där även de illvilliga har en viss mysfaktor, och där de flesta är så där lagom naiva och godtyckliga så det inte ska förstöra ens vistelse i denna magiska dal. Snusmumriken dock, han är en realist av dess like – och en jävel på munspel! (och att snusa antar jag?)
Men nog om honom; för att försöka ge detta obetydliga dravel en röd tråd tänkte jag försöka ge någon verklighetsanknytning till Mumindalen – med fokus på något som jag alltid tänker på när jag ser Mumin; statskicket! (Ja, så kul har jag när jag ser barnprogram).
Som det förklaras i avsnitt 63, ”Muminpappans stormiga ungdom”, styrs Mumindalen enväldigt av ”Kungen”; en till synes påverkad sociopat som omger sig av barn och arrangerar fester med hutlösa initiationsriter. Dock verkar han vara en man som vill expandera sitt rike, trots att han ger uppgiften att bygga kolonier till den unge Muminpappan efter att bara ha träffat honom 3 minuter tidigare kan verka föhastat... eller smart; att skicka en okänd liten pojke för att kartlägga och bosätta sig i landets outforskade hörn kan vara fördelaktigt om någonting går fel, för vem skulle sakna honom?
Nyss kommit hem efter 11 (!) timmar på skolan. Först redovisade vi våra projekt och framförde körgrejen och sedan har jag repat med Syster Elak. Är så trött. Ont i fötterna och ont i fingertopparna efter allt spel. Dagens minus var att vi visade våra musikvideos i LJUSgården (inte så mörkt där inte!), att ljudet kruppade samt att rökmaskinen täckte alla möjligheter till fri sikt. Jaja. Åskådarna/åhörarna tyckte i alla fall att vi lyckats med den trolska stämningen och det var ju den vi ville komma åt. (Varför offrar man sig annars i en blöt kohage ute i Gräsmyr klockan fyra på natten?). Imorgon är det bildarnas tur att redovisa och på onsdag ska vi kika på slöjdarnas installationer och mellan allt detta ska vi skriva rapport, men på fredag - då är det sommar!
Nu ska jag halvdö på stolen. Patrik är hemmaman idag. Han har putsat fönster, dammsugit och nu plockar han i köket. Ja. Vad skulle jag göra utan en man i mitt liv?
Om sommarhalvåret läser jag tredubbelt så mycket böcker än vad jag gör om vintrarna. Dels på grund av att kurslitteratur ofta tar sin beskärda del av mina svidande ögon och dels på grund av att jag har lättare att komma till läsro om somrarna. Min söndagsönskan till er är att ni bjuder på era allra bästa lästips. Ge mig allt möjligt; romaner, antologier, dokumentärer, biografier - körpåba!
Imorse repade vi körlåten vi ska sjunga på måndag inför våra utställningar/redovisningar/filmvisningar/uppspelningar-ja, ISCH. Vi ska sjunga "Fix you" av Coldplay. I slutet av repet berättade Linn, vår kör- och sånglärare, om vad hon har för relation till låten. Hon berättade om bilolyckan på Sandbacka i höstas och att hennes man var lärare till ungdomarna som åkte i bilen.
Jag kände redan när hon började nämna olyckan att klumpen i halsen av saknad, frustration och orättvisa kvävde mina försök till att samla mig för att sjunga. Jag började tänka på André och den där totalt onödiga dagen i november då han och två andra ungdomar omkom. Jag gav upp mina fatala försök till uppsamling och kände hur tårarna kom. Tack till min fina, fina klass som alltid ger mig så mycket energi. Och tack till Linn som ändå berättade detta. Förstod hennes syfte med det hela - att samlas kring en och samma känsla, fast ändå ur flertalet objetiva perspektiv, kan skapa ett så mycket mer ärligt och sceniskt uttryck än vad det ofta tenderar bli ifall man bara sjunger en låt rakt igenom.
Kom gärna till Ljusgården kl. 13.00 på måndag och lyssna och titta på våra redovisningar! Det blir ju världspremiär för vår älskade "Vittrornas väcksång"!
Detta skrev jag den 30/10 2009
Läste om bilolyckan på Sandbacka imorse och mina tårar började rinna ned på tidningen så att den blev helt blöt. Alla bilolyckor påminner mig om André och hur han skulle ha levt idag om det inte vore för en bilolycka. Livet är så förbannat orättvist ibland men jag antar att det är det som livet handlar om - att leva i med- och motvind. En av mina klasskompisar jobbar på Midgård och undervisade en av ungdomarna som omkom och hela olyckan är så fruktansvärt tragisk.
Jag har så många fina minnen av André. Ett av de roligaste är när vi är några vänner som tittar på film och André börjar dansa till "I love rock´n roll" och ett annat är när han på en spark swischar nedför en gata i Vilhelmina med skinnjacka trots att det var minst 30 minusgrader den dagen. Det roligaste var nog när han var och tittade på julshowen i stallet och med förundrad röst utbrast:
- Reflexerna på Carolinas ridstövlar ser ut som kattögon i mörkret!
Jag har ju berättat att jag ska spela på Täfteåfestivalen med Syster Elak och idag gav Kristin mig en mycket glad nyhet: Anna Hamilton ska spela där också! Hurra! Åh, jag ska säga så mycket bra grejer till henne. Dessutom ska Kultiration dit! (Hoppas vi spelar nära varandra i schemat så att jag kan ta del av deras scenenergi bakom mitt piano!) Lyckan alltså, lyckan! Hur oändlig kan den tillåtas vara?!
Mitt första musikaliska möte med Anna var via P4 Västerbotten en gråmulen oktoberdag. Läs om detta HÄR. Anna kommenterade till och med det inlägget!
Jag är så peppad på detta! Ni kommer väl och kikar? Lördag 5 juni i Täfteå. Allt är gratis och det går bussar från Umeå. Se det lite som en order! Ni måste stötta mig, kommer att krevera av nervositet!
- Springtur i skogen - Cykel till Tobbe för dagens grupparbete - Ut till Gräsmyr för de allra (ja, allra) sista scenerna - Blev nästan nedprejad när jag cyklade från Tobbe till skolan - Lunch på skolan - Redigering - Utbrott på skolans dator som hatar vår grupp - Cykel till Tobbe igen (denna gång ej nedprejad) - Redigering - Chailatte hos Kristin - Rep med Syster Elak - En stund musiklyss till Skapande musik-kursens konsert - Hemcykling på en kvart (!) för att jag höll på att förfrysa mina pianofingrar och för att jag var så sugen på att pussas
Mamma - Jag pratade Carina och hon sa att hon sett dig i tidningen! Jag - Jasså? Mamma - Ja, när du sprang Blodomloppet, fast du sprang väl inte det? Jag - Nej. Mamma - Ja, jag sa det till Carina, och då sa hon att det ju bara kan vara du som springer och skrattar samtidigt! Jag - Ja, jag måste väl ha nån dubbelgångare.
När vi åkte ner till stugan under Kristi himmelfärds-helgen stannade vi först i Näsåker.
Runt middagsbordet sitter min kusin Oliver som ständigt inflikar smarta barnrepliker. Vi diskuterar sol och var mormor har de bästa solchanserna.
Oliver - Men farmor! Du har ju ingen solsida! Mormor - Jo, jag har solsidor på alla fyra sidor av huset, så det så! Oliver (en liten stunds eftertänksam tystnad) - Men va?! Det finns ju inte fyra solar!
Ibland kommer jag på mig själv att göra saker för att det påminner mig om personer jag saknar. Jag kan till exempel stå extra länge vid tomaterna på Coop och andas in tomatdoften för att det påminner mig om farmor. Det påminner mig om hennes speciella tomatrum hon inrett på övervåningen av deras hus. En dag förra veckan stannade jag utanför ett hus - helt random - bara för att de som bodde där höll på med veden. Jag saknar farmor och farfar. Tomater och ved liksom. Det är så farmor och farfar.
Ibland kommer jag på mig själv genom att sitta vid ett speciellt bord i en caféteria just för att det var här jag satt med några speciella personer jag pluggat med. Ibland när jag är ute och går till exempel hos mormor i Näsåker måste jag lyssna på samma låtar på samma platser. En låt vid älven, en låt vid festplatsen, en låt vid minigolf-banorna. Jag ser också ganska mycket framåt på saker och ting, men jag tror minnen, saknad och sentimentalitet är rätt bra för mig ibland. Bra för eftertänksamheten. Dessutom tror jag att det är bra att låta det gå tid. Även om tiden känns så onödig ibland.
Rätt som det är köper jag till och med en viss sorts godis bara för att det påminner mig om en person som gillade just dem. Jag äter sällan upp dem. Men jag vill köpa dem för minnets skull. För saknaden. Ibland kör jag efter speciella gator för att jag gått där med en viss person eller just för att det var på den grästmattan vi grillade eller för att det var på det taket vi satt och pratade då solen gick upp. När jag cyklar i stan tar jag ofta omvägar än fast jag lägger på flera minuters resväg. Omvägarna tar jag för minnena. Och det är så värt det.
Inatt ska vi återigen ut i skogarna för filmning till vårt skolprojekt. Vi ska hitta en äng med dimma för älvdans, hitta en bäck med en bro där vi ska spela flöjt och så ska vi leta kor. Igen. Videon kommer bli stämningsfull.
Hoppas även på att jag inatt kan få en skymt av småfolket. Helst en liten grå tomte. Skulle behöva någon som sa kloka saker till mig. Styrde upp lite och så. Tror småfolket är bra på det. Bara man är snäll. Och det är jag ju. Väl.
Kommer att vara så trött. Känner ingen som gått upp mitt i natten för att grubbarbeta inför ett skolarbete. Förutom jag. Men jagillare. Man måste offra sig för konsten.
Idag åt jag lunch med min fina Jessica. Hon är så bra! Vi pratade om relationer, konstellationer, sommaren, minnen, planer och böcker. Såklart! Alltid böcker.
Till att börja med måste jag bara få skriva att ÅH vad bra The grand 95 är (det visste jag ju i och för sig sedan innan)! Männen kan spela alltså. Tog någon bild:
Kvällen fortsatte med en dokumentär som rankat sig väldigt högt på min lista över filmer jag kommer att se om och om igen (och nej, mamma - livet är INTE för kort för repriser. Inte i det här fallet). Filmdokumentären heter "Tillflykt" och handlar om Umeåmusikern David Sandström och hans inspirationskällor fotografen Sune Jonsson och författaren Sara Lidman. Hela filmen vilade i ett Västerbottniskt vemod och jag kunde inte låta bli att älska det.
I filmen åker David runt i det Västerbottniska inlandet där han tittar på hus. I filmen gestaltas vemodet som något lugnare än vad jag tycker att det annars gör i den vardagliga samhällsandan. Vemod behöver inte vara något betungande. Kanske får det vara en annan plats att andas i, ett ställe att fundera på och en sinnesstämning där ingen kräver något av en. Vemod är inte tungsinhet. Vemod är eftertänksamhet. Så tänker jag. Filmsekvenserna var skickligt producerade då den rörliga bilden ofta övergick till Sune Jonssons avslöjande bilder av den del av statarsamhället som präglat många delar av Västerbotten.
I en scen tittar David på en inspelning av en intervju med Sara Lidman där hon utan omsvep säger "Livet är en katastrof". Då spolar David tillbaka bandet och skrattar. Sara kändes så före sin tid. Har inte läst mycket böcker av henne, men jag tror att jag ska ta en sväng till biblioteket och förkovra mig i hennes ord om förändringar, solidaritet och behållningen till just orden.
Efter filmen diskuterade vi eskapism ur en relaterbar aspekt: ibland vill man ju få lite perspektiv på dagar som bara går, ett liv man lever där livet i sig är något man stundom bara hänger med i. Lite som en vana man har blivit riktigt bra på. Det relativa i detta är då tanken på att man - ensam eller i ett avskalat sällskap - ägnar några av dessa dagar till eftertänksamhetens vemod i en stuga någonstans i Västerbottens inland långt bort från vardag och där jag kan skriva och spela och tänka och avsluta texter och påbörja andra. Ungefär som dagar. Fast med ord. Och vemod.
Tog just på mig byxor. Har inte haft byxor på en vecka. Har gått omkring i klänningar hela veckan!
Ja. Bara en liten notis. Nu ska jag cykla iväg till mitt slutsamtal i Skapande svenska, är lite nervös! Efter samtalet blir det musik på Kafé Station där min gamla svenska-klasskompis Olof spelar med sitt band The grand 95.
En bild från "Into the wild". Den symboliserar ungefär allt jag vill säga.
Igår blev äntligen låten klar efter pålägget med ett atmosfääääär-spår.
Då startade vi upp filmningen av själva musikvideon.
Traditionsenlig hoppbild.
Vi åkte ut till ett ställe mellan Gräsmyr och Sörfors. Världens finaste skog med bäckar och berg. Perfekt för vår Vittra-film!
Detta är den bästa gruppen jag någonsin jobbat med under hela universitetstiden. Vi kompletterar varandra bra och kryddar alltid vårt studieengagemang med väldigt mycket skratt.
Solen stekte och jag var tvungen att dricka vatten ur en bäck.
Utsikten från berget.
Lunch i solen!
Godaste lunchen: halloumi- och kikärtssallad.
Efter lunchen vilade vi en stund.
Johannes spelade gitarr.
Filmade en av scenerna. Usch. Detta var nog den äckligaste mask jag någonsin sett!
Film, film, film.
Tobbe bjöd på hallon! Lycka!
Vi gjorde en liten spontansång.
Sedan filmade vi trollscenen!
Ellen höll på att kikna av skratt!
Sedan vandrade vi iväg till nästa "inspelningsplats".
Blommor i håret.
Ja, vad säger man?
Ellen som vittra!
Jag är en getarflicka som försovit mig i en lada och Vittran kommer och väcker mig.
Denna förfallna och övergivna lada var perfekt för scenen!
Har nog haft en topp 10 av dagar i mitt liv idag. Skriver mer om det imorgon. Nu ska jag cykla iväg på gitarrpågrästmattan-kväll!
(Är klar med responsen på texterna. Det tog sin lilla tid och som vanligt får jag alltid ont i magen av repons när det gäller skönlitterära texter, men jag ska se fram emot min och Annas vårfest på kvällen istället!)
Ger respons på 5 texter och förbereder mig inför morgondagens slutseminarium i Skapande svenska, tvättar samtidigt mina - efter vandring i skog och mark - extremt äckliga fötter, lyssnar dessutom igenom alla mina spellistor efter bra låtar att köra imorgon. Försöker utöver detta även framställa något slags viloläge så jag kan vara pigg inför helgens alla bravader. Åh, söndag - du ger mig väl en dag att vila på?
Idag sa förresten en klasskompis till mig: Det här har varit den bästa dagen sen jag började på universitetet.
Är glad att få vara en del av den glädjen.
För ett halvår sedan sa någon att jag lät som Malin Moström när jag pratade. Anders yttrade dessutom något om en tendens till Umemål i dialekten. Men idag. Idag hände något väldigt, väldigt världsomvälvande; idag sa Ellen följande:
"Mäh, Carro! Du har ju börjat prata Skelleftedialekt!"
Återigen (som med så mycket annat): jag vet inte om det är bra eller dåligt.
Kvällen har spenderats med ett mycket fint sällskap, nämligen Sabina och barnen. Vi lekte i lekparken och Molly tog på sig rollen som lekledare:
Molly: Cajjo..! Jag: Ja? Molly: Kan du jäkna? Jag: Ja, det kan jag göra! Vad ska jag räkna till? Molly (en stunds eftertänksam tystnad): Hm.. tjugifjorton? Jag: Det blir bra!
Finaste Ellen i väntan på att dagens arbete ska dra igång.
Johannes, Tobbe och Ellen i grönskan.
Tossa agerade taxichaufför.
Vår klasskompis Viktor har jämt så glada sockar på sig.
Och så gillar han att sno min kamera och ta kort på sig själv!
Nu är låten snart klar! Johannes spelade in ett bästa solot! Tvåstämmigt gitarrsolo. Det lyfte vår folkvisa till oanade höjder. Imorgon siktar vi på att bli klara med låten så vi kan börja filma!
Efter skoldagen drog vi till Tenton där Ellen ville ha oss som stöd inför hennes aerobicsaudition. Hon fick jobbet! Annat vore skam och skandal då hon var precis så som man vill att en instruktör ska vara!
Jag och Tossa var peppade! Lägg märke till att det ser ut som att jag flyger lite ovan golvet!
Har haft en mycket fin dag. Två saker har varit extra bra:
1. Under lunchen spelade musiklärarna (de som läser på distans) 50- och 60tals låtar och i det gänget fanns en kvinna som uttstrålade en sån karisma att jag bara ville gå fram och säga Hej, får jag bli din vän? Hon påminde väldigt mycket om hippiekvinnan i "Into the wild".
2. Ska gästspela som pianist i min klasskompis Kristins tjejband "Syster Elak" under Täfteåfestivalen den 5 juni och ikväll gick första repet av stapeln. Det var extremt kul och nu är jag trött i huvudet efter åtta låtar på två timmar!
Kom och kika vettja, 5 juni i Täfteå! Om ni vill lyssna på vad för slags musik det är så går ni in här: Syster Elak
Ikväll var vi och käkade hos Göran och Elisabeth och under middagen insåg vi att vi nu har ett Svensk Mästerskaps-guld, ett Norskt Mästerskaps-guld samt ett Världsmästerskaps-guld i familjen. Hurra för det!
När jag var hemma läste jag extremt mycket böcker. Jag gör det rätt ofta men ibland läser jag lite för mycket kanske. Jag får liksom läsryck och går på biblioteket flera dagar i sträck. Detta är ett textutdrag ur en diktantologi som heter "Fara vill" skriven av en ung kvinna som heter Elin Ruth. Hon säger det så himlarns bra, eller hur? Exakt sådär brukar jag också tänka, men så tänker jag: jaha. Och. Det är väl bara ord? Eller? Är ord bara ord eller är det summan av något man vill ha på pränt? Som Vygotskij skulle ha sagt: man kan ju bara referera till sånt man varit med om.
Borde packa upp och plugga upp och styra upp och ge upp det jag gör nu. Men jag orkar inte. Jag ska gå en promenad och bli på bättre humör. Luften är för kvav för att andas och jag är åkabiljättelångt-ofräsch. Vill helst sova och vakna upp på fredag med allt plugg pluggat, alla samtal samtalade och jag vill jag ha ett glas rosé i min hand - redo för min och Annas vårfest.
Sista praktidagen idag vilket kändes lite som en sorgens dag. Har haft en väldigt givande praktikperiod. Ikväll åker jag till stugan i Dalarna. Vi åker först till mormor i Näsåker där vi övernattar och imorgon åker vi ned till Fullsta. På torsdag kommer Kristoffer och Patrik.
I augusti 2005 fyllde min käre far de femtio och samlade familjen i en ort i Toscana, Italien och där utspelade sig många familjeanekdoter varav en ni nu ska få ta del av.
Vi bodde i ett slags lägenhetshotell där även lokala ortsbor semestrade då hotellet låg beläget vid en fin strand. Hotellet anordnade varje kväll någon slags (mer eller mindre värd) aktivitet och under tisdagskvällarna stod "Baby dance" på schemat. Storebror trodde att den yngre skaran av kvinnofolk skulle dansa för oss vanliga döda, men jag och lillebror tog saken i egna händer och gick resolut in på aktivitetsområdet för att upptäcka att dessa "unga tjejer/"babes" var små barn, runtdansandes i blöja till sen 90-talsmusik i nån fördömd discotakt. Synen var minst sagt underhållande då Kristoffer inpräntat en annan bild i våra stackars små syskonhuvud.
Babydansandet leddes av en lång, ung man med ett stort afrokrull som prydde hans svettindränkta panna. Jag ryckte tag i Ludvig och sa att dansledaren nog bar peruk och jag råkade dessutom lova att Ludvig skulle få 20 kronor ifall han sprang upp på dansgolvet och ryckte av dansaren peruken. Jag borde vid det här laget känna min lillebror väl, men icket - för rätt som det var sprang han fram och lät dansmannens peruk falla till golvet till de små barnens förtret (för att inte tala om dansmannens!). Stämningen blev rätt avslagen ett tag efter att Ludvig tagit min idé i görandets makt och jag kan än idag känna den italienske mannens kyliga och besvikna blick inborrad i mina stackars oskyldiga, blå skandinaviska ögon.
Hysteriskt skrattande sprang vi därifrån och lät kvällen gå till sitt slut. Morgonen därpå bestämde vi oss för att bada i poolen innan vi skulle låta havets salta vågor svalka våra nordiska skinn. Runt poolen rådde en tidig morgonstämning och hotellets gäster hade ännu inte hunnit stiga upp till den italienska sensommardagen. Musik hördes från högtalarna och jag drog en spontandans i bikini, korta shorts och flip-flops. Rätt som det var kom en lång, ung man fram till mig och sa: Dance, dance! Ja, visst - tänkte jag och lät mig snurras av hans armar - varpå han KASTADE i mig i poolen! Upp reste jag mig och gav honom några arga ord och lät pappa sköta resten. Ludvig skrattade hejdlöst och hasplade ur sig något om "det är ju han" och så kom några ord om peruk, danskille och 20 kr och med dessa ord i bakgrunden lyckades detektivmamma nysta ur historien om föregående kvälls vadslagning. Då ställde sig plötsligt den äldre skaran av familjemedlemmar på Italiens sida och lät oss små skojare stå ensamma helt blöta, förudmjukade och ja.. säkert: ditsatta.
Vi skulle ha hållit oss till pizzasvullandet.. Italien, 2005.
Pratade nyss med min vän Andreas som med en sprickfärdig röst meddelade att han tagit sig in på Musikalakademien! Grattis fina du! Lova att jag får bra biljetter på era shower!
Väldigt gammal bild från gymnasiet, men en glad bild - och den passar idag!
P (med nervositet i rösten) - Du.. du har fått ett brev.. C - Jo, jag vet. P - Får jag öppna det? C - Visst är det ett brev från polisen? P (Orolig och samtidigt nyfiken) - Ja! Vad har du gjort?! C - Ja.. det du. Du kan ju öppna det! P - Jamen, säg! C - Haha! Det är ett utdrag från belastningsregistret! Skolan vill ha en kopia. Du vet, ska man arbeta med barn och ungdomar ser det inte bra ut med en lång brottslista! P - Men det har du väl inte? C - Nej. Jag är ren!
Framför mig finns en dörr som leder in till simhallen. Genom simhallens dörr går just nu flertalet nyduschade farbröder. De har eftermiddagssimmat och bastat. Det är något speciellt med farbröder som simmar.
De ser nog framemot aktiviteten hela veckan för nyss hörde jag en uppgiven stämma deklarera för de andra i sällskpet att nästa veckas bad skulle ställas in då Kristi himmelfärds infaller samma dag. Jag tror nog att de går hem till sig själva nu och äter skorpor och dricker kokkaffe. Extra starkt. Kanske klappar någon av dem en katt. Kanske pussar en annan sin fru. Kanske är någon av farbröderna helt ensam sånär som på dammkornen i hörnen han aldrig orkar avlägsna. Han har för mycket böcker i bokhyllorna och i kylskåpet har mjölken börjar surna. Åh. Stackars.
Men ännu nästa vecka får han ju simma i alla fall. Och basta.
Sitter och myser på Folkets hus trådlösa internet. Klockan halv sex ska jag och min smaklökar ut på nya kulinariska upplevelser genom avgångseleverna vid hotell- och restaurangutbildningens trerätters middag.
Appropå mat: detta är en av de godste efterrätterna jag vet. Vattlingon, grädde och vaniljsocker.
Idag pratade jag om blues med en elev och så lärde jag henne bluesskalan och kompade medan hon fick köra fri improvisation. Det lyste i hennes ögon då hon hörde att det lät bra. Jag lovar att jag var minst lika nöjd som henne! Vilken ynnest att få lära samtidigt som man lär ut. Nu ska jag förkovra mig i Vygotskij. Att spela blues är lite roligare, men Vygge måste också få sin beskärda del av min tvådelade uppmärksamhet.
Min farfar var en riktig hårding. Bestämmer man sig för att styra en eka mitt i en forsande vårflod är man kanske lite galen, men farfar klarade det. Han klarade allt. Han gjorde liksom chins i sotarstegen när han var 80+. Det ni.
Har varit en sväng till Kraftverket och plockat tussilago och efter det trotsades stormvindarna med en promenad med Sofia och Sabina. Behövde den här kvällen efter en tung pluggdag. Nu har jag energi för en ny vecka.
Förresten, "tussilago" måste ju vara ett av de finaste orden! Ska göra en etymologisk undersökning av det ordet tror jag. Kvällens uppdrag kanske?
Etymologi. Släktnamnet Tussilago kommer av latinets tussis (hosta) och eventuellt agere (driva bort), namnet betyder ört som fördriver hosta. I dagligt tal används det vetenskapliga släktnamnet Tussilago ofta som namn på arten hästhov (T. farfara).
DETTA VAR JU ÄNDÅ LITE LÄSKIGT! Jag har ju haft hosta i flera dagar nu! Hjälp! Tror jag har hamnat i en sån där vidskeplighetsperiod igen då mitt liv kantas av flera upplevelser då det känns som om mina fem sinnen besöks av ett sjätte dito.
- Jag sitter i mitt rum och försöker koppla bort ljudet av två stycken som använder min dusch just i denna stund. Samtidigt. Förmodligen bedriver de otukt på den annars så rena platsen - min hygienzon. Jag sitter och drömmer mig tillbaka till en tid där man inte lika lätt kan dra tillbaka förhuden, där ingen menstruation råder och där man blev äcklad av morsans ”vuxenkram”-snack. Jag talar såklart om den prepubertala tiden, där barnkalaset var den statusbildande snackisen alla pratade om.
För visst var det så? Ungen med bästa kalasen var oftast samma jävel som fick frågan ”får jag chans på dig?” flest gånger. Att ha en fiskedamm var dåtidens största pussy-magnet. Ingen tvekan om saken. Hade man lyckats med ett bra party, så fick man kompisgaranti för ett år framåt. Bara för att alla skulle vara säkra på att få ett nytt inbjudningskort året därpå.
Mina kalas sög verkligen. (Det kan ha varit ett av skälen till min relativt sena debut.) Jag var nämligen den typen av värd med parrollen ”Ge mig presenter, sjung för mig och sen kan ni gärna få gå hem.”. Jag sket i fiskedammar. Jag brydde mig inte om att dra på mig en ögonbindel och leka blindbock. Jag ville fan inte leka krig, när alla bara sa att jag missade mitt revolverskott i försöket att likvidera de andra barnen.
När jag var hos andra barn på kalas så ville jag alltid vara den som hade bäst present med mig. Annars blev jag förbannad och ledsen. Något som jag alltid gjorde (och fortfarande gör hos andra människor) var att jag jämt ville ha maximal utdelning. Jag åt upp all chips, godis och läsk jag kunde komma åt. Det gjorde att jag mådde skitdåligt varje gång jag kom hem. Speciellt efter oktoberkalasen hos Tomas Eliasson, killen med karatefilmerna rullandes i kalasets bakgrund.
Jag skulle kunna tänka mig att Carolina var den tjejen som var lite av Vilhelminas party-pooper i kalassammanhang. Hon var nog tävlingsmänniskan som började gråta om hon förlorade på dunk eller kurragömma. Jag tror att hon var tjejen som backade ur i ”ryska posten” när hon fick se vilken kille hon skulle utföra en långtradare med. Hon var nog flickan som så gärna ville hjälpa till att öppna födelsedagsbarnets paket. Utan lov. Vi två skulle nog ha haft jävligt roligt tillsammans på barnkalas, om vi kände varandra för 13-14 år sedan.
Det var tider det där med barnkalas. Men nu sitter jag i mitt rum med ett nyrakat könsorgan i hoppet om att jag ska kunna trotsa tidens naturlag och föryngras istället för att åldras. Jag vill tillbaka. Toaletten är nu ledig. Nu ska jag tejpa vattenkranen! HIHI!
/ Vicke-hallon, jävligt känd bloggare (http://vickehallon.blogg.se/)
En sak som gör mig varm i själen är när människor berättar att de lyssnat på musik jag tipsat om. Musik är så mycket mer än..ja. Musik.
Rastlösheten har bestämt sig för att vara min vän ikväll. Det verkar så. Mamma tyckte att vi kunde åka till Kraftverket för att kika om några tussilago kommit upp ur marken, men min hals protesterar och jag är lite för trött för friluftsliv idag.
Tittar lite på böckerna jag lånat. Funderar på om jag ska läsa en stund. Läser två sidor och sen börjar tankarna vandra iväg igen. Förmorrat alltså. Böcker brukar ju alltid rädda mig.
Sitter och jobbar med en uppgift till Skapande svenska-kursen. Känns bra att det bara är en träff kvar. Kursen har varit hur givande som helst, men nu känner jag mig färdig med den. Nu vill jag hitta på något nytt, frågan är bara vad.
PS: Maj, jag känner att din start inte är till min fördel. Kallherkesjävlablötsnö, halsont och rastlöshet. Ge mig något att tycka om istället.
Kanske nått sånt här eller så. Mina bruna sommarfötter på en strand långt bort från blötsnö, otänkta tankar och själsgrävande skrivuppgifter.
