Gästbloggning!
En av mina vänner (som vill vara anonym) har gästbloggat, varsågoda!
Mumindalen – modern eskapism i dess essé
”Det bästa troll som nånsin fanns; det är ju Mumin!” sjunger Benny Törnroos i vinjetten till den teckande tv-serien ”I Mumindalen” som producerades mellan 1990 – 1991 av ett gäng japaner på uppdrag av den allvetande Tove Jansson. Rolig kuriosa om Tove Jansson; hon vann tjejmilen år 1951 mot Maud Olofssons mamma och en mycket, mycket ung Carola; och räddade därmed Skandinavien från en oundviklig attack av de mongoliska horderna!
(Jag har ingen som helst koll på Tove Jansson utöver att hon är skaparen till Mumin och har illustrerat en version J.R.R Tolkiens bok ”Bilbo”; så ta denna, och all följande, information om Tove med ett saltkar eller sjutton)
Många vill nog fly sin vardag, bort från alla bekymmer och oroväckande känslor – till en plats där man kan drömma sig bort och glömma allt det som tynger en. En sådan plats är Mumindalen, en harmonisk plats ända från de vidsträckta fälten av smaragdgrönt gräs till de snöklädda topparna av De ensliga bergen där Mårran den Iskalle vakar.
En plats där även de illvilliga har en viss mysfaktor, och där de flesta är så där lagom naiva och godtyckliga så det inte ska förstöra ens vistelse i denna magiska dal. Snusmumriken dock, han är en realist av dess like – och en jävel på munspel! (och att snusa antar jag?)
Men nog om honom; för att försöka ge detta obetydliga dravel en röd tråd tänkte jag försöka ge någon verklighetsanknytning till Mumindalen – med fokus på något som jag alltid tänker på när jag ser Mumin; statskicket! (Ja, så kul har jag när jag ser barnprogram).
Som det förklaras i avsnitt 63, ”Muminpappans stormiga ungdom”, styrs Mumindalen enväldigt av ”Kungen”; en till synes påverkad sociopat som omger sig av barn och arrangerar fester med hutlösa initiationsriter. Dock verkar han vara en man som vill expandera sitt rike, trots att han ger uppgiften att bygga kolonier till den unge Muminpappan efter att bara ha träffat honom 3 minuter tidigare kan verka föhastat... eller smart; att skicka en okänd liten pojke för att kartlägga och bosätta sig i landets outforskade hörn kan vara fördelaktigt om någonting går fel, för vem skulle sakna honom?
Mumindalen – modern eskapism i dess essé
”Det bästa troll som nånsin fanns; det är ju Mumin!” sjunger Benny Törnroos i vinjetten till den teckande tv-serien ”I Mumindalen” som producerades mellan 1990 – 1991 av ett gäng japaner på uppdrag av den allvetande Tove Jansson. Rolig kuriosa om Tove Jansson; hon vann tjejmilen år 1951 mot Maud Olofssons mamma och en mycket, mycket ung Carola; och räddade därmed Skandinavien från en oundviklig attack av de mongoliska horderna!
(Jag har ingen som helst koll på Tove Jansson utöver att hon är skaparen till Mumin och har illustrerat en version J.R.R Tolkiens bok ”Bilbo”; så ta denna, och all följande, information om Tove med ett saltkar eller sjutton)
Många vill nog fly sin vardag, bort från alla bekymmer och oroväckande känslor – till en plats där man kan drömma sig bort och glömma allt det som tynger en. En sådan plats är Mumindalen, en harmonisk plats ända från de vidsträckta fälten av smaragdgrönt gräs till de snöklädda topparna av De ensliga bergen där Mårran den Iskalle vakar.
En plats där även de illvilliga har en viss mysfaktor, och där de flesta är så där lagom naiva och godtyckliga så det inte ska förstöra ens vistelse i denna magiska dal. Snusmumriken dock, han är en realist av dess like – och en jävel på munspel! (och att snusa antar jag?)
Men nog om honom; för att försöka ge detta obetydliga dravel en röd tråd tänkte jag försöka ge någon verklighetsanknytning till Mumindalen – med fokus på något som jag alltid tänker på när jag ser Mumin; statskicket! (Ja, så kul har jag när jag ser barnprogram).
Som det förklaras i avsnitt 63, ”Muminpappans stormiga ungdom”, styrs Mumindalen enväldigt av ”Kungen”; en till synes påverkad sociopat som omger sig av barn och arrangerar fester med hutlösa initiationsriter. Dock verkar han vara en man som vill expandera sitt rike, trots att han ger uppgiften att bygga kolonier till den unge Muminpappan efter att bara ha träffat honom 3 minuter tidigare kan verka föhastat... eller smart; att skicka en okänd liten pojke för att kartlägga och bosätta sig i landets outforskade hörn kan vara fördelaktigt om någonting går fel, för vem skulle sakna honom?